Jag har blivit utnämnd till ”månadens hedersborgare” av
samlingspartiets ungdomsorganisation för att jag skall ha uttalat stöd
för den så kallade danska sysselsättningsmodellen. Om samlingspartiet
faktiskt omfattar de tankar jag gett uttryck för är jag för min del
beredd att ge partiet hederstiteln ”Årets socialist”.
Den danska modellen omfattar väsentligt mycket mera än den låga
tröskeln för att säga upp männi-skor, som tycks vara den enda egenskap
som högern känner till i modellen. Den omfattar nämligen också en
väsentligt högre arbetslöshetsersättning än i andra länder.
Jag har egentligen inte sagt någonting om just dessa delar av modellen.
Jag har uttryckt mitt stöd för de egenskaper i de danska och svenska
sysselsättningsmodellerna som mest skiljer sig från den finska. I
Danmark använder man tre gånger mera pengar för den aktiva
arbetskraftspolitiken. Också i Sverige ligger insatserna ungefär på en
två gånger högre nivå än i Finland.
Detta är den viktigaste skillnaden mellan oss och våra nordiska
grannar. Om vi satsade lika mycket på dessa ändamål skulle vi ha en två
procentenheter lägre öppen arbetslöshet än vad vi har i dag. Detta
skulle naturligtvis inte vara hela lösningen på arbetslöshetsproblemet.
Men samtidigt som vi fortsätter med vår långsiktiga politik där
kunnandet, företagsamheten och samarbetet är centrala instrument bör vi
inte lämna den aktiva arbetskraftspolitikens möjligheter så obrukade
som de är i dag.
Orsaken till att de inte utnyttjats till fullo är högerns motstånd och
de alltför strama budgetramarna, som drabbar också de viktigaste
utgifterna. Samlingspartiet har alltid motsatt sig åtgärder för
stödsysselsättning med motiveringen att en alltför liten del av dem som
får arbete på detta sätt senare får ett jobb på den öppna
arbetsmarknaden.
Men det skulle bara vara en tilläggsfördel. Det viktigaste är, att det
växande antal människor som har slagits ut från den öppna
arbetsmarknaden, får en möjlighet att ta sin plats i vårt
arbetsorienterade samhälle på ett sätt som hjälper dem också med att få
ordning på deras ofta komplexa livsproblem.
Det kostar naturligtvis och även om det utförda arbetet är till nytta
för både samhället och männi-skorna i fråga är det inte
konkurrenskraftigt på den öppna marknaden. För samhällets totala
välfärd är det dock lönsamt och motiverat.
Jag har inte tagit ställning till andra delar i den danska modellen.
Även om de knappast direkt kan tillämpas i Finland förtjänar de en
fördomsfri granskning. Det viktigaste är att inte sätta hinder för de
nödvändiga förändringar som innebär att gamla arbetsplatser försvinner
och ersätts med nya och bättre arbetstillfällen. Det behövs ett bättre
skydd i omställningen, inte för att förhindra förändringarna utan för
att möjliggöra sådana förändringar som bidrar till ökad tillväxt och
bättre sysselsättning.
Förändringarna borde inte vara någonting som man behöver frukta, de
borde vara välkomna på grund av de möjligheter de öppnar. Så är i dag
inte fallet för de människor som förlorar sina gamla och trygga
arbetsplatser.
Vi behöver ett omfattande och starkt omställningsskydd för att inte ge
anledning till denna fruktan. Vi fick en öppning i den riktningen i det
senaste inkomstavtalet, men den var än så länge långtifrån tillräcklig.
