Speech ”Multilateral Cooperation 2015 in a World of Crises”, Geneva, 9.3.2015

 

  1. On the megatrends changing the world

 

Finland has always been and still is a firm supporter of true and inclusive multilateral cooperation. It has equally been and remains our view, that the United Nations, its principles and achievements, forms the heart and backbone of this cooperation. This does not mean that we should shy away from the many problems and shortcomings the UN has faced over the past years. On the contrary, Finland has been an active partner in many initiatives aiming at enhancing and reforming the UN and global governance in general.  The Helsinki Process on Globalization and Democracy is one example of our efforts in the recent past in this regard.

 

There is a number of megatrends in the world development that add to challenges the global community and the UN face.  I’ll point to four of them as one background for our conversation here today.

 

                   During my lifetime, the world’s population has grown more than threefold from about 2,3 billion in the mid-Forties to  over 7 billion today. The growth continues at a slower pace, and most forecasts predict that we will reach the peak between 2050-2100 with a world population somewhere between 9 and 10 billion people. Population growth is the single most important factor when it comes to understanding how the world has irrevocably changed.

 

                   Population growth combined with all aspects of globalization is the driving factor for why we are living in an increasingly interdependent world, in ways both good and bad.  We have different views on the pro’s and con’s of economic globalization in particular, and there are different means of trying to steer its direction.  However, the interdependence this development has created is an undisputable fact that no country, be it a superpower with nuclear weapons or a small island micro-state, can escape irrespective of its desires.

 

 

                   Population growth plays a part also in the third megatrend I wish to refer to, namely our way we manage our coexistence with the natural environment. Or, I dare say, our failure to manage it in a sustainable way. Desertification has advanced, the loss of biodiversity has continued, and last but not least, global warming and climate change have proceeded.  The scientific advice is clear, the global awareness has grown, but the political will to achieve a real change in this course has not yet matured. The Rio Conventions have made a certain difference, but not enough. My prediction is that we have only a few decades to reach a path of ecologically, socially and economically sustainable development.

 

                   The fourth megatrend is the deep-going transformation in international relations and geopolitics. The cold war East-West divide is history, although some aftershocks can be observed every now and then.  Also the North-South divide, as it emerged during the post-colonial period as a complex relationship between developed industrialized countries and developing countries, is to a lesser and lesser extent reflecting   the evolving realities of the world today.  The old divide in levels of development is being gradually blurred by the fact, that inequality occurs more and more within states and between regions of states. This emerging transformation towards an increasingly multipolar and differentiated world is not yet adequately reflected in the multilateral system.

 

It is unfortunately necessary to add another worrying aspect to the consideration of these megatrends.  In light of the emergence of ISIS and other new forms of international terrorism, the crises in Syria and in Ukraine – to mention just the most pertinent examples – are we facing a new upsurge of power politics to the world scene? And if so, how would that affect our ways and means of trying to cope with the megatrends and huge challenges I sketched above?

 

No one has a definitive answer to that. One thing is certain though, most of the problems and threats the world is facing today cannot be solved by military means.  And many of the advantages that states and governments sought to achieve in the past through power politics  to promote their own national interests at the cost of others, can no longer be attained in a sustainable way in today’s world through the use of power and violence. It is also a broadly accepted view, that there is a high degree of correlation between the lack of security and inequality.

 

At the very least we should try to avoid that the key multilateral processes at hand this year get caught hostage of the pressure of power politics. We should strive to take the post-2015 agenda, the conference on Financing for Development, and the negotiations on a new global protocol on climate change further on their own merits. These highly interlinked processes and events provide a real momentum to put us on a constructive and positive path forward.

 

  1. Is the Global Governance System fit to cope with the growing challenges ?

 

Before addressing briefly some key issues related to these three processes, some thoughts on the broader state of play of multilateral cooperation and the need for further reforms and enhancement of global governance.

 

I don’t want to dwell on the long list of shortcomings of the multilateral system in its efforts to face different challenges during the past few years: no adequate response to the financial crisis, no credible solution to the climate change challenge, the unresolved regional military conflicts in different parts of the world, etc.

 

Instead, I want to turn up the other side of the coin, and point to some positive developments.

 

Ten years ago, one of the ideas that emerged from the Helsinki Process on Globalization and Democracy was to replace the then G 7/8 with a broader grouping, a “G-20 (or thereabouts) annual summit of the heads of leading governments from the North and the South”. It was suggested that this “leader-level group could act as an effective co-ordination mechanism for global economic governance with coherence and legitimacy”.

 

It would be too much to claim that the Helsinki Process was the initial cradle of the idea of the G- 20 Summit concept, but we were definitely in the forefront of bringing this proposal to the political agenda.

 

The G-20 is now a reality, a cornerstone of global economic governance. The formation of G-20 has not profoundly changed the world either. But the underlying processes and many of the political proposals and statements made within and through the G-20 have definitely brought added value to multilateral cooperation.

 

One much more radical idea, also discussed but never proposed by the Helsinki Process, was to use the G-20 concept as a key element in the debate about the UN reform, and particularly the reform of the Security Council. In the end, to have a body combining both the tasks of the present Security Council and the need for enhanced global economic governance. And with a composition that would cover both the interests of all major powers and economies as well as the voice of smaller countries and the most vulnerable groups in the communities. This idea does not fly today, but tomorrow is another day…

 

The other aspect related to the Helsinki Process I wish to bring up, is the concept of multistakeholder cooperation. The process itself was, from the very outset, built on cooperation between different stakeholders – coordinated by the Finnish and Tanzanian governments but engaging representatives of multilateral organizations, civil society, business and academia in a joint dialogue.  In this sense the Helsinki Process was one of the first networks to successfully experiment on the use of the multistakeholder approach in international relations.

 

The final report of the Helsinki Process suggested three areas in particular where multistakeholder cooperation can bring value-added, confidence building, idea-shaping or innovation, and implementation and adding scale. The report also included a number of recommendations, some addressed in particular towards the UN system, on how the multistakeholder concept could be further integrated into the practices of the organization.

 

Today multistakeholder cooperation is an integral part of the work of all serious multilateral organisations and networks , starting with the UN itself, but including many other fora such as the World Bank, OECD and the World Economic Forum, to mention a few.  And it is not only a concept. It has also been an essential practical element in mobilizing the political will needed behind some of the positive achievements in the recent past. One example I wish to mention here is the adoption of the resolution on the Arms Trade Treaty last autumn in the General Assembly. In the last phase of the negotiations the governments were naturally in the driver’s seat, but the momentum needed to get to the point of a final compromise was very much the result of a multistakeholder dialogue and process.

 

Another fresh example that the system works after all, in spite of all deficiencies and stumbling blocks, is how the world responded to the Ebola crisis. While much has been said about how slow the initial response was, we should not forget that joint efforts  – under the leadership of the UN and the WHO, but also here with an important ingredient of multistakeholder cooperation –   have contributed to the epidemic being brought under control in several parts of the affected region. These efforts show the immense value of multilateral cooperation. The challenge is now how to sustain these efforts until the present outbreak is eradicated. This is high on our agenda, as Finland is currently chairing the Global Health Security Agenda (GHSA) which focuses on preventing and reducing the emergence of disease outbreaks, detecting threats in a timely manner and using international coordination and communication to create multisectoral rapid response.

 

  1. The “Big Three” in 2015

 

The three major  processes underway this year –  post-2015 negotiations, the conference on Financing for Development, and the climate change negotiations culminating at COP 21 in Paris – provide – separately and interlinked – a real opportunity to break the negative spirals we otherwise face in too many areas, and to create a new momentum that opens a positive outlook towards the future.  (Having said this I want to underline that this is not an exclusive list of positive opportunities this year. There are other events, like the 3rd World Conference on Disaster Risk Reduction starting in a couple of days’ time in Sendai, Japan, and the WTO Ministerial later this year.)

 

The most compelling and significant feature of the ongoing negotiations under the post-2015 agenda is the universal nature of the goals to be set. We are negotiating goals that are common to all of us, regardless of the category of development in which our country happens to be placed in the present system.

 

This is in my mind exactly the paradigm shift required in order to cope with the global megatrends I have described above.

 

In a world where the growing population and the on-going globalization enhance the interdependence of all peoples, where climate change is threatening us all, and  where the past divide between developed and developing nations is crumbling and we are moving towards a multipolar and differentiated world, common goals for a sustainable development are the only durable way forward.

 

A universal agenda is also the natural outcome of the merger between the development and the Rio agendas. Poverty eradication, safeguarding the biodiversity of the planet, and securing decent jobs for as many as possible are goals where each and every country has its own responsibilities, but where  a reasonable outcome requires joint efforts and changes in the course of action by everyone.

 

This is not just wishful thinking. The fact that we are building this effort on the achievements of the Millennium Development Goals shows that we are on firm ground, in the real world. All of this requires a mutual responsibility for the future, while acknowledging the fact that national circumstances among countries vary greatly, and that the spectre of capabilities and resources available is still extremely broad.

 

Please allow me, at this point, to present a short “commercial break”. Finland has already adopted what we call “The Finland we want by 2050”. This is a vision of how sustainable development can and will be promoted and implemented in our country, creating the space for all possible actors, from the Government itself to individual citizens, to promote this. In addition, this new Finnish model also provides a practical way of committing oneself to self-adopted concrete goals for promoting sustainable development and thus becoming a kind of social contract called ‘Society’s Commitment for Social Development’.  We are happy to share more information on this project with all interested partners!

 

Turning briefly to the finance agenda, also here we should be aiming at a paradigm shift, supporting in a coherent way the shift we are promoting in the post-2015 sustainable development agenda as a whole.

 

We are ultimately talking about a merger of the finance agendas for development and sustainable development, including climate finance. The big shift we are talking about is to break away from the narrow approach of traditional public funding from the North to the South for development and climate change.  Instead, we should broaden the concept to entail a transformation of our economies, both North and South, to promote a low-carbon development and to redirect international investment flows in this same direction. In fact we should strive for implementing the transformative proposal put forward by the International Committee on Sustainable Development Finance, that all human economic activities – whether private or public – should be required to have a positive economic, environmental, social and governance impact.

 

Without this broader global transformation of the economy, no public budgetary funding will ever be enough to reach the goals we have set for further poverty eradication or to enhance climate mitigation and adaptation. We should also recognize importance of the rapidly growing South-South cooperation in all key spheres of development. And a close interaction with the private sector, ranging from the large multinationals to small and midsize enterprises both in the North and the South, is a key to delivering this transformation.

 

Having said this, it is not about giving up on our existing commitments, be it the 0,7 percent goal for development cooperation or the mobilization of 100 billion USD per annually by 2020 for climate change. It is about using these commitments as catalysts for a much broader transformation of investment flows to support the sustainable development goals at stake.  The New Climate Economy report is a fresh and extremely useful illustration of how the pathway for such a transformation could be structured.

 

And finally, we should do our utmost to reach a robust climate deal in Paris in December this year.  I don’t think anyone believes that we’ll come up with the “final solution” in Paris, i.e. a legally binding agreement that once and for all would put us on a secure path to curb the temperature rise below 2 degrees Celsius. But what is well within reach is an agreement based on an ambition level high and credible enough to keep us on the route to the ultimate goal. This would include commitments and contributions by all parties while – once again – recognizing the existing differences in national circumstances and capabilities, and contain a dynamic element allowing for a continuous iterative increase of the ambition levels of all parties over time.

 

At the end of the day, what will be required this year in July in Addis Abeba, in September in New York and in December in Paris, is a good portion of a kind of political will we never witnessed before. It is possible to break the vicious circles of low or lousy performance and replace them with outcomes that show the way forward towards a real sustainable development.

 

”Climate change as a global challenge – and an opportunity”, Speech at the Finnish candidacy for the position of the Secretary-General of the World Meteorological Organization, 13.2.2015, Helsinki

Your Excellencies, Ladies and Gentlemen,

 

Environmental sustainability and urgent greenhouse gas mitigation form the cornerstones of future sustainable development within planetary boundaries. If we act collectively, and urgently, we can still achieve the objective of curbing global temperature rise below 2°C, which in turn would contribute to improvements in air quality, human health, energy security, ecosystem impacts and sufficiency of resources. All this can significantly improve our quality of life, and underlines the importance of reaching an ambitious, legally binding Climate Agreement applicable to all Parties in Paris in December this year.

 

By developing new innovations and green energy we can improve our economic wellbeing, as well. The possibility – or opportunity – of a de-link between greenhouse gas emissions and economic growth has been proven by many recent reports, among them the New Climate Economy report. It has been estimated that green and low-carbon economy can generate worldwide up to 60 million additional jobs over the next two decades. Sun and wind power, for instance, are there to be grabbed, often abundantly, and technologies to benefit from them are getting increasingly cost-effective.

 

It also goes without saying that mitigation is the best form of adaptation. Otherwise the consequences of climate change will become increasingly non-adaptable and the costs will rise beyond anyone´s financial means.  For example, at the moment, climate change -related health costs are estimated to reach up to four billion US dollars per year in 2030. It is the cost of inaction that we cannot afford.

 

By 2100, the greenhouse gas emissions should be close to zero. However, the size of world’s ecological footprint and the amount of greenhouse gas emissions are currently on the rise, together with a growing world population. These are tricky upward trends – we urgently need some downward ones to get towards that near zero emissions pathway.

 

Efforts have to be undertaken by all countries, and action needs to be taken by all stakeholders. We need to reach the new Climate Agreement this year and give the long-term perspective that our societies and businesses need in view of long-term investments. If these investments go wrong, they will lock us in the polluting technology for years whereas an efficient global Climate Agreement, on the other hand, would enhance the growth of green markets and further development of green technology and its deployment.

 

We have recently received some important announcements on greenhouse gas reductions from a few countries but we still need more of them. We also need to broaden the financial base for climate action. For the real green turn of economies, we need more financing not only from the public, but also private and innovative sources, according to capabilities.

 

Thus, a green, inclusive economy is not a luxury, but a prerequisite for poverty reduction and sustainability. Environmental, economic and social sustainability all need to happen in parallel to transform the development paths of economies towards successful low carbon ones that are resilient to environmental damage and catastrophes. Climate and environmental action can catalyze growth and creation of jobs. The wise ones use this economic opportunity now.

 

Now is the moment to design the different international processes on climate, Post-2015 Sustainable Development Goals, disaster risk reduction and trade negotiations, as well as Financing for Development, to work towards the same sustainable end, so that they complement and support each other.

 

Ladies and Gentlemen,

 

Let me also say a few words about the Arctic region, which is under considerable pressure from climate change. Climate change is unfortunately faster and more severe in the Arctic region than in most other regions of world. The Arctic is warming almost twice as fast as the global average.

 

The regional implications of global warming in the Arctic are well known. The amount of summer ice gets smaller almost every summer. By 2040 the summer sea ice could be limited to the northern coasts of Canada and Greenland. Permafrost is disappearing in large areas releasing carbon dioxide as well as methane and damaging infrastructure. These changes will have dramatic consequences for a range of animals and for the people living in the Arctic.

 

Also the global implications of a melting Arctic are also well known. As snow and ice melt, the ability of the Arctic to reflect heat back to space is reduced, which will accelerate the overall rate of global warming. Some Arctic fisheries will likely diminish or altogether disappear. Recent predictions forecast a significant rise in sea levels by the year 2100.  The predictions vary, but they all point in the same direction: A warming Arctic is much more a global challenge than just a regional issue.

 

The most important forum for addressing Arctic issues is the Arctic Council formed by eight Arctic states and six Arctic indigenous peoples’ organizations. One of the most important tasks of the Arctic Council is to monitor and assess the state of the environment in the region and to alert to any changes. This has been done through various assessments, such as the eye-opening pioneer in its field, The Arctic Climate Impact Assessment in 2004. The reports and findings of the Arctic Council would, however, deserve a much greater attention of the general public. It is the moral responsibility of the Arctic states to speak with one voice. We have all the scientific data to act upon. We have no excuse to delay inevitable decisions.

 

The Arctic environment is highly exceptional and is extremely sensitive. Its ecosystems and species have adapted to extreme weather conditions and short growing periods. This means that human action – when detrimental in its impact either globally or locally – may result in permanent changes in the Arctic region. Globally speaking, the conservation of the Arctic environment is of intrinsic value.

 

For this reason Finland seeks to promote the development of the contractual framework complementary to the overall regulation of the activities in the Arctic.

 

We have prepared a non-paper on regulation concerning the Arctic region in which we present some key issues regarding the conservation of the Arctic environment. These issues include the development of marine conservation areas, the mechanism for oil pollution prevention and the health hazards of short-lived climate pollutants. I am pleased that these issues are well on their way within the work of the Arctic Council.

 

Global warming has no national boundaries. Efforts to mitigate its effects and to adapt to changes require sound meteorological knowledge. I am pleased that the World Meteorological Organization (WMO) has applied to become an observer of the Arctic Council. Since its establishment, the WMO has played a unique and powerful role in contributing to the safety and wellbeing of humanity. As an observer, the WMO would be able to contribute extensively to the work of the Arctic Council.

 

Ladies and Gentlemen,

 

In tackling the effects of climate change, the need for global cooperation is more topical than ever. In that context, the WMO is one of the key players. Finland has an excellent candidate for the position of Secretary-General for 2016-2019. Our candidate, Professor Petteri Taalas has both the knowledge and the experience needed to further improve the performance of the WMO to address global challenges like climate change.

 

Though technical advances offer new opportunities and the need for national weather, climate and hydrological services is growing, many WMO Member States have insufficient observational means and resources. At the same time, cuts in public expenditure have further impact on national institutions’ abilities. To this end, Finland is supporting 11 ongoing projects through development cooperation. These projects are implemented in collaboration with national hydro-meteorological institutions in Africa, Asia, and South America.

 

Professor Taalas is highly motivated to provide better services for WMO Members and their National Meteorological and Hydrological Services (NMHSs) through enhanced service and observing capabilities, capacity development and resource mobilization at national and regional levels. Effective and modern management of the WMO are means to that end. National weather, climate and hydrological services have proven to be good investments on the national level. We see the important role of the WMO to enhance the ability of the NMHSs to serve their countries.

 

We are convinced that Mr. Taalas is the right person for the position and very much appreciate your support for his candidacy.

 

Thank you.

 

Vinterkrig-seminariet i Stockholm 2.2.2015

Dagens seminarium är ett tillfälle där vi alla saknar Krister Wahlbäck. Han skulle självfallet ha varit en naturlig inledare för våra diskussioner idag, med sin djupa kännedom om Finlands historia och Sveriges och Finlands relationer. I sin artikel Svek Sverige Finland hösten 1939? som först publicerades i Nordisk Tidskrift 1988 och åter i den samling av Wahlbäcks skrifter Fred och säkerhet i tider av förändring som kom ut i fjol, har han ingående svarat på frågan om Sveriges ”svek”. Svaret kan sammanfattas med Heikki Talvitie’s förträffliga summering: Sverige har aldrig svikit sina förplikter eller löften gentemot Finland, till skillnad från finländarnas egna förväntningar och hopp.

 

Sverige har varit och är fortfarande det land som har det största intresset av att Finlands självständighet och suveränitet bevaras. Sverige förblev inte neutralt under vinterkriget utan förklarade sig ett icke-krigförande land, som bidrog med vapenleveranser och annat materielstöd samt frivilliga till Finlands försvar på ett sätt, som borde ha uppskattats högre än en stor del av de bittra finnarna var redo att göra.

 

Det som vi också först långt senare kunde uppskatta, var Sveriges beslut att inte låta den planerade fransk-engelska hjälpexpeditionen passera genom Sverige till Finland, eftersom flertalet av trupperna då skulle ha stannat på malmfälten och de enheter som hade nått Finland inte skulle ha varit tillräckliga för att hejda röda arméns frammarsch.

 

Att fredsträvandena under vinterkriget fördes i Stockholm var ingen slump. Sverige hade största intresse i att få ett snabbt slut på kriget på ett sätt som skulle bevara Finlands suveränitet. Sverige var från första början medveten om den mission som Hella Wuolijoki hade i Stockholm. Huruvida Sverige var informerad om vems initiativet var – Wuolijokis eget eller Tanners och den finska regeringens, eller eventuellt även Sovjets – är oklart, men inte heller särskilt viktigt.

 

Då jag skrev biografin om Hella Wuolijoki, som utgavs 2008 under namnet Ett stänk av rött, hade jag redan i nästan tio år försökt ta del av dokumenten i Rysslands krigsarkiv om Hella Wuolijokis sammanträden i Stockholm med sovjetrepresentanterna i januari 1940. Först nu, efter åtskilliga försök och samtal och skrivningar till ryska ledare med början från Putin, har jag nu i december 2014 genom utrikesminister Lavrov fått en kopia på den rapport som NKVDs agenter Andrei Grauer och Boris Jartsev (alias Boris Rybkin) skickade till Moskva den 24 januari 1940 om deras samtal med Wuolijoki.

 

Den ger egentligen inga nya insikter om själva fredsförhandlingarna, men däremot kompletteras bilden av Wuolijokis roll, verksamhet och förhållande till Sovjets underrättelsetjänster. Grauer och Jartsev rapporterar utan förbehåll att de skickades till Stockholm för att möta NKVDs agent Wuolijoki. Hon utsattes för ett långt och detaljerat förhör om förhållandena i Finland. De berörde inte enbart politiska förhållanden utan också information om till vilka ställen regeringsanstalterna hade omplacerats i Helsingforsnejden och om de hade utrustats med luftvärnsutrustning, vad hon visste om krigsskadorna på kommunikationsleder osv. Huruvida de uppgifter Wuolijoki kunde ge var av reell militär nytta är osäkert och förhörsledarna konstaterade att uppgifterna ovillkorligen måste kontrolleras. Att ge några svar alls var naturligtvist högst olämpligt, men antagligen något som hon ansåg nödvändigt för att vinna förhörsledarnas förtroende. Det att agenterna också hade försökt få ut information av militär betydelse berättade hon även för Tanner, men hon nekade till att hon skulle ha berättat något komprometterande.

 

Wuolijoki beskrev sin resa enbart som ett uppdrag från Tanner och regeringen, utan någon hänvisning till att hon själv skulle ha varit initiativtagare och naturligtvis ännu mindre med hänvisning till att hon skulle ha agerat på NKVDs uppdrag, något som de misstänksamma agenterna Grauer och Jartsev också skulle ha vetat. Det dessa agenter rapporterade vidare om den finska regeringens fredsintresse stämmer i stort sätt överens med det hon rapporterade om samma diskussion för Tanner.

 

Grauers och Jartsevs omedelbara reaktion på det budskap om fred hon hade förmedlat till dem hade varit avvisande, men kontakterna och sammanträdena fortsatte efter att agenterna hade fått nya instruktioner från Moskva. NKVD-männen förbigick också Kollontaj i den mån att hon i sin dagbok den 26 januari skrev: ”Varför skickade Tanner hit denna kvinna? Jag har ingenting till övers för henne, dessa möten bakom min rygg på den hemliga avdelningen förargar och irriterar mig bara”.

Även om varken Sverige eller Kollontaj hade någon central roll i de inledande skedena av fredssträvandena var de senare viktiga aktörer. I februari var tiden kommen för Tanner att själv komma till Stockholm, där han träffade Kollontaj under konspirativa förhållanden här på Grand Hôtel i Wuolijokis rum.

 

Jag skall nu fortsätta med kommentarer till dagens situation och förhållandet Sverige – Finland – Ryssland, men jag börjar dock med en jämförelse med 1938.

 

Då Sverige och Finland förhandlade om militär samverkan på trettiotalet skedde det i skuggan av en ökad spänning i Europa, med två totalitära stater som med all rätta uppfattades som hot mot Europas små (och för den delen också större) stater. Uppfattningarna om vilket som var det större hotet varierade dock beroende på respektive lands geografiska läge. För Finland var det i första hand Sovjet, t.o.m. till den grad att det var många i landet, om än inte i regeringen, som ansåg att man vid behov måste välja den andra djävulen för att avvärja det östra hotet. För Danmark var det klart att Tyskland var det främsta hotet, medan Sverige såg båda som sådana hot gentemot vilka försvaret måste upprustas. Detta var ytterligare ett skäl till varför en militärallians mellan Sverige och Finland var orealistisk.

 

Vinterkriget lämnade fortfarande existerande, men kanske också motstridiga spår i det finska psyket. En följd har varit, att finnarna ser med påfallande försiktighet på såväl givandet som mottagandet av löften. Fruktan över att bli lämnad ensam var också en känsla som vinterkriget närde, men fortsättningskriget gav också den lärdomen, att det inte heller var så givande att ingå i en allians (som ännu aldrig får nämnas som sådan) med en stormakt. Den mest bestående lärdomen är kanske, att Finland bör sköta sin politik så, att vi inte kan misstänkas bli ett stödområde som en tredje aktör skulle kunna använda för fientliga militära ändamål mot grannlandet.

 

Om man nu i februari 2015 skulle ta på allvar det en inte oväsentlig del av media både i Finland och Sverige skriver och rapporterar, kunde man tro att vi nu när som helst står inför en rysk attack mot Finland och/eller Sverige. Denna fruktan har naturligtvist en reell bakgrund i Rysslands maktpolitiska agerande i Ukraina och annekteringen av Krimhalvön, men avslöjar också i de flesta fall en nästan total frånvaro av historisk medvetenhet och kunskap. 2015 är inte 1939, och Finland är inte Ukraina.

Den internationella situationen och den ökade spänningen med militärt maktspel är naturligtvist inget att ringakta. Vi har åter fått se maktpolitik idkas med militära medel också mitt i Europa, något som vi alla trodde och hoppades på att vi lämnat bakom oss i och med slutet av det kalla kriget.

 

Detta är viktigt, t.o.m. kanske livsviktig att notera, och att rätta sig efter. Men samtidigt är det minst lika viktigt, att inte frånse de megatrender i världen som helt har förändrat utrikes- och säkerhetspolitikens miljö och villkor.

Med detta hänvisar jag till, att vi idag lever i en värld som karakteriseras av ett hela tiden växande ömsesidigt beroende, både på gott och ont, och att det oavsett vad vi tycker om detta beroende, är något som inget land vare sig en supermakt eller dvärgstat kan befria sig från.

 

Jag vill också påminna om befolkningstillväxtens roll i detta. Sedan världskrigets slut har vi sett en mer än trefaldig ökning av världsbefolkningen från 2,3 miljarder till 7,3 idag. Detta betyder att vi aldrig tidigare har levt i en sådan värld och att många av de sätt vi har skött relationerna på staterna emellan varken är möjliga eller acceptabla idag.

 

Detta gäller naturligtvis vårt förhållande till miljön där vi först relativt sent har förstått att de sätt vi använt naturresurser på, hur vi omvandlat dem till olika produkter och hur vi i processen lämnat en växande mängd utsläpp, avfall och gifter i miljön har varit helt ohållbara, och att vi nu, i bästa fall, endast har några decennier på oss att globalt övergå till en ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbar utveckling. Misslyckandet med detta kommer också att ha dystra konsekvenser för vår välfärd och säkerhet.

 

Behovet av att omfatta nya modeller gäller också maktpolitik och användingen av militära medel. De flesta, om inte alla, av hoten mot säkerheten i dagens värld är sådana som inte enbart kan avvärjas med militära medel. Och de förmåner som man i en tidigare värld, åtminstone under vissa omständigheter och under en viss tid, hade kunnat vinna med maktpolitik för att främja det egna nationella intresset på andras kostnad, kan inte längre uppnås och bevaras på ett hållbart sätt med maktpolitik.

 

Detta sagt, måste vi fortfaranda vara beredda på, att det ännu finns ledare, generaler och andra som tror att maktpolitik kan medföra förmåner. Rysslands agerande i Ukraina påvisar detta, men det visar också hur fåfäng och kortsiktig maktpolitiken är för landet, som nu har hamnat i en djup ekonomisk kris, som användningen av maktpolitiken har fört med sig, och som inte enbart beror på sanktionerna.

 

Sverige och Finland har en lång gemensam historia, vi delar samma värden och vår insyn i och våra intressen beträffande globaliseringen och världspolitiken sammanfaller. Vi har båda ansett att ett aktivt medlemskap i den Europeiska Unionen och en fortsatt militär alliansfrihet motsvarar våra intressen och ger oss de bästa möjligheter att bevara stabiliteten i våra närområden, att fortsätta med aktiva insatser för att förebygga konflikter, bidra till krishantering och att ta itu med de stora globala utmaningar vars bemötande förutsätter ett effektivt multilateralt samarbete.

 

Jag är också övertygad om, att vår nordiska samhällsmodell, som har bidragit till att samtliga nordiska länder brukar finnas bland tio i topp i alla internationella jämförelser där man rangordnar länder efter jämlikhet, ekologisk hållbarhet, social jämlikhet, gemenskaplighet, ekonomisk konkurrenskraft, samhälleligt hållbarhet och stabilitet eller till och med efter medborgarnas lycklighet, inte enbart är en värdefull utan också en nödvändig förutsättning för såväl vår samhälleliga trygghet och externa säkerhet som för våra möjligheter att bidra till internationell fred och stabilitet.

 

Idag kan vi också konstatera att det nordiska samarbetet kan fördjupas och utvidgas till att också omfatta försvarspolitik på en mycket pragmatisk grund, omfattande övningar, utbildning, krishantering, övervakningsuppgifter och anskaffningar. Detta sker trots att vi har tre Natomedlemmar och två alliansfria länder i den nordiska kretsen.

 

Men självfallet är det det bilaterala samarbetet de två alliansfria grannländerna Sverige och Finland emellan som väcker det största intresset och ger de största potentiella förmånerna för våra länder. Nyttan kommer från ökad kostnadseffektivet i en tid då vapensystem blir allt dyrare och ökar trycket på försvarskostnaderna, samtidigt som alla offentliga utgifter måste hanteras med stor återhållsamhet. Men ännu viktigare är, att samarbetet förstärker säkerhetspolitikens och förvarets trovärdighet för båda länderna.

 

Då Sverige och Finland kan komma att ta mycket långtgående steg i försvarssamarbetet, så att det kan omfatta försvarsplanering och anskaffningar för gemensamt bruk, är det naturligt att många har hunnit fråga, om detta inte borde ha en ömsesidig bilateral försvarsallians som mål. Det är dock en förhastad slutsats, som många idag också skulle ta avstånd från, även om de annars understöder detta samarbete. Det att eventuella anskaffningar av material för gemensamt bruk kan påkalla vissa avtal om deras användning i krissituationer, förutsätter inte någon förvarsallians.

 

Vårt försvarssamarbete måste gå stegvis framåt så, att varje steg i sig är förmånligt och nyttigt för båda länderna oavsett om och när nästa steg tas. Men härmed vill jag inte utesluta, att vi om 5, 10 eller 15 år framåt kan komma till slutsatsen, att en bilateral försvarsallians blir möjlig och önskvärd, även om den inte är vår målsättning idag.

 

Ju mera vi samarbetar inom försvaret, desto mera måste vi också kunna koordinera vår breddade utrikes- och säkerhetspolitik. Då jag första gången år 2000 tillträdde som utrikesminister kunde jag med min dåvarande kollega Anna Lindh konstatera, att Sverige och Finland aldrig kommer att förorsaka varandra några överraskningar i säkerhetspolitiken, utan vi informerar och konsulterar varandra inför varje mera betydande säkerhetspolitiskt beslut. Vi gör båda våra egna självständiga beslut, men nuförtiden är det mycket sällsynt att vi skulle komma med olika ställningstaganden.

 

Att vi ville understryka detta med en sådan deklaration hade sin anledning i misslyckandet med informerandet i samband med Sveriges beslut att söka om medlemskap i EU, som lämnade djupa spår i de högsta beslutsfattarnas medvetande i båda länder – något som jag kan vittna om p.g.a. de många samtal jag har haft med Ingvar Carlsson och Mauno Koivisto där de självmant har återkommit till händelsen med djup ånger.

 

Detta samförstånd har jag konfirmerat med samtliga fem svenska utrikesministrar, och det har fungerat på ett rätt tillfredställande sätt.

 

Puheenvuoro eduskunnan ajankohtaiskeskustelussa Suomen ja Venäjän suhteista, 14.1.2015

Venäjän sisäinen kehitys ja ulkoinen toiminta huolestuttavat myös suomalaisia. Näillä on myös yhteys. Maailmassa ei ole yhtään valtiota, jolle meidän ja muiden etujen mukaista ei olisi toivoa kaikille sen kansalaisille vakaata ja heidän elinolosuhteitaan parantavaa kehitystä. Tällaiseen kehitykseen ei yksikään maa pääse ilman osallistumista tasavertaiseen kansainväliseen yhteistyöhön, jota edellyttävät sekä maailmanlaajuisten globaalihaasteiden kohtaaminen ja oman vakaan ja turvallisen kehityksen turvaaminen. Muiden kanssa konflikteihin johtava voimapolitiikka ei nykymaailmassa tuota kenellekään kestäviä etuja ja sen kustannukset ovat suurimmat myös ja nimenomaan sen käyttäjille.

Ukrainan ja Venäjän tapahtumien vaikutukset heijastuvat myös Suomeen. Venäjän toimet Ukrainassa, tuki separatisteille ja Krimin kansainvälisen oikeuden ja sopimusten vastaisella tavalla toimeenpantu miehitys ja annektointi ovat tulleet laajalti tuomituiksi ja johtaneet EU:ssa päätettyihin Venäjään kohdistettuihin pakotetoimiin. Myös Suomi on näihin kantoihin ja toimiin varauksitta liittynyt.

Venäjän tavoitteista käydään keskustelua. Vaikka sillä tuskin on mitään kokonaisvaltaista suurta suunnitelmaa entisen imperiumin rajojen palauttamiseksi, on se kuitenkin monia elähdyttävä haavekuva, jonka kannattajat voivat olla valmiita toimimaan sen mukaisesti, jos siihen avautuu tilaisuuksia. Siksi Euroopan unionin ja muun maailman on oltava tiukkana kaiken voimapolitiikan käytön suhteen ja estettävä houkutukset ja mahdollisuudet kerätä sillä pikavoittoja. On pidettävä huoli, että kaikki voimapolitiikkaan ryhtymistä harkitsevat johtajat ovat etukäteen tietoisia sen aiheuttamista kustannuksista ja siitä seuraavista riskeistä. Unionin yhtenäisyys on tässä tärkeätä.

Samalla on välttämätöntä pitää ovi avoinna yhteistyöhön perustuville neuvotteluratkaisuille. Vaikka EU olisikin esimerkiksi itäisen kumppanuuden perusteiltaan oikean politiikan toimeenpanossaan tehnyt virhearviointeja vastakkaisuutta ruokkivalla tavalla, ei se anna mitään oikeutusta Venäjän käyttämälle voimapolitiikalle. Euroopan oman politiikan arviointi on silti tärkeätä jotta tietä paluulle aitoon yhteistyövaraiseen kanssakäymiseen ei asetettaisi turhia esteitä.

Suomen näkökulmasta on selvää, että pakotteiden tarkoituksena ei ole tuottaa Venäjälle pysyvää vahinkoa vaan tukea Ukrainan suvereniteettia kunnioittavan poliittisen ratkaisun löytämistä ja toimeenpanoa Ukrainan konfliktiin. Venäjän talouden jyrkkä heikkeneminen ei ole ensisijassa pakotteiden seurausta vaan siihen ovat vaikuttaneet yhtä lailla öljyn hinnan lasku, Venäjän reformien tyrehtyminen, voimapolitiikan suorat kustannukset sekä autoritaarinen sisäinen kehitys, jotka kaikki leikkaavat kasvun mahdollisuuksia. Pakotteet tuottavat myös ilman uusia päätöksiä lisää kustannuksia niiden vaikutusten kasautuessa. Tämä merkitsee myös Suomelle kuten kaikille muille Euroopan maille lisää huolia ja tappioita.

Miten Venäjä suuntautuu näiden haasteiden edessä on edelleen avoinna. Venäjällä on myös voimia, jotka hakevat ratkaisuja vastakkaisuuksia korostavalta ja voimapolitiikkaan ja eristäytymiseen tukeutuvalta suunnalta. Tällaista ajattelua vastaan tarvitaan myös aitoa ja uskottavaa valmiutta yhteistyöhön sen vahvistamiseksi, ettei vastakkaisuuksia kasvattava voimapolitiikka tuota kenellekään pysyviä etuja vaan ainoastaan taloudellisia ja poliittisia tappioita. Yhteinen myös Venäjän vakautta ja turvallisuutta parhaiten vastaava ulospääsy vastakkainasettelusta on suuntautuminen aidosti tukemaan konfliktien rauhanomaista ja kestävää ratkaisua.

Kasvanut kansainvälinen jännitys heijastuu Suomeen ennen kaikkea muutoinkin yskivään talouteemme. Voimapolitiikan käyttö Euroopassa ja sotilaallisen voiman uhmakas näyttäminen myös Itämeren piirissä herättää Suomessa huolestuneita kysymyksiä siitä, vaikuttaako se myös Suomen sotilaalliseen turvallisuuteen. Näihin kysymyksiin on avoimesti vastattava, pitäen kuitenkin mielessä ettei pelottelu ja viholliskuvien rakentaminen ole aiheellista eikä kenenkään etujen mukaista. Suomella on aina vahva intressi edistää kaikkia sellaisia toimia, joilla pyritään säilyttämään Itämeren alueen vakaus ja edistämään rauhanomaista yhteistyötä.

Suomen ja Venäjän 1300 km:n pituinen raja on maailman rauhallisimpia ja kontrolloiduimpia. Se on myös venäläisten kannalta heidän vakain ja ongelmattomin rajansa, eikä kummallakaan puolella ole intressiä muuttaa tätä tilannetta.

Nykyinen kansainvälisen politiikan jännitystilanne ei muuta sitä, että Venäjä on vuosien varrella rakennetun yhteistyön puitteissa monella alalla Suomelle tärkeä yhteistyökumppani sekä merkittävä kaupan ja investointien kohdemaa. Emme ole halunneet että kahdenvälinen yhteistyö vaikeutuisi enempää kuin on välttämätöntä. Tässä olemme myös vaikeissa olosuhteissa onnistuneet.

Venäjän johdon kanssa on ylläpidetty keskustelua. Olen tavannut ulkoministeri Lavrovin viime vuoden aikana neljästi. Tasavallan presidentti on keskustellut presidentti Putinin kanssa pyrkimyksenään kriisin ratkaisun edistäminen. Näitä yhteyksiä ylläpidetään jatkossakin. Suomi naapurimaana on valmis yhteistyöhön aina, kun siihen on molempien maiden aito intressi ja se on sopusoinnussa yhteisten kansainvälisten sitoumusten kanssa.

On tärkeätä, ettemme ole rakentamassa tarpeettomia henkisiä tai fyysisiä raja-aitoja Euroopan ja Venäjän välille. Avoin vuorovaikutus ja omakohtainen kokemus oikovat stereotypioita ja luovat maaperää ymmärrykselle. Arkiset kontaktit, taloudellinen yhteistyö ja liikkuvuus sekä matkailun että opiskelijavaihdon merkeissä ovat asioita, joita Suomi aikoo jatkossakin pitää Venäjän suuntaan esillä, sekä kahdenvälisesti että EU:ssa. Tässä on myös kansalaisjärjestöillä edelleen tärkeä osuus, myös siinä että pidämme tärkeänä ettei eristäminen rajoita Venäjän kansalaisyhteiskunnan toimintamahdollisuuksia.

Myös eri ministeriöiden yhteistyö Venäjän kanssa on jatkunut myös uusien käytännöllisten yhteishankkeiden merkeissä. Tällaisia ovat esimerkiksi valtiosopimukset maantieliikenteestä ja Suomen jäänmurtoavusta Venäjälle. Myös tiede- ja teknologiayhteistyön valtiosopimusta uudistetaan parhaillaan. Hallitusten välinen talouskomissio työskentelee virkamiestasolla normaalisti. Tämä kaikki on Suomen ja Venäjän vakiintunutta kahdenvälistä yhteistyötä, jollaista harjoittavat nykytilanteessakin myös useimmat muut EU-maat. Mutta selvää on, että Ukrainan konfliktin kehitys suuntaan tai toiseen vaikuttaa myös Suomen Venäjän-suhteisiin.

 

Utrikespolitik i en förändrad miljö, Sälen, 11.1. 2015

Då man idag talar om förändringen i vår utrikespolitiska miljö går tankarna hos de flesta omedelbart till Ukraina och Ryssland och det, hur vi åter ha fått se maktpolitik idkas med militära medel också mitt i Europa, något som vi alla trodde och hoppade att vi hade lämnat bakom oss i och med slutet av det kalla kriget.

Detta är naturligtvis viktigt, t.o.m. kanske livsviktig att notera, och att rätta sig därefter. Men samtidigt är det minst lika viktig, att inte frånse de megatrender i världen som helt har förändrat utrikes- och säkerhetspolitikens miljö och villkor.

Med detta hänvisar jag till, att vi idag lever i en värld som karakteriseras av ett hela tiden växande ömsesidig beroende, både på gott och ont, och att det oavsett vad vi tycker om detta beroende, är något som inget land vare sig en supermakt eller dvärgstat kan befria sig från.

Jag vill också påminna om befolkningstillväxtens roll i detta. Sedan världskrigets slut har vi sett en mer än trefaldig ökning av världsbefolkningen från 2,3 miljarder till 7,3 idag. Detta betyder att vi aldrig tidigare har levt i en sådan värld och att många av de sätt vi har skött relationerna på staterna emellan varken är möjliga eller acceptabla idag.

Detta gäller naturligtvist vårt förhållande till naturmiljön där vi först relativt sent har förstått att de sätt vi använt naturresurser på, hur vi omvandlat dem till olika produkter och hur vi i processen lämnat en växande mängd utsläpp, avfall och gifter i naturmiljön har varit helt ohållbara, och att vi nu i bästa fall endast har några decennier på oss att globalt övergå till en ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbar utveckling. Misslyckandet med detta kommer också att ha dystra konsekvenser för vår välfärd och säkerhet.

Behovet av att omfatta nya modeller gäller också maktpolitik och användingen av militära medel. De flesta, om inte alla, av hoten mot säkerheten i dagens värld är sådana som inte enbart kan avvärjas med militära medel. Och de förmåner som man i en tidigare värld, åtminstone under vissa omständigheter och under en viss tid, hade kunnat vinna med maktpolitik för att främja det egna nationella intresset på andras kostnad, kan inte längre uppnås och bevaras på ett hållbar sätt med maktpolitik.

Detta sagt måste vi fortfaranda vara beredda på, att det ännu finns ledare, generaler och andra som tror att maktpolitik kan medföra förmåner. Rysslands agerande i Ukraina påvisar detta, men det visar också hur fåfäng och kortsiktig maktpolitiken är för landet som nu har hamnat i en djup ekonomisk kris, som bruket av maktpolitiken har fört med sig, och som inte enbart beror på sanktionerna.

Sverige och Finland har en lång gemensam historia, vi delar samma värden och vår insyn och våra intressen beträffande globaliseringen och världspolitiken sammanfaller. Vi har båda ansett att ett aktivt medlemskap i den Europeiska Unionen och en fortsatt militär alliansfrihet motsvarar våra intressen och ger oss de bästa möjligheterna att fortsätta med aktiva insatser för att förebygga konflikter, bidra till krishantering och att ta itu med de stora globala utmaningar vars bemötande förutsätter ett effektivt multilateralt samarbete.

Jag är också övertygad om, att vår nordiska samhällsmodell, som har bidragit till att samtliga nordiska länder brukar finnas bland tio i topp i alla internationella ”skönhetstävlingar” där man rangordnar länder efter jämlikhet, ekologisk hållbarhet, social jämlikhet, gemenskaplighet, ekonomisk konkurrenskraft, samhälleligt hållbarhet och stabilitet eller till och med efter medborgarnas lycklighet, inte enbart är en värdefull utan också en nödvändig förutsättning för såväl vår samhälleliga trygghet och externa säkerhet som våra möjligheter att bidra till internationell fred och stabilitet.

Idag kan vi också konstatera att det nordiska samarbetet, såsom vårt bilaterala samarbete Sverige och Finland emellan, kan fördjupas och utvidgas till att också omfatta försvarspolitik på en mycket pragmatisk grund, något som skulle medföra konkreta förmåner för alla med kostandseffektivitet och ökad säkerhetspolitisk trovärdighet.