Är allt bra nu igen efter att papperslockouten och gränsövervakarnas strejk har avslutats med avtal, som alla har funnit rimliga? Det har många med skäl betvivlat.
För det första var det förvånadsvärt att vi överhuvudtaget fick en s.k. inkomstpolitisk helhetslösning. Aldrig tidigare har det varit tänkbart att man skulle godkänna en omfattande inkomstpolitisk lösning i en situation, där landets största exportgren, dvs skogindustrin från första början ställde sig utanför lösningen, med en lång lista av andra branscher som också tog avstånd från lösningen. Det var kanske lättare att acceptera därför, att det var pappers arbetsgivarsida, inte facket, som sade nej till inpo-lösningen.
Tidigare beskrevs konstellationen som antingen en centraliserad inpo-lösning eller en strid på arbetsmarknaden. Nu fick vi båda. Det är uppenbart, att inpon inte blev så viktig i första hand p.g.a. förhållandena på arbetsmarknaden. Den var viktig därför, att med den blev det möjligt att genomdriva sådana skattelättnader som överskred de ramar man hade kommit överens om i regeringsprogrammet. Särkskilt avskaffandet av förmögenhetsskatten skulle ha varit föremål för en mycket mera kritisk behandling, om man hade försökt få den accepterad utan kopplingen till inpon.
Att skattepolitiken anknyts till avtalsrörelsen är i många avseenden tvivelaktigt, även om det i vissa fall har bidragit till stabilitet och sund ekonomisk politik. Det står i alla fall klart, att det inte längre går att köpa moderation på arbetsmarknaden med skattelättnader, i synnerhet då det alltmer kommer att vara fråga om de förmåner som arbetsgivarsidan vill ha som pris för sitt deltagande i avtalen.
x x x
Den andra frågan som papperlockouten reser är, vad skall överhuvudtaget hända med trepartssamarbetet och de omfattande och centraliserade kollektivavtal som varit kärnan i vårt avtalssamhälle och uppvisat goda resultat? Det är inte bra att sprida pessimism beträffande deras framtidsutsikter, men klart är, att nu behöver vi en grundlig utvärdering och analys av läget. Det krävs större flexibilitet, för att avtalsmekanismen också i framtiden kan vara den tillgång den hittils har varit. Men det är inte bara löntagarna, utan minst lika mycket arbetsgivarna, som bör uppvisa denna nödvändiga flexibilitet.
