Värderade President, bästa medlemmar i Nordiska rådet, kära nordiska vänner,
Det är med stor glädje och tacksamhet jag på det nyvalda presidiets och framförallt på vicepresidentens och mina egna vägnar tackar för det förtroende ni visat oss. Det är också med stor förväntan jag ser fram emot det kommande året i Nordiska rådets verksamhet och samarbetet med er alla.
Presidentivalet denna gång har fallit på en verklig veteran i det nordiska samarbetet, eftersom jag har varit första gången med som vald parlamentariker i Nordiska rådet år 1970. Världen och därmed också det nordiska samarbetets roll har sedan dess förändrats mycket mer än vad man kunde tro om man bara tittade på de institutionella ramerna för detta samarbete som fortfararande är nästan likadana som de var 40 år tidigare.
Norden har varit något av en vägvisare för hela Europa vad de enskilda merdborgarnas gränsöverskridande rörelsemöjligheterna beträffar. Vi hade infört passfrihet, öppna arbetsmarknader, socialskyddsavtal och rösträtt för Nordiska medborgare i lokal val långt före EU har kunnat utvidga dessa att numera omfatta största delen av Europa. I och med detta finns det inte längre vare sig samma möjligheter eller behov för oss att spela samma roll. Naturligtvis finns det ett och annat att göra oss emellan, såsom de segt kvarstående gränshindren visar, men detta är knappast tillräckligt för att motivera upprätthållandet av så omfattande samarbetsstrukturer som vi har i Norden. Men det nordiska samarbetet har en växande uppgift i att påverka utvecklingen i Nordens omedelbara närområden, i Europa som helhet och också i världen.
Det här bör vi göra genom att presentera de framgångar som den nordiska modellen kan hänvisa till bl.a. i sin strävan att uppnå en ekologiskt, socialt och ekonomiskt bärkraftig utveckling, genom att ta lära av andras framgångar och genom att i samarbete påverka de internationella processer som handlar om klimatförändringen och andra utmaningar globaliseringen har fört med sig.
Den gemensamma nämnaren för det regionala samarbetet i Norra Europa är den för snart ett år sedan under finskt EU-ordförandeskap förnyade Nordliga dimensionen, som nu bygger på en gemensam politik för EU, Ryssland, Island och Norge.
Det finska ordförandeskapet för Nordiska ministerrådet för innevarande år valde den Nordliga dimensionen till tema för det seminarium på Hanaholmen som innebar startskottet för själva ordförandeskapet och det gläder mig, att både rådets och ministerrådets verksamhet under detta år har haft en klar anknytning till denna politik.
I den nya politiken för den Nordliga dimensionen nämns både Östersjöregionen och Barentsområdet som särskilda tyngdpunktsområden. Samarbetet inom dessa regioner, också det parlamentariska samarbetet bör ses som delar av den Nordliga dimensioner, inte som alternativ och allra minst som konkurrenter. Även den Östersjöstrategi för EU som har efterlysts och som är under utarbetande inom både kommissionen och Europaparlamentet bör ses som en del av den Nordliga dimensionen och EU:s Rysslands, Islands och Norges gemensamma politik.
Nordiska rådets har också aktivt väl att förstärka den parlamenariska dimensionen inom den Nordliga dimensionen. Rådet har tagit initiativ till parlamentarisk dialog med Rysslands Statsduma och federationsråd, rådet har redan 2004 i Helsingfors arrangerat den första parlamentariska konferensen med den Nordliga dimensionen som huvudtema och rådet har bland annat inom det parlamentariska Östersjösamarbetet tagit initiativ till skapandet av ett parlamentariskt forum för den Nordliga dimensionen.
I den parlamentariska ND-konferens som Europaparlamentet arrangerade i vintras i Bryssel deltog rådet aktivt och rådets presidium kommer att följa med förberedelserna för den konferens som planeras att arrangeras 2009.
Avsikten med förnyandet av den Nordliga dimensionens politik framförallt att förstärka och fördjupa engagemanget hos alla involverade parter. Det behövdes ett gemensamt ägarskap till denna politik för att nå dess mål och detta ledde till att den Nordliga dimensionens politik omstrukturerades till en uttryckligen gemensam politik för EU och de länder i Norra Europa, som står utanför EU. Förnyelsen har redan nu lett till ett större engagemang från rysk sida.
Ett annat viktigt drag hos den förnyade ND-politiken är dess nära koppling till samarbetet mellan EU och Ryssland med dess fyra ”gemensamma sfärer”. Det grundläggande ändamålet med den Nordliga dimensionen är fortfarande oförändrat, nämligen att stärka stabilitet, välfärd och hållbar utveckling i Norra Europa.
De nordiska länderna och vi inom Nordiska rådet bör utnyttja de möjligheter förnyelsen har medfört och aktivt utarbeta och presentera intitativ till konkret samarbete som kan gagna både vår egen region och Europa som helhet.
Denna session har i hög grad fokuserat på globaliseringen i allmänhet och speciellt det Nordiska samarbetets möjlighet det nordiska samarbetets möjligheter inför att arbeta för motverkandet av klimatförändringen. Dessa frågor kommer att vara dominerande också i rådets kommande verksamhet. Samtidigt bör också arbetet för att rädda Östersjön från en ekologisk katastrof prioriteras. Också i dessa frågor behövs det bredare regionalt samarbete mellan Nordiska rådet och övriga aktörer och inom andra samarbetsorganisationer. Norden skall vara en föregångsregion beträffande globalt ansvar och samtidigt ett föredöme när det gäller solidaritet med andra, mera utsatta regioner och folkgrupper och humanitära och fredsbevarande insatser.
När det gäller frågan om solidaritet vill jag även gärna nämna de nya nordborna, de nordbor som inte är födda i Norden utan som har kommit hit som inflyttare eller flyktingar och vilkas antal kommer att fortsätta att öka. I vårt arbete för befolkningen i Norden och dess rättigheter och möjligheter får vi inte glömma de nya nordborna.
Arbetsprogrammet för Nordiska rådet under nästa år förutsätter också aktivt arbete inom Norden på de traditionella kärnområdena där frågan om avskaffande av gränshinder och befrämjande av rörligheten mellan de nordiska länderna fortsättningsvis skall stå högt på agendan. Vi väntar konkreta resultat av de initiativ och åtgärder som diskuterats och godkänts här i Oslo. Jag önskar det nya gränshindersforumet och dess ansvarspersoner all framgång. Naturligtvis är också tryggandet och utvecklandet av det nordiska välfärdssamhället, ”den nordiska modellen” och tillvaratagandet och befästandet av vår gemensamma nordiska kulturella samhörighet som utgör centrala ”inomnordiska” frågor och programpunkter.
Frågan om det nordiska samarbetets och de nordiska samarbetsorganens struktur är också under diskussion dyker I och med globaliseringen och den växande betydelsen och omfattningen av det regionala samarbetet inom ramen för den Nordliga dimensionen och i synnerhet Östersjö- och arktissamarbetet har frågan aktualiserats på nytt och tanken på ett särskilt utskott för dess frågor har framkastats. Utan att på något sätt vilja föregripa debatten ser jag för mig att frågan blir föremål för en ny diskussion inom den närmaste framtiden. Även presidiets och presidentskapets roll bör naturligtvis då ses över. Nordiska rådet har hittills haft och bör också i framtiden ha en beredskap att ompröva sina strukturer och anpassa dem till tidens och omvärldens utmaningar.
Det nordiska samarbetet är unikt till sin omfattning, sin mångfald och inte minst till sin fasta förankring hos medborgarna i Norden. Det finns inga andra exempel på dylikt samarbete, som vid sidan av de officiella strukturerna och samarbetsmekanismerna skulle ha en så central och aktiv roll också inom medborgarsamhället. Föreningarna Nordens roll och insatser i detta avseende är av avgörande betydelse.
Avslutningsvis vill jag passa på att påminna oss alla om ett jubileum vi står inför nästa år. Det är fråga om ett jubileum som för mig personligen, som har ägnat nästan hela mitt vuxna liv åt att verka inom fredsrörelsen känns som betydelsefullt. En gång kom en nordisk statsminister till mig och pekade på det här märket som jag alltid brukar ha på kavajen. ”Jaså, du är för fred”. ”Ja ” sade jag ”är vi inte alla det då?” Jag är övertygad om att svaret på den frågan är ja för hela Nordiska rådets vidkommande.
Det har nästa år förflutit 100 år sedan Nobels fredspris utdelades till de nordiska parlamentarikerna Fredrik Bajer från Danmark och Klas Pontus Arnoldsson från Sverige. Priset delades alltå mellan dessa två. Både Bajer och Arnoldsson hade gjort betydande insatser inom fredsrörelsen, såväl som grundläggare av de nationella fredsförbunden i Danmark och Sverige i slutet av 1800-talet och genom aktivt deltagande i den europeiska fredsrörelsen. Låt oss se detta erkända och uppskattade exempel på nordiska parlamentarikerinsatser i fredens tjäns som en inspirationskälla också för våra gemensamma åtaganden.
Jag framför mitt och allas vårt gemensamma tack till den norska delegationen i Nordiska rådet och dess sekretariat för goda arrangemang av årets session och för gott nordiskt värdskap. Slutligen önskar jag på den finska delegationens vägnar er alla hjärtligt välkomna till Nordiska rådets 60. session Helsingfors den 27-29 oktober 2008. Vi ser mycket fram emot att se er alla i Helsingfors om ett år. Fram till dess skall vi igen alla tillsammans under ett års tid arbeta för det nordiska samarbetet i en globaliserad och under förändring varande värld med stora utmaningar. Jag ser fram emot det arbetet och att få göra det tillsammans med er.
