Energisamarbetet mellan EU och Ryssland kan inte grundas på något annat
än ömsesidigt beroende och gemensamma fördelar. Om EU i växande
utsträckning är beroende av ökad energiimport från Ryssland är Ryssland
också i samma mån beroende av marknaderna i Europa.
Grundvalen för energihandeln bör vara transparenta
världsmarknadspriser. Länder som ha fått rysk gas med till exempel 50
procents rabatt kan kortsynt ha trott att de fått stora fördelar,
fastän sådana lågpriser är skadliga både för miljön och för en
bärkraftig ekonomisk utveckling. Ännu viktigare är, att rabattpriserna
också innebär att köparen tar risken att rabattandelen kan användas som
ett politiskt påtryckningsinstrument. Ju noggrannare man tillämpar en
transparent marknadsprissättning desto mindre spelrum lämnar man åt
politiken.
Den andra nyckefrågan för energisamarbetet är reciprociteten. Gazprom
och andra ryska producenter vill komma med i raffinerings- och
distributionsverksamheten inom EU och det finns ingen orsak att
motsätta sig sådana investeringar som ökar det ömsesidiga beroendet.
Förutsättningen är dock, att europeiska företag har samma möjligheter
att etablera sig i Ryssland, vilket ännu inte är fallet. Tvärtom har vi
kunnat bevittna hur utländska företag blivit föremål för
diskriminering. Därför är det så viktigt att också Ryssland påtar sig
de förpliktelser som är inskrivna i i Europeiska energistadgan.
Det vore enklast om Ryssland skulle godkänna och ratificera avtalet.
Det är emellertid fråga om ett dokument som ensidigt har gjorts upp av
EU och som främst var riktat till de länder i sydöstra Europa som vill
bli medlemmar i EU. Ur rysk synvinkel är det alltså fråga om ett
”EU-diktat”. Samma problem gällde tidigare också beträffande
aktionsplanerna för den nordliga dimensionen, som Ryssland också tog
avstånd ifrån. När dessa nu ersätts med ett nytt ramavtal, som
förhandlats fram mellan EU och samtliga partnerländer – Island, Norge
och Ryssland – har detta problem försvunnit.
På samma sätt kan man inlemma energistadgans centrala principer i det
nya partnerskapsavtalet, som kommer att ersätta det nuvarande
PCA-avtalet mellan Ryssland och EU. Förhandlingarna om det skall
inledas nästa år.
Rysslands än så länge avvisande hållning till reciprocitet i
energisamarbetet kommer förr eller senare att förändras på grund av det
faktum att utan investeringar och teknologi från EU-länderna kommer
Rysslands olje- och gasproduktion att minska trots de enorma
naturresurserna.
För oss inom EU är det lika viktigt att förstå, att vår svåraste
utmaning i energipolitiken ingalunda är hur vi kan fortsätta att
använda en överdimensionerad del av omvärldens energiresurser också i
framtiden. Behovet att bromsa klimatförändringen tvingar oss att
inrikta vår energipolitik på en tilltagande begränsning av vårt
ohållbara beroende av fossila bränslen, oberoende av deras ursprung.
Skribenten är Finlands utrikesminister.
