Finlands autonomi under den ryska Storfursten hade fram till 1890-talet utvecklat sig under lyckliga stjärnor. Vi hade egen lantdag och egen regering med egen finländsk valuta och landets två språk åtnjöt fulla rättigheter. I Ryssland och i de baltiska landskapen var förhållandena helt annorlunda t.o.m till den grad, att det tsaristiska enväldets ryska eller estniska motståndare kunde vid behov hitta asyl i Finland.

Detta tillstånd retade den växande panslavistiska nationalismen i Ryssland. Detta ledde till att det som kallades Finlands ofärdsår tog sin början. 1890 med postmanifesten som underställde det finska postverket den ryska. Ofärdsåren och förryskningen tog fart med Nikolai Bobrikoffs utnämning till generalguvernör i Finland 1898 och med februarimanifesten nästa år.

Ävenom finnarna var enade i att motsätta sig förryskningspolitiken blev de oeniga om hur de skulle motstå den. Huvudstriden stod mellan undfallenhetsmännen, som i det längsta ville förstå och tillgodose de ryska önskemålen, och konstitutionalisterna som genom lydnadsvägran ville slå vakt om grundlagen och därmed också om autonomin. Inom det sistnämnda lägret var det en liten grupp, som ville gå från det passiva motståndet till det aktiva och förordade också väpnad motstånd och t.o.m. terrorism.

Aino Malmberg, född år 1865 i prästfamiljen Perenius, var gift, mor till tre pojkar och nästan 34 år då februarimanifestet gavs och universitetsutbildade lärare i engelska språket i Liikemiesten Kauppaopisto. Ungefär vid sekelskiftet började hon sin bana som feminist, aktivist, socialist och skriftställare. Hon var också en central figur i det 1904 grundade underjordiska Aktivistiska Motståndspartiet.

En hemlig kommitté, Kagalen, samordnade och ledde de olika motståndsaktionerna. Det fanns också en separat kvinnokagal, och Aino Malmberg var också medveten om dess aktiviteter, men kanske i linje med sin feminism ville hon inte inskränka sin aktivitet till enbart kvinnoorganisationer, även om de kvinnliga, ett oregistrerat kvinnonätverk som den första generationen av universitetsbildade kvinnor hade grundat, var för henne viktig. Två av hennes närmaste vänner, Tekla Hultin och Alma Söderhjelm tillhörde samma nätverk.

Hella Wuolijoki föddes i Estland år 1886 som Ella Murrik och besökte Finland för första gången 1903 och efter studenten skaffade hon sig dispens för att inskriva sig som adertonåring i Helsingfors Universitet 1904. Liksom Aino Malmberg var Hella Wuolijoki mästare att knyta kontakter i olika kretsar, i skilda opinionsläger och åldersgrupper och hon blev snart nära vän också med Aino, som hon som beskrev i sina memoarer som ”den mest kagaliska av alla kagaler”.

Av hemligt verksamhet är det alltid svårt att få exakta uppgifter, men klart är att Aino engagerade sig i smuggling av motstånds- och revolutionära tryckalster från utomlands till Finland. Hon hade också täta kontakter till ryska revolutionärer, främst med socialist-revolutionärerna (SR) som använde terrorismen i sin kamp mot tsarväldet. Till de ryska revolutionärer hon härbärgerade i Helsingfors hörde också Jevno Azev, ledaren för SR-partiets terroristiska kamporganisation som sedermera avslöjades som Ochranas agent. Det var inte enbart revolutionärer utan också deras verktyg, såsom dynamit, som gömdes i hennes lokal.

Under revolutionsåren 1905-1906 var både Aino Malmberg och Hella Wuolijoki djupt engagerad i kampen för att återställa Finlands autonomi samt att bistå de ryska revolutionärerna. Revolutionsvågen kulminerade i det misslyckade Sveaborg-uppropet i augusti 1906 då båda kvinnorna hjälpte de ryska revolutionsledarna att fly.

För Hella Wuolijokis del betydde det att hon blev också förtjust i ledaren för bolsjevikernas underjordiska organisation i Finland, som hon i sina memoarer kallade ”Anatolij”, och vars riktiga namn var Meier Abramovich Trilisser. Efter oktoberrevolutionen i Ryssland blev han den sovjetiska underrättelseorganisationens andra man.

Under en resa till St Peterburg i oktober 1907 blev Malmberg arresterad tillsammans med några finska aktivister och sin amerikanska väninna Rose Strunsky. Hon frigavs efter några dagar då det inte fanns tillräckligt bevis om hennes revolutionära aktiviteter. Senare kom antydanden fram, att Azev skulle ha haft en roll i hennes frigivning.

Misstankarna om Azevs verksamhet som dubbelagent blev kända först 1908 och då de nästa år bekräftades bidrog detta till, att Malmberg flyttade till London. Olika misstankar riktades också mot Malmberg. Det fanns ingenting av substans i dem, men de bidrog till den tidvis paranoida atmosfären i revolutionära och aktivistiska kretsar. Att flytta utomlands var ett modigt steg också med tanke på, ett hon samtidigt fått skilsmässa från sin make och inte hade några reguljära inkomster.

Hon hade besökt England för första gången 1895 och därefter flera gånger, bl.a. 1899 som deltagare och talare vid International Congress of Women, och hon hade redan ett utvecklat kontaktnätverk som hon medvetet började utveckla i egenskap av den finska motståndsrörelsen inofficiell delegat i landet. Hon blev vän med labour-ledaren Ramsay MacDonald och flera andra vänster- och liberala parlamentariker. MacDonald fick också henne att ansluta sig till Independent Labour Party och delta som partiets representant i internationalens kongress i Köpenhamn 1910. Bland hennes nära kontakter var också den ryska anarkistsocialisten Pjotr Kropotkin, författarna Cane Hall, Rudyard Kipling och George Bernard Shaw, vars alster hon hade översatt till finska, samt många suffragetter, journalister och sådana antikolonialistiska aktivister som Henry Nevinson och E.D. Morel.

Med sina kontakter kunde Malmberg publicera artiklar om Finland och göra flera omfattande föreläsningsturnéers i landet samt också både organisera och tala under en stor demonstration för Finlands sak i Trafalgar Square. Hon var en mycket populär föredragshållare med sin flytande engelska och verbala slagfärdighet.

Mellan 1912 och 1918 gjorde hon fyra längre resor till USA där hon reste omkring landet från Hawaii till New York och Michigan till Mississippi för att hålla föredrag on Finlands sak och knyta kontakter till radikala, socialistiska, feministiska och pacifistiska kretsar. Till hennes medhjälpare hörde också den progressiva senatorn och senare presidentkandidat Robert La Follette. Hon var också med på Henry Fords Peace Ship som automobilmagnaten sponsorerade 1915 för att befrämja de neutrala ländernas försök att medla ett fredsavtal för att få slut på världskriget.

Aino Malmbergs situation under krigsåren var synnerligen delikat. Hon var en stor beundrare av anglo-sachsisk kultur och samhälleligt liv, men krigets utbrott gjorde Britannien till bundsförvant med det hatade tsarväldet. USA lutade åt ententemakterna och i kom med i kriget i april 1917. Under kriget hade två av hennes söner, Lauri och Erik som var henne kära, anslutit sig till jägarrörelsen och kämpade i de tyska leden.

Detta liksom hennes pacifism gjorde det lätt för henne att understöda fredsrörelsen som var emot krig i England och USA, men med krigets förlängning gjorde det henne till föremål för beskyllningar att vara i Tysklands tjänst. Detta var inte heller helt obefogad, då det på Tysklands initiativ grundade och av tyskarna understödda Liga der Fremdvölker Russlands utnämnde henne som dess representant i USA år 1916. Detta kom aldrig ut i offentligheten, men det oaktad var hennes krigs- och Rysslandskritiska aktiviteter i landet tillräckliga för att göra henne misstänkt. Men för henne var det naturligtvis aldrig fråga om att befrämja Tysklands utan Finlands intressen.

Den tyska krigsledningen var beredd att söka sällsamma kumpaner för att slå Rysslands ut ur kriget. I detta syfte möjliggjorde den också Lenins och bolsjevik ledarnas genomresa från Schweiz till Petrograd 1917 i den berömda plomberade tågvagnen. Med detta i beaktande är det inte heller helt uteslutet, att Aino Malmberg skulle ha fungerat som kurir för att överföra pengar från Europa till Trotskij i USA före revolutionen. För detta finns inga bevis utom en spekulativ rapport från två ochrana-agenter i USA.

Aino Malmberg var också i USA då inbördeskriget bröt ut i Finland Hon var samtidigt socialist och mor till två jägare som kämpade för de vita, av vilka Erik avancerade slutligen till överste och Lauri till general och överbefälhavare för skyddskårerna. Han var också försvarsminister en kort period på 20-talet. Att vara jägare och socialist var ännu före inbördeskrigets utbrott möjlig. Aino Malmberg bevarade nära och förtroliga relationer med sina söner också efter skilsmässan från sin make 1910.

Båda Hella Wuolijoki och Aino Malmberg hade betraktad de rödas maktövertagande som ett katastrofalt misstag. Wuolijoki tog avstånd från den röda regeringen och i USA arbetade Malmberg för den vita senaten. Malmberg återvände efter inbördeskriget till Finland, blev belönad med IV klassens frihetskors av senaten och ställde redan hösten 1918 upp på socialdemokratiska partiets möten som talare och föreläsare.

Hella Wuolijokis sympatier stod närmare arbetarrörelsens vänsterfalang och kommunisterna. Hon blev en beundrare av Stalin men anslöt sig aldrig till kommunistpartiet. De två kvinnorna stod varandra nära, Malmberg hörde till stamkunderna i Hella Wuolijokis berömda salong efter inbördeskriget och de samarbetade på många sätt. Båda hade också en central roll i strävanden att hjälpa den amerikanska radikalsocialisten John Reed då han arresterades i Finland efter sin återkomst från Sovjet-Ryssland.

En intressant bit av information ges i Vappu Tuomiojas memoarer om sin mor Hella Wuolijoki där

år hon skriver om de ”motionstimmar ” bakom stängda eller rentav låsta dörrar som hölls för Hella, Aino Malmberg och Lydia Stahl hemma hos Hella Wuolijoki med operabalettens Theresa Degerholm som instruktör. Då man minns att Lydia Stahl senare blev avslöjad som sovjetagent kan man också spekulera i vad dessa ”motionstimmar” egentligen handlade om.

Malmberg vantrivdes i Finland och ville tillbaka till England. Det var inte lätt då misstankarna om henne som tysk agent var kända i London och det drog ut ännu till början av 1923 före hon fick visum att resa till England. Också Hella Wuolijoki drabbades av misstankar både som tysk agent genom hennes association med Malmberg och som kommunist revolutionär och förnekades visum till England i 1920. I sista hand var det dåvarande krigsminister Winston Churchill som avgjorde frågan. Till den för underrättelsevärlden inte helt främmande paranoian hörde det också att den sovjetiska underrättelsetjänsten, under en tid på 30-talet, hyste misstankar att Wuolijoki skulle ha varit brittisk agent.

I London kunde Malmberg nu fortsätta sitt arbete som Finlands inofficiella ambassadör. Men det fanns nu också en riktig officiell ambassadör, högermannen Ossian Donner, på plats, och han försökte göra allt för att förorsaka svårigheter för Malmberg. Malmberg ville för sin del också bli av med ambassadören och hennes kampanj var till slut framgångsrik. Men hennes förhållande till det nya sändebudet Armas Saastamoinen blev inte mycket bättre.

Malmberg hade gett ut tre novellsamlingar under 1900-talets första år. Nu återvände hon till sin litterära karriär med fem böcker mellan 1922-1932. De var ett slags memoarer där hon skrev om människor, både kända och okända, som hon hade träffat under sitt liv samt om händelser från de gångna åren, och därutöver skrev hon en resebok om finländare i Australien.

Malmbergs böcker fick för det mesta goda recensioner men bestsellers var de inte och är idag nästan bortglömda. Ett intressant undantag är novellen Ystävyyttä i novellsamlingen Totta ja leikkiä som kom ut 1903 som anses vara det första alstret i Finland om ett lesbiskt kärleksförhållande. Då den kom ut avstod samtliga recensenter att kommentera den och det är först dagens generation av feministiska litteraturforskarna som har uppmärksammat denna.

I överhudtaget var Malmberg tvungen trots sin flitig litterär verksamhet och höga arbetsmoral att leva mer eller mindre hela sitt liv under ekonomiskt knappa levnadsförhållanden, som tvingade henne att ständigt be andra – kagalen, tidskrifter hon skrev i, utrikesministeriet, sina vänner och bekanta – om ekonomisk understöd.

Skillnaden mellan henne och hennes vän Hella Wuolijoki var i detta avseende stor. Wuolijoki gifte sig med Sulo Wuolijoki, advokat, journalist och riksdagsledamot som härstammade från en förmögen tavastländsk rusthållarfamilj. Då hennes äktenskap började splittras under världskriget startade hon en framgångsrik affärsverksamhet som ledde till att hon strax före inbördeskrigets början hade blivit Finlands första kvinnliga miljonär som dessutom var klok nog att under kriget i Finland hålla sina millioner trygga i Stockholm.

Samtidigt som hon i sina memoarer ofta hänvisade till de svårigheter och hinder hon som kvinna mötte i affärslivet kunde hon också utnyttja sin särställning som ett slags ”vit kråka” i en av männen dominerade omgivning.

Efter inbördeskriget gick Hella Wuolijoki tillbaka till affärslivet och blev en verklig storkapitalist. Hennes företag Aunuksen Puu drev fyra sågverk med fyra tusen anställda. Men företaget kunde inte överleva 30-talets världskris och 1931 övertogs det av banken. För att förtjäna sitt levebröd – som hon själv sade – tog hon igen till pennan och fortsatte den karriär som skriftställare hon hade börjat redan i Estland före världskriget. Hon lyckades i detta så bra med sina Niskavuori-pjäser, Juurakon Hulda och andra alster, så att som under ett år fick hon som bäst 60 % av alla upphovsrättsersättningarna teatrarna i landet utbetalade.

Aino Malmberg dog av cancer 1933. Hella Wuolijoki, som var 21 år yngre, dog 21 år senare. Under andra världskriget spelade Hella Wuolijoki, åtminstone enligt sin egen bedömning, en viktig roll för fredssträvandena. Efter att hon hade tagit kontakt med utrikesminister Väinö Tanner beslöt regeringens krigskabinett skicka henne till Stockholm för att försöka öppna kontakterna till Sovjetunionen genom sin gamla vän, Alexandra Kollontaj, som då var sovjetsändebud i Stockholm. Det ledde faktiskt till, att Väinö Tanner två veckor senare kunde komma till Stockholm för att fortsätta sonderingarna.

Under mellanfredsperioden gjorde Wuolijoki också genom sina kontakter till sovjet-ambassaden och socialdemokratiska regeringsmedlemmar ett fåfängt försök att få Finland att stanna utanför det som sedermera kallades för fortsättningskriget. Under kriget tog hon emot en sovjetisk desant Kerttu Nuorteva som skickats som spion till landet och då denna häktades blev Wuolijoki också anklagad för landsförräderi och dömdes till livstids fängelse.

Att hennes agerande bröt mot krigstida lagar och fyllde landsförräderiets kännetecken kan inte förnekas. Enligt Hella Wuolijokis eget försvar tog hon emot Nuorteva som en freds sonderare, som hon inte kunde ange åt myndigheterna. Var och en kan själv bedöma hur trovärdig hennes egen beskrivning av sitt agerande var. Enligt henne var det en fortsättning av hennes strävanden att få slut på kriget är.

Då freden kom frigavs också Wuolijoki efter att ha suttit 16 månader som fånge. Efter kriget återkom hon som en central figur i det offentliga livet med goda kontakter både till övervakningskommissionen och det nygrundade folkdemokratiska partiet och andra som hade varit med i fredsoppositionen under kriget. Hon blev både generaldirektör för Finlands Rundradio och riksdagsledamot. Hon fortsatte sin karriär som skriftställare och gav ut bl.a. sina memoarer i fem band hon hade börjat skriva i fängelse.