PEACEKEEPING IN FINNISH FOREIGN AND SECURITY POLICY

The Suez Crisis broke out in autumn 1956. This created a new and challenging situation also for the Finnish foreign policy. Finland was then a fresh member of the United Nations. The General Assembly finally, after eight years adopted a decision on Finland’s membership in December 1955. In Finland, an exiting presidential election campaign was over and the new president, Urho Kekkonen, had started his first term in office in March 1956.  Observers kept a close watch on whether the direction of the Finnish foreign policy would change or not. And international tensions also rose again because of the events in Hungary. The Security Council was paralyzed, and the decision on a peacekeeping operation in Suez, UNEF I, was then made by the General Assembly in November, using the Uniting for Peace formula. In that context, Finland’s decision to send a Finnish contingent to Sinai was an audacious one. It marked the beginning of a historical process, which was perhaps not so intentional at the time but which, over time, grew into one of the most well-known Finnish trademarks and success stories.

Over the years, we have gained more experience and Finnish peacekeepers have proved their real capabilities. The conscription system, good civilian education system and professional skills combined with a high-quality military training for the volunteers have contributed to troops who can interact smoothly and calmly with all parties and the local population in the conflict area. The Finnish system of using reservists, who voluntarily apply for peacekeeping tasks, produces troops which stand any international comparison. An almost unique feature is the combination of  the wide-range civilian professions of the reservists and the military expertise which generates true added value.

The Finnish neutrality fitted well in the evolving peacekeeping concept of the United Nations. During the Cold War, traditional peacekeeping operations were based on acceptance of the parties to the conflict. Soon Finland became a great power in peacekeeping, whose services were really needed. And soon participation in the UN peacekeeping operations, the exercise of a policy of active neutrality, became something very natural in our otherwise not so global foreign and security policy.  Cooperation between the Nordic countries intensified. National decision-making, financing and legislative procedures started to gradually develop. So conflicts in the Middle East, especially the Sinai, Golan and Lebanon, became familiar to thousands of Finns, and so did Cyprus. Dispatching peacekeepers to Namibia also showed that when the sense of solidarity is strong enough, national obstacles can be won. Sending experienced military observes to various parts of the world, like to Kashmir since 1961, became an essential part of our peacekeeping activities.

Since the 1990s, the scope and nature of the Finnish participation has expanded. The European Union launched its first two military crisis management operations in 2003, and NATO has become active in global crisis management as well. The wars in the Western Balkans in the 1990s made a stronger international presence unavoidable. Also Finland focused attention to the Balkan operations. Today Finland contributes 180 peacekeepers to the EU operation in Bosnia and Herzegovina and 400 peacekeepers to the NATO-led KFOR operation in Kosovo. In 2003, NATO took over the international operation in Afghanistan, ISAF, where Finland has now about 100 peacekeepers. The importance of civilian crisis management has grown rapidly, and about 100 Finnish experts are serving in various missions every year.

In the past 50 years, peacekeeping has thus had a prominent role in the Finnish foreign and security policy. First and foremost, it has been based on the security concept according to which enhancing  security in the neighbourhood or even more broadly in Europe is crucial but not enough. Peacekeeping has also served as a central tool in our UN policy. It has opened up a channel to extensive participation and a more active international role than what would otherwise have been possible, and it has also been useful for the development of the capabilities of the Finnish defence forces. Our peacekeeping efforts have also enjoyed broad political support among the political parties.

 ***

Today, crisis management is one of the key assets in our foreign and security policy. In the global security environment of the 21st century, the demands are more challenging than earlier and crises are more complex. At the same time, we have acquired a deeper understanding of the broader factors affecting security and causing conflicts.  Our security interests are genuinely global.  Strengthening the United Nations and the multilateral system as well as international law is a basic goal of the Finnish foreign and security policy also in 2006. The principles of the UN Charter are as valid as ever. It is the responsibility of the international community to prevent crises and to protect civilian populations.

With membership of the European Union, a sense of global responsibility has increased in Finland. We have been active in preparing the civilian and military crisis management concepts, and historical decisions were made in Helsinki in December 1999 during Finland’s first EU Presidency.  The Common European Security and Defence Policy (ESDP) has been a success. Within a few years, we have been able to put all the necessary structures in place, develop the required capabilities and launch solid operations. Finland has always been prepared to do its share or even more. We have participated in almost all of the EU operations conducted so far, and our expertise and the level of participation have been highly valued. Also in the future we will participate fully in the development and implementation of the common security and defence policy of the Union. Developing national civilian and military capabilities further is therefore indispensable.

NATO has also upgraded its military crisis management capacity and readiness. Participation in the UN-mandated and NATO-led operations in Afghanistan and Kosovo is an important element of our Partnership with NATO.  In the present process to enhance the NATO Partnerships the main objective for Finland is thus an improved access to information and decision-shaping in the operations in which we participate.

***

History and the present we know but what about the future?  The nature of conflicts has changed after the Cold War; even if there are fewer unresolved conflicts than earlier, the need for international involvement is perhaps greater than ever before. The European Union and NATO as well as various regional organisations, such as the African Union, are building up their capabilities and serve as an answer to this need of international actors.

All key international actors are now striving to solve the multiple challenges of conflict prevention and resolution. Two goals seem to rise above others: to become capable of both rapid response and coherence. In the European Union, Finland has been active in developing the Battlegroup concept. During our EU Presidency, the work will be finalized and the full operational capability will be reached on 1 January 2007. Finland will participate in two battlegroups: the first one is with Germany and the Netherlands in the first half of the 2007, and the second one with Sweden, Norway, Estonia and possibly also Ireland in the first half of 2008.

Rapid response involves also responsibility. The international community must be able to reach decisions rapidly – capabilities will not help if there is no willingness to use them. For example in Sudan, it has been very difficult to get the promised military and police resources from the EU Member States. Now, with the peace agreement on Darfur, we have to seriously consider what the optimal contribution of the EU and its Member States is.

Rapid response is an even more important – and more challenging – aspect of civilian crisis management. Civilian expertise should be employed at a much earlier phase of operations than takes place at present. Sometimes a timely civilian crisis management operation can reduce the need for or at least the length of a massive military operation. The European Union is now mobilising its first crisis response teams with the task of rapid fact-finding, and Finland is also participating in that activity.

Optimal and timely use of civilian and military resources will be a huge challenge in the coming years. We shall put greater emphasis on it both nationally and in the European Union. The best way to respond to the need for increased civilian-military coordination would be to make a coherent approach an integral part of  the planning phase of operations, and ever earlier than that, an essential element of training and exercises. This would also have implications on distribution of resources.

***

But the challenges ahead of us in the future peacekeeping and crisis management activities do not end here. In our foreign and security policy, we have already accepted the need for greater coherence and active use of all instruments at our disposal when confronted with new conflicts. Now we need to elaborate this principle and translate it into concrete action. We need more focused policies in conflict prevention. We need determined post-conflict stabilization and reconstruction measures in order to prevent new outbreaks of conflict. Targeted measures, such as a reform of the security sector and reintegration of the fighters and disarming them are needed also. Human rights aspects need to be mainstreamed in crisis management – in operations as well as in training. Women and children in conflicts should be a special concern. Overall, more attention on human security is needed.  All these aspects are essential when defining the concrete interlinkages of security and development. With targeted development policy instruments we can markedly contribute to the enhancement of sustainable peace.

Already in 2004, the need for a human security approach was highlighted by Dr. Mary Kaldor who, with a study group, issued a report proposing a Human Security Doctrine for Europe. The objective of the human security is a broad and challenging one: not only freedom from fear but also freedom from want. The focus of our action and policy should be on achieving security and development for human beings, not just for states. And the security in its true meaning covers not only the physical aspects of security, but also the material side. The European Union with its unique set of external policy tools at its disposal, be it crisis management, development or trade policy, is well-suited in responding to this challenge. Increasing coherence among all actors and all levels is the best way ahead.

Ladies and Gentlemen,

With these new demands for global security the question remains – can we be as brave and innovative in our response in the future as we were in 1956? 

SDP:n valmisteltava tavoitteet ja vaaliohjelma huolella

Valmistaudumme kohta puheenjohtajakauttamme seuraaviin eduskuntavaaleihin. Tämä näkyy jo nyt kiihtyneenä spekulaationa hallituspohjasta yleensä ja porvariyhteistyöstä erityisesti. SDP:ssä ei kuitenkaan tule liiaksi heittäytyä tähän keskusteluun. Vaalit on ensin käytävä ja nostettava niissä esiin ne uskottavat teemat, joiden myötä vaalitulos antaa meille oikeutuksen esiintyä tulevassa hallituksessa johtavana voimana. Tärkeätä on myös oma ohjelmallinen valmistautumisemme vaaleihin ja niitä seuraaviin hallitusneuvotteluihin. Hallitusneuvotteluihin on mentävä riittävän selkeän ja laajan sosialidemokraattisen valmistelun läpikäyneiden tavoitteiden kanssa.

Tämä koskee aivan erityisesti talouspolitiikkaa. Tämän hallituskauden aikana lähtökohtana ovat olleet jo edellisen hallituksen aikana valmistellut tiukat menokehykset, hallitusohjelmassa hahmoteltu veronalennusohjelma ja tämän hallituksen aikana valmisteltu tuottavuusohjelma, jossa valtion työpaikkoja halutaan vähentää lähes 10 000:lla. Kehysbudjetointi on hyvä renki, mutta huono isäntä. Kehyskuria tarvittiin aikanaan luottamuksen palauttamiseksi Suomen veitsenterällä keikkuvaan talouteen, mutta siitä ei pidä tehdä järkevän yhteiskuntapolitiikan ja hyvinvointivaltion ylläpitämisen estettä.

Pyrkimys tuottavuuden parantamiseen on sinänsä terve ja tarpeellinen myös julkisella sektorilla. Samalla on muistettava, että julkisella sektorilla on paljon sellaista hoivatyötä ja muita tehtäviä, joihin kaavamainen tavaratuotantoon hyvin istuva tuottavuuslaskelmointi ei kerta kaikkiaan sovi, vaan aiheuttaa suurta vahinkoa. Tuottavuuden parantamista ei saa käyttää kylttinä, jonka takana ajetaan yksityistämistä ja julkisen työllistämisen alasajoa.

Kaikkien näiden osalta sosialidemokraattien on tulevaa hallitusohjelmaa varten nyt tehtävä omat ohjelmansa, jotka eivät voi perustua julkisen talouden, julkisen työllistämisen ja koko julkisen talouden hitaaseen alasajoon, jota nykyiset lähtökohdat tarkoittaen tai tarkoittamattaan merkitsevät.

Valtion keskeistä vastuuta ei tule unohtaa, kun katseet kohdistuvat kauan valmisteltuun kunta- ja palvelurakenneuudistukseen. Uudistukset ovat välttämättömiä, mutta eivät yksin ratkaise hyvinvointivaltion tulevaisuutta. Lähtökohtana on, että hyvinvointivaltion perusturva ja peruspalvelut ovat eduskunnan säätämiä ja niiden tulee olla kaikkien kansalaisten saatavilla asuinpaikasta riippumatta. Kuntia, jotka eivät enää kelvollisesti kykene tästä suoriutumaan tulee rohkaista sellaisiin kestäviin kuntaratkaisuihin, jotka demokratiaa kaventamatta auttavat niitä hoitamaan lakisääteiset tehtävänsä. Kuntien ja valtion kustannusten ja tulojen jako on tässä myös avainasemassa.

Kuntien tulopohjaa on syytä vahvistaa, mutta se ei saa vaarantaa verotuksen kokonaistavoitteita ml. tuloerojen tasoittamista. Tervettä olisi, jos kuntaverotuksen vähennykset jäisivät valtion kannettaviksi niin, että kunnat todella saisivat tuloveroprosentin mukaisen tulon täysimääräisenä. Se ei kuitenkaan poistaisi kuntien välisten erojen tasoittamisen tarvetta.

Svenska Litteratursällskapets medverkan i Snellman-jubileet är ett utmärkt exempel på finlandssvenskars förmåga att inte låta sig förledas av den ytliga föreställningen om Snellman som särskilt fientligt inställd till det svenska språket i Finland. Inte heller Snellman-festligheterna på finska har fokuserat på den aspekten. Det är utmärkt att man undvikit att framställa Snellman som en språkfanatiker.

Intresset är i stället inriktat på Snellmans roll som både europeisk tänkare och nationalfilosof, vilket bl.a. Helsingfors universitets rektor Ilkka Niiniluoto pekat på. Snellmans praktiska filosofi inspirerar också till att betrakta Finlands kulturella roll i dagens Europa.

Vad mig själv beträffar, är det inte första gången jag ger mig i kast med Snellman och hans tänkande. I en längre artikel i Helsingin Sanomat den 30. oktober 1988, med rubriken ’Hukuttaako Eurooppa snellmanilaisen Suomen ?’ (Dränker Europa det snellmanska Finland ?), diskuterade jag vad som är på väg att ske med de finländska särdragen på vår väg till Europa. Den konkreta utgångspunkten för min essä var den stora sedelreformen år 1987, då Snellmans profil tillsammans med Ståhlberg, Paasikivi och Kekkonen försvann från våra papperssedlar och ersattes med  Alvar Aalto, Anders Chydenius, Elias Lönnroth, Paavo Nurmi och Jean Sibelius.

Jag konstaterade då, att bytena i vårt nationella bildgalleri innehåller en aktuell symbolik: ”Alldeles särskilt gäller detta bytet av Snellman, förgrundsgestalten för 1980-talets finländska nationella idéer, till Chydenius, som var en tidig apostel för liberalism och frihandel under det svenska väldets tid.”

Jag fortsatte med att säga att avlägsnandet av Paasikivi och Kekkonen också ligger väl i tiden, då deras namn som kännetecken för vår utrikespolitiska linje numera godtas enbart i sovjet-finländska kommunikéer, och att bägge två liksom den framstegsvänlige Ståhlberg tillsammans ingår  i det nationella uppsvinget från slutet av 1980-talet och byggandet av det självständiga  Finland – det stora finländsk-nationella projekt, som sedelförnyarna nu vill se som avslutat.

Men jag såg också många positiva och frigörande element i den förändring som sedelreformen symboliserade. Jag konstaterade bl.a. att man inte bör vara enbart ledsen p.g.a.  nedgraderingen av Snellmans värde. Med detta avsåg jag Snellmans bidrag till framväxten den oliberala tradition av maktkoncentration och inåtvändhet som präglat Finland under en stor del av vår självständighet, och som tagit sig uttryck i maktelitens okonstlade samarbete under olika tider både med den ryska tsaren, den tyska totalitarismen och den leninistisk-breshnevitiska byråkratin.

Idag har ju funderingarna omkring 1987 års sedelreform och förändringarna i persongalleriet närmast ett kuriositetsvärde. I en viss sedelreform för några år sedan utraderades ju samtliga nationella galjonsfigurer från våra sedlar…

Men Snellman var – och är – en värdig inspirationskälla för att upprätthålla den lämpliga dos av nationella självkänsla som behövs för att vi framgångsrikt ska kunna försvara  Finlands positiva särdrag och bevara våra bästa sociala framgångar och prestationer i de omvälvningar som pågår i dagens Europa och värld.

                                                                                                             * * *

Jag har i olika sammanhang sammanfattat de finländska framgångsfaktorerna i fem punkter: kunnandet, företagsamheten, samarbetet, jämlikheten och den nordiska välfärdsstaten.

Av dessa är kunnandet  den mest erkända och utmanande faktorn. Redan för flera decennier sedan upptäckte vi, att den ekonomiska utvecklingen inte längre baserar sig på  en kvantitativ ökning av kapital och arbete, utan på en tredje faktor, som vi kan kalla för kunnande eller för utvecklandet av det mänskliga kapitalet.

Kunnandet sammankopplas ofta ensidigt enbart med det högra informationssamhällets kunnande och toppteknologins prestationer, som Finland är känt för världen runt. Vi bör emellertid understryka, att vi inte skulle ha toppprestationer på dessa områden, om vi inte  hade en välfungerande och vältäckande grundutbildning, som skapar ett kvalitativt kunnande på många områden.

I internationella utvärderingar av vårt skolsystem, av vilka de sk. PISA-undersökningarna är de mest kända, har de finländska ungdomarnas kunnande visat sig vara i världstopp på alla områden som undersökts. PISA-programmet har ju försökt påvisa, hur ungdomen behärskar uttryckligen den centrala kunskap och färdighet som behövs med tanke på framtidens samhälle, arbetslivets utveckling och ett kvalitativt liv. I de finländska ungdomarnas kunnande är tonvikten på jämnhet, och skillnaderna beroende på kön eller familjebakgrund är obetydliga.

Orsakerna till Finlands framgångar inom utbildningen och skolningen är många, men enligt min mening är de viktigaste:

– Finlands skolsystem garanterar alla barn och ungdomar  likvärdiga möjligheter till grundskolning oberoende av social ställning, boplats, kön eller etnisk bakgrund. Skolan är fri och alla har tillgång till fri skolmat, skolresestöd och elevvård.

– Lärarutbildningen i Finland är av hög kvalitet på universitetsnivå och lärarens arbete uppskattas.

– Ansvaret för arrangerandet av utbildningen tillhör kommunerna, dvs. den sker nära barnen och undomarna och deras hem.

För att också i fortsättningen producera de resultat som krävs för att vi ska kunna hävda oss i bl.a. PISA-mätningarna är det viktigt, att det finska skolsystemet också framöver baserar sig på ett utnyttjande av hela årsklassens begåvningar och ett mångsidigt utvecklande av kunnandet, att det fortsättningsvis är öppet och avgiftsfritt, och att det ges utrymme för fördomsfritt experimenterande  och utvecklingsarbete.

Vi behöver inte ikonisera Snellman och tillskriva honom överdrivna förtjänster för dessa och andra av våra nationella framgångar. Men under Snellmans tid var nationalstaten den europeiska trenden – vägen till demokrati och framsteg för folkens breda lager. Den praktiska slutsatsen blev att Finland kunde blir en livsduglig nation endast genom bildning – en bildning som måste utsträckas till hela folket. Denna slutsats lyftade fram språket – det finska språket och litteraturen – som instrument i nationsbyggandet. Snellman uppmanade den svenska eliten att i nationsbyggandets namn bära sitt ansvar genom att övergå till finska. Endast på finska skulle nationsbyggandet lyckas. Det gäller att minnas att Snellmans europeiska nationalstatsförebilder var enspråkiga, en verklighet långt ifrån dagens Europa.

Enligt Snellmans patriotism är människan bunden till sin omgivning, tid och kultur. Så och hans syn på nationen och språket som instrument för att skapa bildning och nationell gemenskap.Vilka är vägarna till internationell framgång för Finland som kulturnation idag?

Jag är övertygad om att Snellman skulle ha förenat sig i en nationell tillfredsställelse över de resultat som våra skolor uppnått enligt bl.a. de internationella PISA-undersökningarna. Då man i t.ex. Sverige granskat orsakerna till varför Finland hävdat sig så mycket bättre än grannländerna har man bl.a. fäst sig vid att skolorna i Finland är snabba att ta hand om de elever som behöver särskilt stöd. Denna inställning motsvarar Snellmans inkluderande, medborgerliga bildningsideal. Detta gäller säkerligen också den finska skolans förmåga att förmedla kulturarvet till nya generationer, en uppgift som skolan i Sverige enligt fil.dr. John Steinberg inte längre har. Men detta gäller också  Steinbergs hänvisning till den svenska skolans styrka, utvecklandet av förmåga till självständigt, ifrågasättande tänkande, kreativ problemlösning respektlöshet för auktoriteter. Snellman var ju själv ett exempel på respektlöshet för föråldrade auktoriteter.

Snellman betonade det nationella som utgångspunkt för att en nation skall kunna ge sitt bidrag till det europeiska, det internationella. Samtidigt såg han alltid nödvändigheten av växelverkan mellan nationerna. Han var ingen isolationist. Han skulle sannolikt ha engagerat sig i initiativ som befrämjar ett ökat inslag av utländska forskare i våra forskningsmiljöer.

Värderade åhörare

Snellmans omutliga försvar av tankefriheten, yttrandefriheten har under jubileumsåret fått en europeisk aktualitet genom den s.k. karikatyrkonfrontationen. Denna konfrontation har gett Finland ett uppdrag att som ordförandeland i EU befrämja dialogen med den muslimska världen, oberoende av om det är en dialog inom våra europeiska samhällen eller med grupperingar i länder utanför EU.

Frågan om yttrandefriheten lyfter samtidigt fram Snellmans syn på individens förhållande till samhället, kollektivet. Filosofen Eero Ojanen tolkar Snellmans frihetsuppfattning så att friheten förverkligas genom att individen frivilligt på basen av sitt eget förnuft gör det rätta. Detta var det frågan om då massmedierna i Finland avstod från att publicera de omtalade karikatyrerna. Yttrandefriheten begränsades inte av någon myndighet utan  handlingslinjen uppstod genom förnuftigt handlande i den anda Snellman avsåg. Detta är också en god utgångspunkt för den fortsatta dialogen, som kan präglas av ömsesidig respekt utan behov av att dagtinga med grundläggande värderingar i vår kultur.

Här vill jag också återknyta till min och många  andras uppfattning om Snellman  som en tidigare företrädare för en realpolitik, som under det kalla kriget utformades som Paaskivi-Kekkonen linjen och efter att Sovjetunionen sönderfallit som landets EU-politik. Som framgick ur min essä från 1988 har jag förhållit mig kritisk till vissa aspekter av den snellmanska andan i detta avseende. Men i likhet med Ojanen vill jag samtidigt påminna om att Snellman i sitt tänkande representerade en viss idealism, en idealism som inte var en motsats till realism utan ett nödvändigt villkor för realismen. Genom bildning kunde mänsklighet befrämjas. Genom bildning preciserades också nationens plats i världssamfundet. Viktigt är att nationen Finland kännetecknas av något mera än pragmatism och realism, att nationen Finland också kan identifieras på basen av de värderingar den står för; demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatliga principer. En förening av idealism och realism i Snellmans anda.      

Bästa åhörare

Jag avslutade min essä från 1988 med följande passus: ”Det europeiska är inget entydigt eller alternativlöst begrepp. Finländarna kan vara goda européer utan att vi reservationslöst underkastar oss just den utvecklingsbild, som den Europeiska gemenskapens utveckling fram till 1992 förutspår med messianska förväntningar. Finland bör framför allt satsa på ett sådant Europa, som befrämjar en gemenskap och yttre solidaritet med den tredje världen och den utsatta naturmiljön.”

Det är tillåtet att utläsa en viss snellmansk anda ur dessa snart 20 år gamla rader. Världen och Europa  och vårt förhållande till bägge har förstås dramatiskt förändrats sedan dessa ord skrevs. Också min syn på Europa har förändrats. Men idag då den finländska folkopinionen blivit alltmer skeptisk och kritisk gentemot vissa drag i det stora europeiska integrationsprojektet, vilket den senaste Eurobarometern drastiskt understryker, är det ingen dum idé att ta fasta på de mest konstruktiva elementen i det snellmanska nationella tänkandet i vår syn på Europa. Också där krävs en balanserad symbios av realism och idealism.

Vi bör sträva till ett målmedvetet tillvaratagande av Finlands egna samhällsprestationer och särintressen samtidigt som vi förstärker den gemensamma unionen som en social förebild och ansvarsfull aktör globalt. Vi bör gå in för ett pragmatiskt förbättrande av unionens funktionsduglighet och handlingskraft, utan ett överdrivet stökande med europeiska flaggor och hymner.

.