Conference on Disarmament, Geneve, 15.3.2005

Mr President, Mr Secretary-General, Distinguished Delegates, Ladies and Gentlemen,

I am pleased to have this opportunity of addressing the Conference on Disarmament. To begin with, let me congratulate Ambassador Caughley of New Zealand for his nomination as the current President of the Conference, and pledge Finland’s full support for his work to the benefit of the Conference.

The proliferation of weapons of mass destruction and their means of delivery is today a major threat to the global security. The international community as a whole is concerned about the acquisition of such weapons by terrorists and about some states’ wish to become possessors of these weapons. We cannot ignore this development. Collective efforts are needed to halt the advance of the phenomenon worldwide.

I am happy to note increased interest of the international community in these issues. The Security Council approved Resolution 1540 and the High Level Panel on Threats, Challenges and Change paid close attention to the WMD and disarmament in general. However, though positive, this is not yet enough. It is essential that we have universally agreed norms and rules that set standards of behaviour to be followed by all states and non-state actors.

Mr President,

The global Nuclear Non-proliferation Treaty sets such international standards. Finland is fully committed to promoting its continued success. Finland is one of its original States Parties and a strong supporter of the Treaty from its inception. The NPT has successfully limited the number of nuclear-weapon states. It supports global stability and encourages nuclear-weapon states to engage in nuclear disarmament, with the ultimate goal of eliminating all nuclear weapons.

The Review Conference in May should directly recognize that the NPT is and must remain a cornerstone of international security and stability and be observed by non-nuclear and nuclear-weapon states alike.

At the same time, we cannot close our eyes to worrisome developments.  At least three states with acknowledged or unacknowledged nuclear weapons remain outside the NPT despite insistent requests to join the Treaty by the international community over the years. 

Another state, the Democratic Peoples Republic of Korea, has renounced its obligations as a State Party to the NPT. It is now openly flaunting its proclaimed status as a nuclear-weapon state to the detriment of regional and international security. Collective action from the part of the international community is needed to reverse this dangerous course of events.  

Equally worrisome is the challenge that Iran, a State Party to the NPT and to its safeguards obligations, is now challenging the credibility of the international non-proliferation regime. Finland fully supports the efforts of the three NPT states, acting on behalf of all Member States of the European Union, as well as those of the Director-General of the IAEA, to ensure Iran’s compliance with its NPT obligations.

However, we must also recognise that the long-term success of our present and future efforts to strengthen the non-proliferation regime will also depend on the willingness of the nuclear-weapon states to refrain from developing new kinds of nuclear arms and to reduce their own stockpiles of nuclear weapons and their reliance on them in their military doctrines.

Mr President,

The Conference on Disarmament can justifiably be proud of having managed to create international norms on disarmament. The Chemical Weapons Convention, the first international legal instrument to ban an entire category of weapons of mass destruction in a verifiable manner, was successfully negotiated by the CD. The Convention is now being successfully implemented, but large stockpiles of chemical weapons are still undestroyed.  Progress in the destruction of this material is an essential element of non-proliferation, and states should jointly contribute to the carrying out of this enormous and at the same time urgent task.

The Global Partnership initiative is a concrete response to this common responsibility. What actually is needed at the moment is an acceleration of the implementation of the commitments the states have made, including those that my own country has made.

The Comprehensive Nuclear-Test Ban Treaty was finalised at this conference more than eight years ago in 1996, but the Treaty has still not entered into force.  Even if not ratified by all those states whose signature and ratification are required for the Treaty to enter into force, the CTBT has become an observed international norm. No nuclear tests have been conducted since. But we cannot rely on the efficacy of moral persuasion alone. The CTBT must enter into force. Finland urges all those states that have not yet ratified the CTBT to do so as soon as possible.

The CWC and the CTBT are indeed laurels on the conference’s brow.  Unfortunately, for the past eight years the Conference on Disarmament has done little but rested on its laurels. This immobility is a source of growing concern for countries such as Finland that believe in a globally representative permanent forum for disarmament negotiations.

Mr President,

There is a danger that this conference will sink into irrelevance; that states will increasingly turn toward other ways and means of negotiating international disarmament commitments than this conference. That, I believe, is in nobody’s true interest.

The conference can yet redeem itself by engaging, finally and in earnest, in the FMCT negotiations, for which it is by far the most natural forum thanks to its composition and expertise.

During the past years, viable disarmament processes with good results have been taking place outside the CD especially in the field of conventional arms. The CD could devote more attention to issues related to conventional arms. However, the results are, of course, more important than the forum of negotiations.

The Ottawa Convention prohibiting the use, stockpiling, production, and transfer of anti-personnel mines has clearly been one of the major successes in disarmament in the past years. Even though Finland has not been a party to the Convention, it has supported an effective and global ban on anti-personnel landmines and has been, in fact, implementing most of the provisions of the Convention. Finland does not produce or export anti-personnel landmines and, during peace time, anti-personnel mines are in stockpiles. There are no mine-fields in Finland. The Finnish Parliament has confirmed that Finland will accede to the Convention and thereby become fully committed to observing this international norm as from 2012. All APL stockpiles in Finland will consequently be destroyed by 2016.

Solutions to issues relating to small arms and light weapons, the everyday weapons of mass destruction, are being sought in the UN small arms process. The run-up to the Review Conference of this process in 2006 will give us an opportunity to address the issues that did not receive sufficient attention in the 2001 conference or that were not appropriately addressed in the Programme of Action. One of them is, I think, export controls at the national level, regionally and in terms of international export control regimes.

Finland supports and is actively taking part in efforts aiming at the creation of common global standards for arms export. Such standards must be based on existing international obligations under relevant international law. Stronger export controls on these weapons are necessary tools also in the fight against terrorism. There is also an explicit relationship between security measures, the enjoyment of human rights and sustainable development.

The Convention on Certain Conventional Weapons has recently gained some fresh impetus. The Protocol on Explosive Remnants of War, which Finland has already ratified, was concluded in 2003 and will hopefully enter into force soon. At the same time useful exploratory work has been done on the issue of anti-vehicle landmines. The Coordinator of MOTAPM, Ambassador Reimaa, needs your full support in his work. We hope that these efforts can be brought to a successful conclusion this year.

Mr President

In today’s world, peace and security must be addressed from a global perspective. We need a multilateral security system that is based on cooperation. I believe that we all agree on this. Concrete results have been achieved in the past but many steps are still required. I hope that this conference will assume the lead in taking those steps.

Thank you Mr President.

Seminariet: ”Åland och demilitarisering i dag”, Mariehamn, 7.3.2005

Utrikesministeriet och Ålands landskapsregering har i samråd fört fram Ålandsexemplet i en serie seminarier. Serien har omfattat seminarierna ”Autonomin som konfliktlösningsmekanism” (Stockholm 20.10.2000), ”Autonomi – ett alternativ till utbrytning? Åland som ett exempel på fredlig förvaltning” (New York 15.3.2001) och ”Autonomier i Europeiska unionen; specialfallet Åland” (Bryssel 12.3.2002). Dagens seminarium betraktar inte Ålands specialställning i allmänhet utan fokuserar i stället på demilitariseringsfrågor. Efter Stockholm, New York och Bryssel är det bra att samlas i Mariehamn för ytterligare perspektiv.

För mer än åttio år sedan beslöt Nationernas Förbund att tillerkänna Finlands suveränitet över Åland under förutsättning att ålänningars nationalitetsskydd ytterligare garanteras och att ögruppen demilitariseras och neutraliseras för att därigenom trygga freden, det framtida goda förhållandet mellan Finland och Sverige samt öarnas egen välgång och lycka. I ett folkrättsligt perspektiv utgör Ålands omfattande autonomi och dess ställning som ett neutralt och demilitariserat område fortfarande ett intressant exempel på en fungerande lösning, där varje bit ser ut att ha en viktig funktion också i dag.

Konventionen från 1921 angående Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering (den s.k. Ålandskonventionen) innehåller de viktigaste bestämmelserna om Ålands folkrättsliga ställning. Bestämmelser om demilitariseringen finns också i fördraget om Ålandsöarna från 1940 mellan Finland och dåvarande Sovjetunionen. Öarnas särskilda status fastställdes ”i enlighet med rådande sakläge” i fredsfördraget i Paris.

Det hänvisas ofta till Ålandskonventionen i Finlands internationella förbindelser. Jag nämnde redan de seminarier där Ålandsexemplet tagits fram som ett alternativ till krishantering. Under arbetet med Finlands anslutning till Open Skies-avtalet informerade utrikesministeriet i december 2001 parterna i Ålandskonventionen om de finska planerna. I december 2002 erinrade de finska representanterna de övriga avtalsparterna om innehållet i och giltigheten av Ålandskonventionen i den rådgivande kommittén till Open Skies-avtalet. Syftet med Open Skies-avtalet är att främja större öppenhet och begriplighet genom förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder, och detta ansågs vara förenligt med Ålandskonventionen.

I statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse (SRR 6/2004 rd) tog man inte upp Ålands ställning som en separat punkt eftersom Finland har ett klart och etablerat synsätt i frågan. Det finns inte heller några planer som kunde påverka Ålands status som ett demilitariserat och neutraliserat område. Under behandlingen i riksdagen påpekade man från regeringens sida att det därför självfallet inte fanns något hinder för att omnämna Ålands status i den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen – eller i något annat officiellt dokument från regering eller riksdag. I försvarsutskottets betänkande  FsUB 1/2004 rd hänvisades det till Ålandskonventionen från 1921 och till överenskommelsen från 1940 med dåvarande Sovjetunionen.

I samband med den nordiska övningen för fredsbevarare ”Nordic Peace 2003” använde norska militärhelikoptrar den åländska zonen för att flyga till Finland, och svenska trupper och material anlände till Finland med ett fartyg som anlöpte åländsk hamn i kommersiell linjefart. Detta aktualiserade frågan om innehållet i de restriktioner som skall iakttas i den åländska zonen dels angående utländska militära luftfartyg, dels angående transport av militära enheter och material ombord på civila fartyg i inre territorialvatten

Förfarandet i anslutning till Nordic Peace 2003-övningen har kopplingar till inledningen till Ålandskonventionen enligt vilken syftet med konventionen är att ”garantera att dessa öar aldrig komma att utgöra någon fara ur militär synpunkt”. Enligt artikel 4 i konventionen ”må icke någon militär lant-, sjö- eller luftstyrka tillhörande någon som helst makt inkomma i eller uppehålla sig inom den i art. 2 angivna zonen. Tillverkning, införsel, transitering och återutförsel av vapen och krigsmateriel
inom densamma äro uttryckligen förbjudna. — Rätt att inlöpa i ögruppen och där temporärt förankra må av finska regeringen icke medgivas mer än ett krigsfartyg tillhörande varje annan makt. Finland må låta sina luftstridskrafter flyga över zonen, men det är dessa förbjudet att där landa annat än i fall av force majeure.”

Artikel 5 i Ålandskonventionen anger: ”Förbudet att låta krigsfartyg inlöpa eller uppehålla sig inom den i art. 2 angivna zonen inverkar icke på rätten till s.k. inoffensiv genomfart genom territorialvattnen, vilken passage förblir underkastad gällande internationella bestämmelser och sedvänjor.” Ålandskonventionens status i dag påverkas också av artikel 8 i konventionen enligt vilken ”denna konventions bestämmelser skola förbliva i kraft, vilka förändringar än kunna inträda uti det nuvarande status quo i Östersjön.”

Händelserna i samband med Nordic Peace-övningen liksom praxis som förekommit i andra sammanhang utreddes i detalj i ljuset av de nämnda konventionsbestämmelserna. I detta sammanhang konstaterades det att militära luftfartyg hade flugit över den åländska zonen också tidigare, eftersom den internationella huvudrutten till Finland går över Ålandsöarna och dessa rutter har de mest heltäckande flygledartjänsterna, navigeringsinstrumenten och eftersöknings- och räddningstjänsterna. Militära trupper och militär utrustning har också transporterats på civila fartyg som anlöpt åländsk hamn. Detta har dock inte förekommit i särskilt många fall och det har varit fråga om ett nytt problem som aktualiserats i samband med att samtliga civila fartyg på rutten mellan Finland och Sverige börjat gå in till Åland till följd av medlemskapet i Europeiska unionen.

I ljuset av utredningarna ansågs det nödvändigt att precisera förfarandena som hade utformats under medverkan av de andra parterna i Ålandskonventionen och tredje parter. Statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska utskott behandlade saken i juni 2004 och  fastställde vissa grundläggande linjer som avser att säkerställa att bestämmelserna i Ålandskonventionen efterlevs i militär luftfart och vid transport av trupper och utrustning.

Statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska utskott noterade att utländskt militärflyg inte får förekomma i den åländska zonen. Bestämmelserna måste följas noggrant och militär luftfart är möjlig i zonen endast för person- och underhållstransporter med militära luftfartyg som är utrustade för dessa ändamål och som är obeväpnade och utan särskild spaningsutrustning. Dessa luftfartyg får dock landa i zonen endast i nödfall (force majeure). I praktiken gäller dessa undantag främst s.k. regeringsplan som används av stats- och regeringschefer och andra politiska ledare. Övriga utländska militära luftfartyg dirigeras genom det finska tillståndsförfarandet enligt territorialövervakningslagen till flygrutter utanför den åländska zonen. I tillståndsförfarandet enligt territorialövervakningslagen kommer restriktionerna enligt Ålandskonventionen att omnämnas i fortsättningen.

Statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska utskott betonade också att civila fartyg som kommer in i de inre territorialvattnen i den åländska zonen inte används för transport av utländska och inhemska militära trupper och utrustning. Detta påverkar inte den inoffensiva genomfart som avses i artikel 5 i Ålandskonventionen och självfallet inte heller definitionen av Ålandszonen på något sätt. Det bör också noteras att det enligt artikel 4 i Ålandskonventionen är möjligt att bevilja utländska krigsfartyg tillstånd att komma in i den åländska zonen och att temporärt ankra där.

Generellt kan man alltså konstatera att finska regeringen skärpt möjligheterna för utländska militära luftfartyg och för militära trupper och militärt material att röra sig i den åländska zonen, jämfört med den praxis som utformats under årens lopp av Finland och under medverkan av samtliga de stater som fört militära luftfartyg och transporterat truppförband och utrustningar genom området. Slutresultatet av Nordic Peace 2003-incidenten var att finska regeringen underströk vikten av Ålands särställning och att Ålandskonventionen är i kraft.

Jag har här gått igenom den process som satt i gång till följd av Nordic Peace 2003. Denna process har också fungerat som en katalysator för dagens seminarium. Frågan om Ålands demilitarisering i dag begränsas dock inte till enbart de tolkningsfrågor som kom upp i samband med Nordic Peace-övningen.

Man har kunnat lägga märke till att demilitariseringen av Åland blivit föremål för ny uppmärksamhet på 1990-talet efter det att den politiska situationen och säkerhetsläget ändrats betydligt. Vid övergången till det nya millenniet har stabiliteten i Finlands närområde förstärkts genom utvidgningen av Europeiska unionen och Nato, den fördjupade integrationen inom unionen och förändringarna i Ryssland. Samtidigt innebär den internationella situationen större utmaningar inte bara rent generellt utan också ur Finlands synvinkel. Globaliseringen leder till att följderna av säkerhetsproblemen fortplantas i allt snabbare takt över gränserna och till större områden, och på olika sätt också till Europa och det finska närområdet. Militär verksamhet i dagens Europa betyder i regel förberedelser för global krishantering och övningar i samband med detta. Det har dock inte varit möjligt att upptäcka några sådana förändringar i det säkerhets- och försvarspolitiska läget i området som hade krävt en ny granskning av Ålands status, vilket jag redan konstaterade i samband med lösningarna som gällde den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen.

Syftet med konventionen är enligt dess inledning ”att garantera att dessa öar aldrig komma att utgöra någon fara ur militär synpunkt”. Tillämpningen av konventionen i dag skall ta hänsyn till detta, i inledningen inskrivna syfte. Att den zon som avses i konventionen finns i ett område där dagens politiska system är relativt enhetliga är av säkerhetspolitisk betydelse. Det säkerhetspolitiska samarbetet mellan Finland och Sverige blir dessutom tätare hela tiden. I dag ser vi alltså öarnas militära specialstatus i ett väldigt annorlunda ljus än då systemet kom till.

De folkrättsliga arrangemangen angående Ålands status har sin historiska bakgrund, men det är åtgärdernas betydelse i dag som är särskilt intressant. Vilken folkrättslig status har demilitariseringen och vad betyder den på det hela taget i dag i den förändrade säkerhetspolitiska situationen i Östersjön och Europa? Vilka förpliktelser har Finland till följd av Ålandskonventionen? Vad betyder Ålandskonventionen i ljuset av modern rustningskontroll? Bestämmelserna i 1920 års traktat angående Spetsbergen kan användas som jämförelse. Dessa frågor kommer att belysas närmare i de följande anförandena.

Avslutningsvis vill jag göra en allmän randanmärkning om den säkerhetspolitiska debatten i Finland och på Åland. Finlands säkerhetspolitiska verksamhetsomgivning har traditionellt definierats utgående från vår centrala position i triangeln Stockholm-Berlin-Moskva. I den positionen befinner sig också Åland. Idag hör vår nordliga omgivning till de tryggaste i hela världen. Allt som allt har det allmänna hotet om traditonella mellanstatliga krig minskat, i synnerhet i Europa.

Men säkerheten i dagens värld är odelbar. Också avlägsna kriser och konflikter kan snabbt förvandlas till verkliga hot mot vår säkerhet och påverka också vårt läge här i Nordeuropa.
Dessutom har säkerhetsriskerna dramatiskt ändrat karaktär och spritt sig till nya områden av det internationella samgåendet. Det är fråga om allt från ökande globala och regionala miljöproblem, narkotika och internationell brottslighet, flyktingrörelser och mänskohandel  till terrorism i dess olika former. Detta har medfört en grundläggande utvidgning av det finländska säkerhetspolitiska tänkandet, som återspeglas i den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen från senaste höst.  Frågan om vår militära försvarskapacitet och  vår militära alliansfrihet är fortfarande en central del av vår säkerhetspolitiska grundlösning, men inte allting. Säkerhetspolitikens icke-militära dimensioner spelar en alltmer central roll.

På Åland utgör diskussionen om demilitariseringen en minst lika central del av säkerhetsidentiteten som den militära alliansfriheten  har gjort i Finland som helhet. Men min fråga till mina åländska vänner är, i vilken utsträckning  har den säkerhetspolitiska debatten här utvidgats till att omfatta också de nya säkerhetshoten, som ju är precis lika verkliga och relevanta för Ålands del som för det övriga Nordeuropa ?  Ålands demilitarisering är och förblir hörnstenen när det gäller granskandet av Ålands säkerhet i traditonella säkerhetspolitiska termer, men den är inte och kan ju inte vara svaret på Ålands behov  när det gäller de nya icke-militära hotbilderna.