Erkki Tuomioja
?Högerpopulismen utmanar socialdemokratin
– kolumn för Hbl 4.6.2002
Efter de franska president- och holländska parlamentvalen har
många börjat frukta reaktionens spöke i Europa med oroväckande
lukt från 30-talet. Att Le Pen med sin öppen rasistisk inställning gentemot araber, judar och andra sk ”främmande” element i
Frankrike klarar sig till presidentvalets andra omgång är oroande, men samtidigt var det också uppmuntrande hur han inte kunde
öka sitt understöd efter det att fransmännens överväldande majoritet slöt sig upp för att värna demokratiska värden och människorättet.
I Österrike och Danmark har en lite mildare form av högerpopulism dock röjat sin väg direkt eller odirekt till regeringskretsar, säsom den mördade Pim Fortuyns parti antagligen också kommer
att göra i Holland. I Italien sitter Berlusconi som statsminister
med högerpopulisternas och postfasisterna stöd. Bildar de här ett
mönster som kommer att visa vägen för hela Europa? Och hur faller
den i hop med min tes att socialdemokratins tid har åter kommit?
Valresultaten ger ingalunda en klar och entydig bild av utvecklingen. Vänstern har också haft framgångar, och där den har
förlorat har det inte automatiskt betydd vinster för nya högerelement. Dessa är ett blandat lott, där det utöver semifasister
och rasister ingår också mer traditionella nationalister, olika
slag av populister och libertanianer.
I den mån högerpopulismen leker med främlingshat och rasism bör
allt samarbete med den entydigt avvisas och inga kompromissar
göras med dess program. Samtidigt bör vi mera ingående analysera
de andra motiv och orsaker som ofta mer en direkt omfattande av
rasistiska krav förklarar dess framgång.
En fjärdedel av Le Pens väljare är arbetslösa och huvuddelen av
hans röster kommer från grupper och orter som 20 år tidigare var
starka fästningar för kommunister. Det är den sociala mar
ginaliseringen och dess hot som för det mesta förklarar högerpopulisternas framgång.
Detta är framför allt en utmaning för vänstern. Socialdemokratin
satt som bäst samtidigt i 13 av 15 regeringar i EU-länderna, utan
att det lämnade några mera märkbara spår i union-politikens
praktik, eller åtminstone EU-medborgarnas medvetenhet.
Jag tror fortfarande i riktigheten av min analys av en stor
paradigmskift från nyliberala värderingar till socialdemokratin.
Efter 30 år har tron på marknadskrafternas och den oinstränkta
egoismen välgörande makt sinat och människor vill igen lita på
mer sociala ansvar och gemenskap. Det betyder att det finns nu en
stark efterfråga för socialdemokratisk välfärdspolitik.
x x x
Som vi har kunnat se är det dock inte självklart att skiftet i
opinionsklimater och förväntningat kommer att gagna socialdemokraterna i valen. Arvtagaren kan i stor grad bli just den typ av
högerpopulism som har överaskat i många val. Socialdemokratin har
fått betala en hög pris för den allmänna misstron mot den etablerade politiken och makthavarna. Alltför många av dem, som inte
har fått ta del av den ökade välfärden globaliseringen skapar
anser, att vänstern har övergett och svikit de fattigaste och
mesta marginaliserade grupper i samhället.
SDP i Finland har alla möjligheter att undvika detta. Men det
sker inte om vi enbart litar på objektiva föreläsningar och
hänvisningar till utlänska betyg om god hushålling utan att
bemöta de kycket blandade subjektiva känslor, förväntningar och
farhågor kring framtidsutsikterna som en allt större del av
finländarna hyser.
