GLOBALISERING, OJÄMLIKHET, OTRYGGHET OCH INTOLERANS HOT MOT DEMOKRATIN I EUROPA?
Demokrati är inte ett begrepp som endast hör hemma inom den politiska terminologin. Min uppfattning om ett demokratiskt samhälle utgår från att centrala innehållsmässiga kriterier skall vara uppfyllda. Jämlika mänskliga rättigheter för alla och en fungerande rättsstat är viktiga beståndsdelar. I en fungerande demokrati skall människorna ha en tryggad grundläggande utkomst och de skall uppleva att de har möjligheter att påverka samhället.
Händelserna under fjolåret har försvagat känslan av trygghet. Det står allt klarare att medborgarnas trygghet inte enbart, om alls, kan bygga på ett resonemang i traditionella militära termer. Människorna upplever att säkerheten ifrågasätts av nya hot. Under det gångna året har terrorismen varit synnerligen aktuell, men vi har också upplevt andra hot, allt från miljökatastrofer till ökad organiserad brottslighet. Det är självklart att de åtgärder som vidtas mot dessa hot mot demokratin skall respektera de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen.
Den stora otrygghet som medborgarna känner utgör ett hot mot demokratin och mot en stabil samhällsutveckling. Otryggheten eller åtminstone känslan av att din egen ställning är hotad kan bottna i olika omständigheter. I flera länder har det blåst nyliberala vindar som, helt avsiktligt, medfört ökad ojämlikhet och större inkomstskillnader. Samhället har allt tydligare delats upp i dem som klarar sig och dem som hotas av mer eller mindre permanent utslagning.
Men nyliberalismen i dess mest renodlade form kan undergräva demokratin också på ett annat sätt, nämligen genom att förneka att det egentligen finns reella valmöjligheter i politiken, det finns bara TINA – There is No Alternative – det enda alternativets politik. Om man anser, såsom Margaret Thatcher en gång gjorde, att det finns inte något samhälle – ”there is no such thing as society” – förnekar man samtidigt medborgarskapets och rösträttens betydelse och reduserar människans roll som beslutsfattare endast till konsumentens roll på marknaderna, där jämnlikhet betyder att varje euro väger lika mycket, oberoende av hur dem fördelas människorna emellan.
Detta har kunnat leda till att människorna tappat tron på de traditionella politiska aktörerna och på möjligheterna att påverka samhället. I vissa fall har också traditionella vänsterväljare som upplevt sina positioner hotade i samhället och sina påverkningsmöjligheter allt mer irrelevanta, övergått till att stödja rörelser på yttersta högerkanten. Detta har skett till exempel i Frankrike.
I det följande kommer jag att ta upp vissa omständigheter som utgör ett hot mot demokratin och den stabila samhällsutvecklingen på det nationella, det europeiska och det globala planet.
Det nationella planet
Det har visat sig att det nordiska välfärdssamhällets grundläggande idé är inte bara hållbar men också en avgörande konkurrensfördel också under nya förhållanden. Man skall självfallet inte styvsint hålla fast vid existerande strukturer i välfärdssamhället, till exempel vid vissa stödformer. Det väsentliga är i stället att individen skall kunna se på sin ställning och sin framtid med tillförsikt och att man strävar efter jämlikhet med hjälp av olika samhällspolitiska medel. Välfärdsstaten har förbundit sig till jämlikhet och dessa mål har inte blivit föråldrade på något sätt.
Icke-diskriminering och jämlikhet är centrala begrepp på området för de mänskliga rättigheterna. Finland betonar att de mänskliga rättigheterna är globala och odelbara. För samhällets och individens välfärd är det viktigt att såväl de traditionella medborgerliga och politiska rättigheterna som de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna genomförs så väl som möjligt på det individuella planet. Gränsen mellan dessa två grupper av rättigheter är faktiskt inte alltid helt klar. Den för en fungerande demokrati viktiga rätten att organisera sig fackligt hör till exempel till båda kategorierna.
Med hänsyn till detta är Finlands förteckning över de grundläggande fri- och rättigheterna synnerligen modern. I förteckningen ingår de traditionella medborgerliga rättigheterna men också ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter. Rätten till en minimiutkomst har till och med formulerats som en subjektiv rättighet. De finska grundläggande fri- och rättigheterna omfattar dessutom också rätten till en sund miljö. För individen är det förstås viktigt att samtliga rättigheter förverkligas jämsides, så bra som möjligt. Att medborgarna hyser ett grundläggande förtroende för att de olika rättigheterna förverkligas relativt väl och jämsides, utgör en av grundstenarna för stabilitet i samhället.
Det europeiska planet
Vi kan vara nöjdt över att utvecklingen i EU angående de grundläggande rättigheterna har avancerat under de senaste åren. Stadgan om de grundläggande rättigheterna, som antogs i Nice, innehåller på samma sätt som den finska grundlagen hänvisningar såväl till medborgerliga rättigheter som till ekonomiska och sociala rättigheter. Att det finns ett omnämnande av rätten till god förvaltning, som tillkom på finskt initiativ, är viktigt för öppenheten och demokratin. Dessa utmaningar angående god förvaltning och särskilt angående ökad öppenhet är centrala i arbetet för ett allt mer demokratiskt EU. EU:s framtidsdebatt bör alltså i tillräcklig utsträckning beakta både dessa utmaningar och arbetet för ett ökat förtroende från medborgarnas sida för verksamheten i de europeiska institutionerna.
Demokratin och de mänskliga rättigheterna i EU kunde också främjas om unionen tillträdde Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Detta initiativ som Finland och Sverige arbetat för skulle tillföra de mänskliga rättigheterna en internationell övervakningsmekanism också för arbetet i EU-institutionerna. För demokratin i vår världsdel är det viktigt att de befintliga mekanismerna för de mänskliga rättigheterna särskilt Europakonventionen och domstolen i Strasbourg förblir trovärdiga och funktionsdugliga också i fortsättningen. Detta ökar de europeiska medborgarnas tro på möjligheterna att förverkliga sina rättigheter. Regelverket om de mänskliga rättigheterna skall inte få avvika mellan EU-länderna å ena sidan och områdena utanför EU å andra sidan. En EU-anslutning till Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna skulle främja framtagandet av enhetliga regler för de mänskliga rättigheterna i Europa.
Den finska politiken på området för de mänskliga rättigheterna fokuserar kvinnors, barns, minoriteters och ursprungsfolks rättigheter. Dessa prioriteringar har vi valt för att dessa grupper ofta får sina rättigheter sämre tillgodosedda än andra grupper. Dessutom har minoriteternas rättigheter ett direkt samband med tryggheten och stabiliteten i samhället. Konflikter och osäkerhetsfaktorer i samhället bottnar ofta i etniska motsättningar, och minoriteter görs ofta till syndbocker för missförhållanden dem har ingentig att göra med.
I ett europeiskt sammanhang utgör romernas ställning ett aktuellt exempel på minoriteternas på många sätt problematiska situation. Det bor romer i så gott som samtliga europeiska länder, sammanlagt är de ungefär 10 miljoner. Överallt utgör de dock en klar minoritet och de har svårare än genomsnittsbefolkningen att påverka genom normala demokratiska kanaler i frågor som gäller dem själva. Finland har lagt ett initiativ om att grunda ett europeiskt romskt forum (European Roma Forum) vid Europarådet. Romernas organisationer i Europa stöder aktivt detta projekt. De anser att det förbättrar den romska befolkningens möjligheter att delta i beslut i Europa.
Det globala planet
Ett viktigt tema i globaliseringsdebatten har gällt det hot mot demokratin som den globaliserade ekonomin utgör. Man har fäst uppmärksamhet vid att det demokratiska beslutsfattandets rörelsefrihet minskar i nationalstaten till följd av internationaliseringen och liberaliseringen av kapitalets rörelser. Också i de industrialiserade länderna förändras demokratins verksamhetsfält genom denna utveckling, men situationen är mest problematisk i de länder i tredje världen där de ekonomiska och kanske också demokratiska strukturerna än så länge är allt för svaga för att utgöra en tillräcklig motkraft till de multinationella företagens makt.
Kritik mot globaliseringsutvecklingen har också anförts ur perspektivet att den ökar ojämlikheten och inkomstskillnaderna, såväl inom länderna som mellan dem. Större ojämlikhet i samhället ger större instabilitet. Det samma gäller då man talar om ojämlikhet mellan staterna. I förlängningen kan situationen leda till bl.a. okontrollerade flyttningsrörelser och svagare internationell säkerhet.
Det är skäl att ta kritiken mot globaliseringen på allvar. Utmaningarna gäller förvisso också Europa och samtliga europeiska stater. Själv anser jag dock att det finns klart positiva aspekter på globaliseringstemat. Genom att utveckla instrumenten för hanteringen av globaliseringen kan man försöka eliminera de värsta missförhållandena och ge rum för en positiv utveckling.
Det är också viktigt att nya perspektiv har öppnats för den internationella medborgarverksamheten, bland annat genom kommunikationskanalerna över Internet. Frivilligorganisationer på olika håll i världen har snabbt tillägnat sig de möjligheter som de nya kommunikationskanalerna erbjuder. Det har till exempel blivit allt svårare att hemlighålla kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Erfarenheterna visar att också stater som gör sig skyldiga till kränkningar av de mänskliga rättigheterna är känsliga för att information om deras göranden och låtanden blir internationellt känd.
Ett annat positivt exempel är arbetet som syftar till att påverka de internationella företagens verksamhet. I dag utvecklar till exempel de finska företag som arbetar internationellt och även många andra företag olika koder för att säkra ansvarsfull verksamhet med hänsyn till miljön och de sociala rättigheterna. Centralt i denna företagsverksamhet, som hör samman med hållbar utveckling, är utan tvekan det faktum att upplysta konsumenter och folkrörelser kräver ansvarskännande verksamhet och styr sina uppköp till företag som fungerar enligt detta.
Dessa positiva exempel visar att globaliseringsutvecklingen inte bara ”kommer” utan att det är fråga om en helhet som kan påverkas också inom ramen för nationella och internationella demokratiska tillvägagångssätt.
Rasism och intolerans
Vid en granskning av demokratins funktionsduglighet betonas toleransens och den ömsesidiga solidaritetens betydelse på såväl det nationella, det europeiska som det globala planet. När hoten mot demokratin granskas ser man också att all slags intolerans i allmänhet och rasistiska fenomen mot invandrare och minoriteter i synnerhet utgör centrala fenomen. Därför vill jag till sist ta fram dels solidariteten, dels intoleransen som dimensioner för en fungerande demokrati.
Våldsamma rasistiska handlingar mot invandrare har vållat uppståndelse på olika håll i Europa under de senaste åren. Man bör självfallet inte generalisera situationen och alltför ensidigt tolka det hela så att den allmänna opinionen i Europa kapitulerat inför främlingshatet.
Själv tror jag att den europeiska traditionen beträffande respekt för de mänskliga rättigheterna och de medborgerliga friheterna är väldigt stark i det långa loppet. Till exempel är det bland finländarna vanligt att anse att vi skall ta emot dem som blivit tvungna att lämna sina egna länder av de skäl som anges i flyktingkonventionen. Solidariteten finns också kvar i den meningen att de senaste utredningarna visar att majoriteten av finländarna vill att vårt land skall öka utvecklingsbiståndet så att det närmar sig FN:s allmänna målnivå.
Händelserna under det senaste året visar dock att situationen kan ändras. Händelserna den 11 september och utvecklingen efter detta har fått många att känna oro för att rädslan för islam, islamofobi, skall sprida sig. Å andra sidan har det skärpta läget i Mellanöstern medfört att judars rättigheter kränkts och brott förekommit bl.a. mot synagogor också i Europa. Åtminstone i vissa fall har gärningsmännen tillhört den arabiska befolkningsgruppen och upplevt frustration och vanmakt inför händelserna i Mellanöstern. Den internationella situationen har alltså direkt påverkat situationen på gräsrotsnivå i Europa.
Regeringarnas ansvar är stort då situationen är instabil. Olika signaler kan ha stor betydelse för den allmänna opinionen och de kan påverka utvecklingen, till exempel i fråga om dolda rasistiska attityders förutsättningar att blossa upp som kränkningar av minoriteters rättigheter. Till exempel kan en populistisk politisk debatt erbjuda ett tillväxtunderlag för främlingsfientliga röster och så att säga legitimera dem inom ramen för en godtagbar attitydskala.
Det är särskilt viktigt att det inte kan sägas att inflyttningen till ett land och frågor som gäller den utländska befolkningen är okontrollerade på något sätt eller att myndigheterna inte har möjligheter att klara av dem. Till Finland har det tills vidare anlänt rätt få asylsökande. I vissa fall till exempel då somalierna började anlända till landet i början av 1990-talet har dock medierna förmedlat en bild av en situation som på något sätt står utanför kontroll. Följden har varit att de utlänningsfientliga attityderna stärkts på ett klart synligt sätt.
En ansvarskännande regering förbinder sig till att skydda de grundläggande rättigheterna som tillkommer varje människa och att också i den offentliga debatten föra fram denna övertygelse. Man bör till exempel inte vidta ändringar av utlänningslagstiftningen på alltför lösa grunder enligt dagskonjunkturerna, utan utlänningspolitiken bör vara så långsiktig och övergripande som möjligt. På detta sätt kan man bidra till stabiliteten i samhället och förebygga sådana växlingar i attitydklimatet som kan underblåsas av en populistisk och kortsiktig debatt.
Å andra sidan vill jag klart påpeka att en ansvarskännande politik som förbundit sig till de mänskliga rättigheterna förutsätter att dessa rättigheter förverkligas för samtliga individer. Även de som tillhör minoriteter skall efterleva de grundläggande friheterna och de mänskliga rättigheterna. Ofta hänvisar man särskilt för kvinnors och barns del till kulturella eller religiösa faktorer som hindrar att rättigheterna genomförs fullt ut.
De mänskliga rättigheterna är universella. Även om de mycket allmänt formulerade reglerna tillåter olika sätt för genomförandet det finns ju också olika valsystem i demokratierna kan kränkningar av de mänskliga rättigheterna aldrig rättfärdigas genom åberopande av kulturella orsaker eller motsvarande skäl. Sådan ”förståelse” är oriktig tolerans.
De mänskliga rättigheterna förutsätter en jämlik och icke-diskriminerande behandling av alla. Ett genomförande av rättigheterna förutsätter också solidaritet och gemensamt ansvar såväl inom samhället självt som på det internationella planet. Att förbinda sig till dessa utgångspunkter är en insats för konsolideringen av demokratin i Europa.
Till slut vill jag ännu hänvisa till en viktig sak. Hur impopulära och t.o.m. avskydda politikerna i allmänhet och partipolitikerna i synnerhet än är idag, bör vi komma ihåg att det inte finns ett enda exempel av en äkt fungerande demokrati i världshistorien till vars kännetecken inte skulle ingå fritt etablerade politiska partier som konkurrerar sinsemellan i fria val. Att försvara demokratin innehåller också ett försvar av politiska partier och omsorg över deras oberoende av hemlig och privat finansiering.
XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX
The CBSS and the Northern Dimension of the European Union: The future of the Baltic Sea Region after EU enlargement
Over a period of a relatively few years, the Baltic Sea region has developed beyond the most optimistic expectations, but the region still possesses an abundance of untapped resources. That is why today’s joint endeavours and deepening cooperation are, to a large extent, influenced by what we hope to enjoy seeing in the future.
The Baltic Sea region is in many ways a microcosm of whence Europe has come and where it might be heading. More than that, the region can even be presented as a model for overcoming some of the most demanding challenges to European unification based on comprehensive security.
To begin, I would like to pinpoint some specific features of transformation in the Baltic Sea region. But I will exclude military security in the region from my remarks, even though the emergence of the Baltic Sea region from the cold war situation is obviously significant for the region itself and for European security as a whole.
First of all, the importance of region-wide and sub-regional, as well as local and bilateral cooperation, cannot be emphasized too much. Even before the bigger wheels of the EU and NATO started to turn and draw in the countries of the region, in pre-accession or accession modes, innovative solutions were reached locally around the Baltic Sea Rim.
There was a core in place. The traditional and established cooperation among the five Nordic countries, including Iceland, has served as an engine for extending assistance to the Baltic States over a range of sectors of their societies engaged in transition and pre-accession. Moreover, first as a group of ”five-plus-three” and nowadays as a group of ”eight”, foreign and security policy cooperation has brought these neighbouring states together in an ever closer partnership.
As a regional body established ten years ago, the Council of the Baltic Sea States has joined these eight smaller countries with Russia, Poland and Germany, (with the participation of the European Commission), in practical cooperation on reforming and developing social and material infrastructures as well as in facing new security tasks.
Finland has recently assumed the Presidency of the CBSS. We intend to promote the whole broad agenda of stability, welfare and prosperity in the fields of the environment, energy, transport, the information society and education, as well as civic society and human security. Among the priorities are such diverse issues as combating organized crime and communicable diseases, border control, children at risk, supporting non-governmental organisations – especially in the field of social and health and labour market issues – in cooperation with social partners.
Regarding labour market issues, we will host – as part of the programme for the CBSS Presidency – a Northern Dimension Labour Market Forum in Helsinki next February. The main idea is to highlight visions and development trends linked to the labour market of the Northern Dimension area. Challenges such as population ageing inevitably influence our economies and labour markets. It would be of crucial importance to find common solutions in order to secure the availability of labour in the Baltic Sea States. Free movement of workers within an enlarged EU will also be relevant in this connection as well as migration within and from outside the Baltic Sea States.
In this context the free movement of labour has been the issue that has given most cause for doubts concerning EU enlargement in Finland and elsewhere. Finland is satisfied with the solution, based on the proposal of the European Commission, to have a transitional period of two to seven years. My assessment is that a transitional period of two years could be enough and that there is no need to prolong the restrictions. It is, however, necessary, especially for the acceptability of enlargement, to have the option of a longer transitional period in case problems occur. It is essential that in the future too EU Member States will apply their own legislation and generally binding collective labour agreements. If any shortcomings were to be found in the monitoring process, as has been suspected, it is up to them to correct the situation before enlargement.
It is also worth noting that the Nordic social partners in particular have the kind of experience and knowledge that we can usefully make available for all the Baltic Sea States to help them strengthen the social dimension. That would help to alleviate any suspicion that a strong and well organized labour market partners and practices would impede competitiveness, when it should instead be recognized as an asset that would strengthen it.
While dealing with its practical work, the CBSS, as a political network and governmental-level structure, has promoted the Baltic Sea region as a focus of identity that has long historical roots. This renaissance of awareness has become a concrete reality through numerous transnational networks that have flourished since the end of the unnatural divisions in the region. Such connections are essential for creating and strengthening civic societies and for overcoming socio-economic fault-lines.
As complementary and mutually reinforcing institutions, the Barents Euro-Arctic Council and the Arctic Council bring forth explicitly northern perspectives in a broader European context. Due to its geographic and geoeconomic position, Russia is a key partner to the Nordic countries in these bodies. The two councils also have a link with the United States, which displays an active interest towards Baltic Sea cooperation, in particular through its special relationship with the Baltic States.
As Chair of the Arctic Council, Finland made a notable effort to make the Arctic regional voice heard in global forums on sustainable development. This is an important undertaking for any regional groupings, as they can contribute to the broader tasks of European and global governance through their particular concerns and perspectives.
Groundwork for EU enlargement and the Northern Dimension
The aforementioned regional institutions do not wield large resources of their own but they have created avenues for cooperation and joint expertise that can be put to further use as the European Union moves forward more actively as a leading player in regional development.
In effect, regional and sub-regional cooperation around the Baltic Rim has laid the groundwork for a future in which attention will be increasingly focused on relations between the EU and Russia.
As an example of such synergy, cross-border cooperation with adjacent regions of Russia initiated by the parties directly involved – such as Finland and Russia – has been successfully supported by common EC funds for years already. Even after the next enlargement of the European Union, assistance and joint efforts in regional co-operation will maintain their significance.
But Finland’s vision for regional cooperation extends beyond that. It is guided by the realization that the relationship between the European Union and Russia will determine the future of not only our own region but of Europe as a whole. A mutually productive relationship between an enlarged Union and Russia is the core ambition in Finland’s initiative for the Northern Dimension, presented five years ago.
The Northern Dimension is now an agreed common policy with a plan of action to guide and facilitate its implementation. Recognizing the interdependence between the enlarging Union and Russia, it addresses cross-border challenges and builds on the combined potential of Russia and the EU. The EU-Russian energy dialogue aims to improve the regulatory framework for investments, which should be financed mainly from private sources and international financial institutions.
The Northern Dimension concept has other components as well. In fact, the immediate concrete achievements will lie in the fields of the marine environment, nuclear safety, the information society and public health. As the policy of the Northern Dimension is implemented and developed further, the European Commission will undoubtedly benefit from the expertise of regional institutions.
EU-Russian relations
Russia as a whole is a factor that makes the Baltic Sea region profoundly interesting to all who follow and assess ongoing change in Europe. It is in this region that Russia and the European Union meet geographically, today at the Finnish-Russian border, and soon at a longer boundary following the accession of the Baltic States and Poland to the Union. The Baltic Sea will then resemble a lake bordered by the EU and Russia.
The interface between the two will have immediate implications for the need and responsibility to collaborate in the management of their common border. Specifically, the tasks include tackling serious problems such as organized crime, human trafficking, drug smuggling and international terrorism.
The Finnish authorities responsible for border management – the Border Guard, customs and police officers – have created a system of co-operation with their Russian counterparts which other countries in our region can use as a model. Co-operation based on trilateral experience has been established for the whole Baltic Sea region by the authorities responsible for border management and surveillance in Finland, Russia and Estonia. The Finnish view, based on our experience and assessment, is that smooth and effective border control does function under the Schengen regulations.
Going beyond geography into the spheres of geoeconomics and geopolitics, the involvement of the Northern Dimension as part of the common EU strategy towards Russia and the process of enlargement of the EU into the Baltic Sea region have been mutual learning processes as well as concrete indications for both the Union and Russia of what their future relationship will entail.
It has been important for Russia to see the comprehensive and complex nature of the Union, not only as an economic force but also as an international actor with political and security goals and with the instruments to pursue those goals.
In the context of the accession of the Baltic States to the Union, Russia has not only adjusted to their forthcoming new legal and political status but has also come to envisage the economic and other benefits that EU membership for its neighbours will ensue for itself. This experience will demonstrate that the spread of integration promotes stability in the core relationship of European security.
All in all, developments arising from the deepening of the EU’s policy towards Russia in the north, and the Union’s enlargement to Russia’s borders, point to a relationship that will contain plenty of work and practical problems but will be, at the same time, one in which both partners have a politically positive approach and are aware of the opportunities that lie ahead.
Remaining Russo-Baltic issues and Kaliningrad
The long-drawn-out process of addressing and resolving the issues of borders and minorities between Russia and each of the Baltic States is yet to be concluded in completely normalized neighbourly relationships. But we have long since passed the situation in which Russo-Baltic relations were viewed as potential conflicts that could destabilize the region.
Russia has not been willing to proceed to the ratification of border treaties with the Baltic States but this is not an issue that would affect their accession to the European Union. Likewise, the status of Russian-speaking minorities in Estonia and Latvia is in line with the European (OSCE) standards, although having such large numbers of stateless persons will require more efforts to integrate those communities and expand citizenship.
The remaining political issue which has been linked to EU enlargement in the region, namely the arrangement of transit to and from Kaliningrad through EU territory, has been more than a mere focus of attention. It has at times been publicised as a matter of prestige between Russia and the European Commission. It is easy to understand Russian sensitivity towards its citizens’ access to its own territory. On the other hand, the Schengen convention is an essential element of EU integration that must be protected in the interest of all parties.
Fortunately, a basis for the elaboration of a pragmatic solution to the transit issue has now been established. The main point is to look forward and see Kaliningrad as both a challenge and an opportunity for cooperation between the enlarged Union and Russia. Ways need to be found that will transform the enclave into a model of European cooperation, thus helping to resolve its social and economic problems.
(It was the Northern Dimension that made the EU Commission and the Union as a whole engage in the Kaliningrad issue as an EU-level challenge.)
