För sakliga och förnuftiga människor har politiken blivit ett mindre lockande yrkesval, skriver tidigare utrikesminister Erkki Tuomioja i sin kolumn.
I dag
Om en riktig journalist intresserad av fakta får ett avsiktligen läckt hemligstämplat dokument från utrikesutskottets möte skulle han först kontrollera att dokumentet är äkta, sedan ta reda på om det som står i dokumentet är sant och till sist också försöka få svar på frågan vad angivarens motiv är med dess avslöjande.
Journalister som arbetar på det här sättet finns det få av i Finland och inga på Ilta-Sanomat där Timo Haapala har sina egna sensationssökande och politiska motiv för sitt skrivande.
För en vecka sedan fick Haapala ett helt uppslag (IS 5.9.2018) för att sätta mina kritiska uttalanden om Finlands deltagande i internationella militära övningar i ”underligt ljus”. Detta på grund av det PM som förvarsminister Jussi Niinistö hade gett utrikesutskottet i maj och där han berättade att riktlinjerna för Finlands deltagande i Natoövningar, där man också övar gemensamt försvar under artikel 5, hade godkänts i december 2014 i regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska utskott (Utva) med utrikesminister Tuomioja som föredragande minister.
Eftersom varken jag eller Antti Rinne, som då också var medlem i Utva, kände igen beskrivningen och ännu mindre tolkningen av Utvas riktlinjer fick vi utrikesutskottet att begära att få se det ursprungliga föredragningsdokumentet från Utva. Detta har vi ännu inte fått.
Detta hade Haapala lätt kunnat kontrollera från utrikesutskottets medlemmar, även om naturligtvis tanken att fråga mig var omöjlig för honom. Hade journalisten intresse att kolla vidare i övningsfrågor skulle han också snart ha upptäckt den offentliga uppgiften att presidenten hade tagit initiativ till att Utva skulle sätta kriterier för de internationella militära övningar Finland skulle ta del i. Att detta skedde efter Utvas möte i december 2014 och under den sittande regeringen visade att beslutet i december 2014 inte var tillräckligt klart eftersom försvaret hade kunnat tolka det på sitt eget sätt.
Den stora linjedragningen som vi i regeringen gjorde 2014 var att vi inte kommer att avstå från sådana övningar där vi tidigare har varit med, men kommer inte heller att gå med i sådana som har fått en annorlunda avsikt och dimension i och med den nya situationen med ökade militära spänningar.
Att ta reda på detta skulle naturligtvis ha fördärvat en bra nyhet och möjligheten att använda vilseledande och slående rubriker, såsom faktakontrollen ofta brukar göra.
Även om Haapala särskilt har ägnat sig åt drev mot socialdemokrater är detta ingalunda ett fenomen som gäller endast SDP. Här bör man titta på hela den politiska journalismens skick i dagens Finland.
Att så många långvariga riksdagsledamöter har hänvisat till den politiska kulturens förfall och debattstandard som orsak att lämna politiken är förståeligt om man blickar på hur anonyma
angivare använder de sociala medierna för hatspråk. Detta är också en följd av vad som har blivit det nya normala i journalistiken där man utan hänsyn till objektivitet och fakta använder pennan antingen för sina egna politiska ändamål eller för att tillgodose jakten efter läsarens och tittarens gillande klick.
För sakliga och förnuftiga människor har politiken blivit ett mindre lockande yrkesval. Jag medger att jag vantrivs på riksdagens frågestunder då det har varit svårt för mig att försvara dem mot hälsningarna från tv-tittare som anser dem vara närmast ett forum för utskällning och smädelse.
Den rätta slutsatsen är dock att politik är alldeles för värdefullt och viktigt för att överges till de mörka krafter som till och med avsiktligt vill krossa politikens värde och värdighet.
