Östersjöområdet är inte någon oas eller något fredshav. De motsättningar och spänningar som krisen i Ukraina och övertagandet av Krim har skapat återspeglas oundvikligen också i vår världsdel. Det har också lett till en viss upprustningsspiral, där alla anser sig vara tvungna att öka sin krisberedskap. Vi ser detta i ökad upprustnings- och övningsverksamhet samt i olika incidenter där man uppvisar sin militära styrka.
Allt detta är oroveckande. Ännu mera oroveckande är den krigiska retoriken som har börjat florera också i vårt område. Tyvärr är det inte särskilt svårt att hitta belägg för detta varken i den finska eller svenska median med kvällspressen i spetsen.
Sverige och Finland har indragits i denna utveckling. Båda ökar sin beredkap och är redo att satsa mera på sitt försvar. I en orolig värld är detta både förståeligt och nödvändigt.
Men för oss, två alliansfria länder som Sverige och Finland, måste motiven för detta vara entydiga: vi vill se till att våra länder kan stå utanför en militär konflikt om en sådan skulle inträffa. Därför är det skrämmande att det finns politiker, journalister och forskare som påstår, att våra länder skulle oundvikligen bli delaktiga i en militär konflikt i Östersjöområdet. Och fortsättningen i deras resonemang lyder, att våra länder måste därför ansluta sig till Nato. Men om en militär konflikt bryter ut kan jag inte föreställa mig ett säkrare sätt än medlemskap i en militärallians för att garantera att man inte kan stå utanför.
Finland behöver ett tillräckligt trovärdigt försvar för att avvärja eventuella attacker. Om det skulle ske är vi beredd att ta emot hjälp, men vi kan inte grunda vårt försvar på denna möjlighet. Lika viktigt är, att ingen någonsin kan tvivla om varken Finlands vilja eller förmåga att hindra att landets territorium skulle användas för fientligheter riktade mot något annat land.
Men detta räcker inte heller. I dagens spända läge bör vi också vid sidan av upprätthållandet av en tillräcklig försvarsförmåga också bedriva en aktiv stabiliseringspolitik i syfte att förebygga konflikter, minska spänningar och stoppa den onda cirkeln av maktpolitisk styrkeanvändning.
Den ökade spänningen i Östersjöområdet tillskrivs mestadels på Rysslands konto. Alla domar och kritik mot Rysslands maktpolitiska agerande är riktiga men dessa bör kompletterats med en mera ingående analys över den roll USA, EU och Nato kan ha haft för de sätt som Ryssland har agerat och reagerat. Eventuella felbedömningar på västsidan ger naturligtvist ingen rättfärdiggörelse för den våldanvändning och de kränkningar av internationell rätt som Ryssland är skyldig till, men de bör analyseras och tas i betraktande då man söker utväg från den pågående spänningsökande processen.
Till de mera positiva sidorna i dagens läge hör det fördjupade samarbetet Sverige och Finland emellan. Jag är glad över att ha haft en roll i denna process. På den vardagliga nivån gäller det ökad kostandseffektivitet genom samarbetet med övningar, utbildning, övervakningsuppgifter, krishantering och anskaffningar, men ännu mera viktig är den ökade trovärdigheten samarbetet ger för båda ländernas försvar, och för vår del ser vi egentligen inga gränser för hur långt vi kan gå i framtiden med vårt försvarssamarbete.
Men det gäller också i ökad grad mer långtgående koordinering och samarbete i våra länders utrikes- och säkerhetspolitik, som vi måste vara beredda på. Jag har själv kunnat bekräfta den princip med samtliga 2000-tals finska och svenska regeringar, att vi aldrig kommer att förorsaka överaskingar för varandra, och att vi konsulterar med varandra om alla säkerhetspolitiska frågor före vi fattar våra självständiga beslut. Det har blivit ganska otänkbart att vi skulle hamna i olika beslut i någon för det ena eller andra landet viktig fråga.
Samtidigt som det finsk-svenska samarbetet åtnjuter nästan en enhälligt stöd i båda länderna, vet vi också alla att det fortfarande finns en inbyggd misstro i Finland gentemot Sverige som fortfarande återspeglas i frågan som kan viskas t.o.m. bland centrala beslutsfattare: ”Kan vi lita på svenskarna?”.
Mitt svar är klart: Sverige har aldrig svikit sina löften eller sina förplikterser, till skillnad från finska förväntningar och önskemål. Nu måste vi se till att det aldrig kan förekomma några tolkningsskillnader dessa emellan.
