Historien är alltid närvarande och påverkar oss, oberoende om vi är medveten eller inte om den. Vi lever i en tidsålder där ignorans om historien håller på att växa snarare än minska, och det gör det lättare att också missbruka historien för tvivelaktiga ändamål.
Att leva med historien är inte alltid lätt. Historien är orsaken till många konflikter igår, idag och säkert ännu också i framtiden.
Då kan man fråga, skulle det inte vara bättre att gå in för en kollektiv amnesi och låta historien bli föremål för en aktiv glömmande. Detta har på allvar föreslagits som svar till behovet att undvika den ilskna och de motsättningar som historiska minnen upprätthåller och på det sätt eliminera de krig och konflikter den kan leda till.
Att historien kan ha en sådan negativ påverkan är sant, men det är fel att tänka att glömskan skulle vara lösningen. Försöken att glömma och gräva din (och ditt grannes) historia är ett recept för att framkalla zombier. De händelser, berättelser och argument som man tror har lämnat bakom sig kan återvända att spöka oss om man inte öppet och ordentligt har behandlat dem.
Då vi har alltför många exempel av hur historien medvetet missbrukas i konflikter kom vi i Finland I ifjol i juni att ta Initiativet att grunda föreningen Historikerna utan gränser I Finland. Initiativet har nu tagit ett stort steg framåt då vi i slutet av vår internationella konferens senaste vecka tog beslutet att grunda nätverket Historians without Borders. Avsikten är inte enbart att bekämpa missbruket av historien utan att erbjuda historikernas kunskap och erfarenhet för användning i konflikt förebyggande och fredsförmedlings syften.
Arbetet med att behandla historien upphör inte då ett fredsavtal har undertecknats. Att negligera eftervården kan lätt leda till en förnyelse av konflikten. Eftervården bör också omfatta det att konfliktens historia skrivs på ett sätt som alla kan leva med. Vi kan lätt föreställa de utmaningar som skrivandet av en historia för hela Cypern eller hur mellersta östens historia skall skrivas om och då ett fredsavtal har ingåtts mellan Israel och Palestina utgör.
Dessa utmaningar kom fram också på förra veckans konferens där bl.a. händelserna ett hundra år tillbaka i Ottomanska imperiet och deras tolkningar Turkiet och Armenien emellan diskuterates i en av konferensens workshops. Historikerna är mer eller mindre eniga om vad som skedde, men oenighet råder också regeringarna emellan huruvida det borde kallas för folkmord eller inte. Detta kom fram också i delvis svåra diskussioner på konferensen som bekräftade på sitt sätt varför initiativet om Historians without Borders behövs.
Det är sällan av nytta för regeringarna att inblanda sig I historiska debatter och än mindre att utnyttja lagstiftning för att bestämma vad som är historiska sanningar och hur de borde behandlas. Politikerna borde avstå från detta slag av historiens missbruk och i stället se till att historieforskingen har tillräckligt resursser och frihet att göra sitt arbete utan regeringsdirektiv. Politikerna bör också se till att historikerna har obegränsad tillgång till alla historisks arkiv, dokumenter och annat källmaterial.
Jag är glad över att ha möjlighet att arbeta vidare med initiativet i den koordinerande kommitté som tillsattes i Helsingfors med Jan C. Behrends, Carl Bildt, Vasu Gounden, Margaret MacMillan, Christina Twomey och Sergei Zhuravlev som andra medlemmar.
