Erkki Tuomioja
Politikernas dåliga anseende
– kolumn för Hbl 11.12.2001
Efter att de gröna fick mig att bränna den fem meter långa käpp med vilken jag hade tänkt hålla avstånd från debatten kring Finlands Banks utnämningar, har jag fått en del respons. Det ger mig anledning att ännu utveckla mitt tänkande.
För det första är juridiken klar. Presidenten har använt sina maktbefogenheter
helt enligt lagen och därmed basta. Att bedöma personvalen är närmast riksdagens,
bankfullmäktiges och presidentes sak och regeringen borde egentligen inte ha
någonting att göra med det. Tänker man vidareutveckla lagstiftningen är detta
en aspekt som också kan ge anledning till förändringar.
Efteråt kan man också säga att parterna, innan de tog upp personfrågorna mera
ingående och mera ömsesidigt, borde ha klargjort för sig själva vad man väntar sig av
Finlands Banks ledning i dagens EMU-förhållanden och hur många medlemmar det över huvud
taget behövs i styrelsen.
Den viktigaste orsaken till min reaktion har i och för sig ingenting att göra
med Finlands Bank. Det gäller den allmänna inställningen till politik och politikerna.
Att politikerna har ett så dåligt anseende bland folket bär de naturligtvis i hög
grad själva ansvar för. Särskilt riksdagens löneförhöjningar mitt under valperioden
kommer att spöka ännu i nästa val, och inte utan ett visst berättigande. Politikernas
sätt att föra politisk debatt samt den breda regeringsbasen gör det inte heller lätt
för väljarna att uppleva vad de egentliga skillnaderna och alternativen är.
Men om vi värna om vår demokrati bör vi också vara redo att försvara politik och
politisk sakkunskap. Därför skall man också säga klart ut, att den erfarenhet och det kunnande
man har fått från politiken inte skall ses som en belastning för politikerna utan snarare en tillgång.
Detta var anledningen till ringskollegers uttalanden on politikernas olämpighet, som
jag uppfattade som billig populism.
Att hänvisa till f.d. minister Pekka Haavisto och hans kandidatur till FN-posten
var inte inte helt korrekt av mig, särskilt då några har uppfattat det som en förolämpning mot honom.
Avsikten var ju tvärtom att använda honom som ett bra exempel på hur den erfarenhet man har fått
från politiken kan göra en person till en utomordentligt bra kandidat. Naturligtvis ger antalet
uppnådda riksdags- och ministerår ingen kompetens om sådan, utan en bedömning av hur
han eller hon har skött sina uppdrag och lyckats med dem och utan hänsyn till eventuella andra meriter.
Eftersom jag har också har viss anknytning till det övriga medborgarsamhället utanför partipolitiken
och då jag knappast är känd för blind lojalitet mot partiverksamhet kan jag med gott samvete
konstatera att det är dags att återställa politikens betydelse i allmänhet och partiernas i synnerhet.
Partierna skall inte besluta om allt eller dela ut tjänsterna efter partimandat och vid
sidan av partierna behöver demokratin också ett levande civilsamhälle och en fri och kritisk press.
Samtidigt är det dock skäl att påminna om hur det inte finns ett enda exempel på äkta demokrati
i världen som inte skulle ha fria val med sinsemellan konkurrerande partier som ett grundläggande fundament.
Att låta politik i sin helhet och politikerna som klass kontinuerligt småaktigt naggas och ringaktas är dumt
och felaktigt. Naturligtvis skall de individuella politikerna vid behov utsättas för den hårdaste
kritik, men den bör grundas på fakta och öppen politisk bedömning.
Jag påstår inte alls, att det bland politiker och rikdagsledamöter inte finns också okunniga, inkompetenta och
rovgiriga män och kvinnor – precis som i alla andra yrken. Skillnaden till andra
yrken är dock, att var och en av dessa politiker har fått sitt mandat av folket i fria och demokratiska val.
Och vill de fortsätta måste de också få det förnyat i nästa val.
