Asemtoppmötet i Helsingfors för en vecka sedan var den mest
krävande prestationen under vårt ordförandeskap,
åtminstone vad logistiken beträffar. Allt gick bra, också
resultatmässigt. Naturligtvis togs det inga nya beslut som
skulle ha någon omedelbar inverkan på världsläget, men det
var heller inte att vänta av ett möte som varken har
ambitionen eller kompetensen att fatta radikala beslut.
Trots det kan mötet karakteriseras som en succé. Den
bedömningen är befogad för att diskussionerna var öppnare
än tidigare och för att också de frågor som hittills haft
en tabustämpel, som kränkningarna av mänskliga rättigheter
och bristerna i demokratin i många asiatiska länder, kunde
behandlas utan att stöta på ett enstämmigt avståndstagande
från den asiatiska sidan.
Att också Burma/Myanmar var inbjudet till mötet var inte
ett finländskt beslut. Landet kom med i Asem på det
föregående toppmötet i Hanoi år 2004, men i enlighet med
ett uttryckligt krav från EU:s sida skedde det med en lägre
representation än den som de övriga deltagarländerna hade.
Samma mönster tillämpades på toppmötet i Helsingfors. Utan
denna kompromisslösning skulle hela Asem ha äventyrats.
Burma deltog alltså, men med en representation på lägre
nivå än de övriga och i vetskapen om att dess
representanter skulle utsättas för direkt kritik i
klartext. Den kom mestadels från EU-länderna, men inget av
de asiatiska länderna tog heller Burma i försvar under den
öppna diskussionen. I korridorerna och på bilaterala möten
blev det klart att de flesta av de asiatiska länderna var
precis lika frustrerade som EU-länderna med anledning av
situationen i Burma, där de mänskliga rättigheterna bara
har försvagats under den senaste tiden.
Asem innebar sålunda ingen förstärkning av Burmadiktaturens
anseende, vilket många i förväg hade fruktat, utan tvärtom.
Militärjuntan har större skäl att frukta kritik från
landets asiatiska grannländer än från EU, som är lättare
för Burma att förbigå. EU:s betydelse bör dock inte heller
underskattas. Under EU-möten med våra asiatiska partners
kunde man märka att EU:s anseende har ökat en smula som en
följd av att unionen uppträtt enigt och beslutsamt under
Libanonkrisen.
Av frågorna på Asems föredragningslista var
klimatförändringen utan vidare den viktigaste. Man kan
givetvis kritisera slutdokumentet om klimatförändringen för
att dess mångordighet står i omvänd relation till dess
brist på konkreta åtaganden och nya förpliktelser. Men
samtidigt är detta dokument också det hittills mest
långtgående erkännandet av problematikens vikt och ett
uttryck för engagemang från dessa länders sida. Det ger
anledning att tro att det inte är hopplöst att finna
konsensus om de nödvändiga nästa stegen efter Kyoto.
Det är naivt att tro att det inte skulle ha funnits
demonstranter som var redo för våldsaktioner under
Asemmötet. Därför skall polisen ha tack för att det inte
blev några kravaller på Helsingfors gator. Men kunde inte
samma resultat ha nåtts utan att det också gav anledning
till allvarliga beskyllningar mot polisen för övergrepp och
kränkning av medborgerliga rättigheter? Dessa är viktiga
frågor i en demokrati och de bör utredas och evalueras
noggrant, helst utan att de politiseras i onödan.
