Erkki Tuomioja

POLITIKEN ÄR VIKTIG I EUROPAVALET

– kolumn för Hbl 8.6.2004

I en skämtsam tävling i pilkastning med min ny spanska kollega Miguel Moratinos, där jippot var att våra resultat skulle förutspå siffran för valdeltagandet i veckoslutets Europaval, fick jag resultat 44. Med tio försök var det ingenting att skryta med, och skulle det sammanfalla med procenttalet för valdeltagandet skulle det inte heller vara något att vara nöjd med. Samtidigt skulle det dock betyda en avsevärd förbättring jämfört med valdeltagandet för fem år sedan.

Avsikten med Europaparlamentet är inte att det skulle vara ett riktigt parlament fullt ut, som i likhet med de nationella parlamenten skulle kunna utse och fälla en regering och ha fullständig kontroll över all lagstiftning och hela budgeten. Men Europaparlamentet har hela tiden fått och kommer ytterligare i och med det nya grundlagsavtalet – som torde blir färdigt ännu i juni – att få ännu större maktbefogenheter. Europarlamentets styrkeförhållanden kommer därmed att ha ökad betydelse också för vår egen lagstiftning.

X X X

Hos oss har det debatterats i vilken mån våra 14 europarlamentariker skall vara representanter för våra nationella intressen och i vilken mån de skall arbeta i Europaparlamentets politiska familjer, som de europeiska partierna ofta kallas. Det är självklart, att de 14 finska representanterna skall hålla kontakt med varandra och vår riksdag och att de bör försöka främja finländska intressen. Det är väl också vad de flesta väljarna i Finland väntar sig. Samtidigt är det dock klart, att arbetet i Europaparlamentet sker i dess politiska grupper och att möjligheterna för att bevaka Finlands intressen beror på våra europarlamentarikers inflytande i respektive partigrupperingar.

Man kan till och med påstå att de politiska ideologierna har en större vikt i Europaparlamentet än i de flesta nationella parlament. Paradoxalt nog är det precis frånvaron av en regeringsmajoritet och en opposition i Europaparlamentet den faktor som ökar ideologins betydelse i det beslutsfattande som sker i Bryssel och Strasbourg. För mig är detta ingen dålig sak, men även om man tycker illa om är det i varje fall en realitet som väljarna borde beakta.

Erkki Tuomioja

VAPENHANDEL, MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER OCH RÄTTSTATSPRINCIPEN

– kolumn för Hbl 27.4.2004

Den kinesiska utrikesministern Li Zhaoxing besökte Finland. Som vanligt med kineserna hade vi också denna gång de mänskliga rättigheterna på föredragningslistan. Det finns skäl för oro beträffande människorättsituationen i Kina, men det bör noteras, att Kina har varit och är villigt att diskutera dessa frågor med andra länder. Det finns t.o.m. en regelbunden dialog mellan Kina och Finland om rättstatsfrågorna.

Vårt önskemål och råd till Kina är, att de skulle engagera sig också i en dialog med internationella människorättsorganisationer. Kina har fel om de tror att organisationer såsom Amnesty International skulle ha en fientlig grundinställning till Kina.

EU beslöt att förbjuda vapenexporten till Kina år 1989 som en reaktion på det blodiga händelseförloppet på Tiananmen och det våldsamma kuvandet av demokratirörelsen. Sedan dess har EU godkänt handlingsregler som täcker all vapenexport från unionsländerna. Man kan med goda skäl anse att de är otillräckliga och borde vara mera bindande, men det har i alla fall ökat genomsynligheten i vapenhandeln och gjort det svårare att sälja vapen till länder där det förekommer upprepade kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Då Kina är det enda landet mot vilket man har ett EU-exportförbud av vapen – varken Nord-Korea, Israel eller Kuba är föremål för ett allmänt förbud – är det förståeligt att EU överväger att avskaffa det också för Kinas del. Det kan och bör inte leda till någon våg av vapenexport till Kina – särskilt om vi utnyttjar tillfället till att ytterligare skärpa de allmänna reglerna för vapenhandeln.

X X X

För Finland och EU är det viktigt för vår säkerhetsstrategi att befrämja rättstatsprinciperna överallt i världen. Detta betyder bl.a. att rättsväsendet och domstolarna skall vara självständiga visavi regeringarna. Då denna princip numera omfattas också i de flesta diktaturers grundlagar behöver vi praktista kriterier för att utvärdera det faktiska läget.

Jag har kommit på minst två kriterier. För det första skall ingen kunna stå utanför lagen. Detta betyder, att åtal kan väckas också mot t.ex. före detta statsministrar. Men detta är inte tillräckligt, för så skedde också i Sovjetunionen på 30-talet. Därför är dessutom nödvändigt, att en domstol också efter laglig prövning kan komma till ett befriande beslut. På basen av dessa kriterier klarar också Finland den här granskningen.

Erkki Tuomioja

STOPPA TERRORISMEN!

– kolumn för Hbl 20.4.2004

Kampen mot terrorismen står högt uppe på föredragningslistan på alla internationella möten. Så var det också då EU-utrikesministrarna under veckoslutet först sinsemellan och sedan med sina kolleger från tio asiatiska länder träffades i Irland.

Efter 11.9. har avtals- och samarbetsnätverket mellan polis- och underrättelsemyndigheterna både utvidgats och fördjupats, och det har också förstärkts med ny omfattande lagstiftning. Många terrorattacker har genom detta kunnat avvärjas.

Om kampen mot terrorismen kunde avgöras endast genom detta samarbete vore en viss optimism berättigad.

Så är dock inte fallet. Det har blivit allt klarare, att rätts-, polis- och vapeninsatserna inte är tillräckliga för att eliminera terrorismen, om man inte samtidigt kommer åt de orsaker och omständigheter som utgör grogrunden för och som ger motivation åt terroristisk verksamhet. För närvarande kan händelserna i Mellanöstern och Irak bara öka terrorismen på ett sätt som säkert motsvarar Osama Bin Ladens önskemål.

Under vårt möte fick vi besked om att Israel hade avrättat också den nye Hamasledaren Abdel Aziz Rantissi. Att Rantissi var delaktig i fruktansvärda brott mot mänskligheten är obestridligt, men det gör inte den typ av olaglig avrättning som Israel igen använde sig av vare sig berättigad eller klok. Att mordet skedde omedelbart efter Sharons besök i Washington ger intrycket att det åtminstone indirekt skulle ha sanktionerats av USA.

Det är ingenting att förundra sig över om ett sådant förfarande av två av världens mäktigaste militärmakter leder till att hundratals nya palestinier och muslimer överallt i världen vill dela Rantissis martyrskap, så som de uppfattar det, genom något terrordåd som drabbar helt oskyldiga människor.

Varken Rantissis död eller andra motiv berättigar dock en enda terrorattack eller något annat våldsdåd. De som gör sig skyldiga till sådant bör behandlas som kriminella i enlighet med rättsstatsprinciperna. Men också de som själva använder metoder som strider mot internationell lag och rättsstatsprinciperna är delansvariga för terrorismen.