Att Finland fortfarande i dag rankas i topp i olika mätningar beträffande vår konkurrenskraft är naturligtvis inget som består i all evighet om vi inte också sköter om dess fortbestånd – något som Näringslivets delegation och dess förespråkare ständigt påminner oss om. Men jag befarar att de flesta politikrekommendationer vi får från dessa håll inte är ägnade att bevara den, snarare tvärtom.
Dessa kretsar har för länge sedan dödförklarat den nordiska välfärdsmodellen. Om det är pinsamt för dem att den dödförklarade fortfarande lever och att samtliga nordiska länder toppar olika ekonomiska jämförelser har de kunnat dölja det ganska väl. Annars kunde man skratta åt dylikt, men det finns tyvärr fortfarande en risk för att
dessa krafter faktiskt lyckas i sina strävanden.
Som så många i sitt vardagsliv upplever situationen och som det har poängterats kan man redan nu ifrågasätta uppfattningen att Finland fortfarande är en välfärdsstat på nivå med sina nordiska grannar. I stället för att fortsätta fundera på hur inbesparingar kunde göras i socialskyddet, borde vi tvärtom börja tänka på vad som borde göras för att reparera de luckor som redan uppstått i välfärden.
Vi anser med skäl att investeringarna i Finland inte håller en tillräckligt hög nivå. Men det gäller också investeringarna i utbildningen, kunnandet, barnomsorgen och hälsovården, som hör till de viktigaste hörnstenarna för vår framgång.
+ + +
Men vi bör också bekymra oss för att inkomstklyftorna ökar i Finland. Ett tecken på att man vill göra någonting åt det är överenskommelsen om att det behövs ett så kallat fattigdomspaket, även om man ännu inte riktigt vet vad det borde innehålla och vad det får kosta, Det är förståeligt att man med tanke på de strikta bestämmelserna om
finansieringsramarna närmast bara talar om särskilda precisionsinriktade insatser för dem som svårast hotas av
marginalisering. Men dessa mera begränsade insatser innebär också att risken för att skapa nya fattigdomsfällor ökar.
Den nordiska modellens centrala egenskap är universalitet, det vill säga att socialpolitiken och de offentliga tjänsterna omfattar hela befolkningen. Det är nyckeln till att allas insatser för samhället, inklusive dess ekonomiska framgång, kommer till full användning. Det är också orsaken till den relativt jämna inkomstfördelningenoch samhällets interna samhörighet, som är kännetecknande för de nordiska länderna.
Allt detta kostar naturligtvis och leder till en skattenivå som överskrider det internationella genomsnittet. Men det är inget problem för konkurrenskraften – förutsatt att vi får värde för det vi betalar in.
