Samtidigt som det finsk-svenska försvarssamarbetet åtnjuter nästan en enhälligt stöd i båda länderna, vet vi också alla att det fortfarande finns en inbyggd misstro i Finland gentemot Sverige som härstammar från vinterkrigstiden och de hemliga förhandlingar om försvarssamarbete med Sverige före kriget. Detta återspeglas fortfarande i frågan som kan viskas t.o.m. bland centrala beslutsfattare: ”Kan vi lita på svenskarna?”.
Mitt svar är klart: Sverige har aldrig svikit sina löften och förplikterser, till skillnad från finska förväntningar och önskemål. Och för att gå ännu längre: det bistånd som vi finansiellt, materiellt och med frivilliga fick under vinterkriget från Sverige, som inte gav någon neutralitetsförklarning utan förklarade sig som ett icke-krigförande land, var av avgörande betydelse för Finland.
Den påstådda svenska opålitligheten används i den pågående Nato-kampanjen i Finland där oärliga och vilseledande antydningarna om möjligheten att Finland blir överraskad av en svensk snabbmanöver florerar. Socialdemokraterna i båda länder är bekymrad över detta och har ett nära samarbete för att bemöta denna vilse propaganda.
Att framställa statsminister Stefan Löfvens tal i gulranda som en kalldusch för finska förhoppningar om ett försvarspakt hör i hop med denna kampanj. Det är underligt med tanke på att de har varit bara ett par enstaka riksdagsledamöter i Finland som har talat om en bilateral allians. För regeringarna har det hela tiden varit klart, att det gäller ett stegvist utvecklande och fördjupade samarbete där varje steg som sådan är av nytta för båda länder och ger ökad kostnadseffektivitet och trovärdiget för deras försvar.
Från finsk sida har det dock konstaterats, att vi inte vill utesluta en mera långtgående bilateral allians om den blir möjlig om fem, tio eller femton år, men det är inte någon målsättning för det fördjupade samarbete. Att det kan uppstå behov för avtal beträffande användning av gemensamt anskaffade resurser i krissituationer är sannolik, men förutsätter inte någon försvarspakt. Allt detta bör skötas på ett sätt som utesluter några tolkningsskillnader mellan svenska och finska uppfattningar.
* * *
Finland, Sverige och de baltiska länderna har alla varierande historiska erfarenheter som vi bör känna till då vi värderar den säkerhetspolitiska debattklimaten i dessa länder.
Trots den ökade spänningen i vår region har Finland idag inte erfarit några incidenter och problem med Ryssland av den typ såsom Nato länderna och också Sverige tycks ha haft. Naturligtvist delar vi också oron inför Rysslands utveckling och beteende och de ökade spänningar inom Östersjöområdet. Vi finner den krigiska retoriken som har börjat florera såväl i Ryssland som i västländerna i vårt område oroveckande.
Samtidigt känner vi oss inte militärt hotade av Ryssland eller Nato. Detta på två grunder: vi litar på vårt eget och självständiga försvar och möjligheten att ta emot hjälp i en krissituation, men vi vill också sköta vår säkerhetspolitik på ett sätt som ger ingen anledning för något land att tro att Finland inte skulle kunna eller vilja förhindra alla främmande makter från att använda sitt territorium för militärt hotande ändamål i vilken som helst riktning.