Erkki Tuomioja
Kioto, Finland och kärnkraften
– kolumn för Hbl 30.1. 2001
Till de sämsta nyheterna i fjol hör säkert misslyckandet i Haag, om följande steg som behövs för ratificeringen an Kyotoavtavtalet.
Bytet av administration i USA har knappast förbättrat utsikterna för en överenskommelse. Trots detta kan backslaget
inte betyda mera en fördröjning i processen.
I själva verket är också Kyotoavtalet endast en mellanetap, då vi redan nu vet att dess målsättningar
för minskningen av växtehusgaser är otillräckliga för att stoppa klimatförändringen.
Därför skall arbetet i Finland för att bemöta avtalets krav fortsätta utan dröjsmål.
Det har fått ny färg efter det att industrin lämnade in sin ansökan om att bygga ett femte kärnkraftverk.
Det har nu blivit huvudfråga i vår energi- och klimatdebatt, även om man fortfarande inte kan vara riktig
säker på att ansökarna också är redo att faktiskt bygga sitt kraftverk om de fick tillstånd för det.
Enligt regeringens spelregler borde ministrarna vara återhållsamma med kommentarer om frågor
som är under beredning i regeringen och föredragas av andra ministrar. Detta gäller dock inte kärnkraftfrågan,
där alla 200 riksdagsledamöter i sista hand själv måste bestämma hur han eller hon röstar.
Kyotoavtalets krav måste kunna fyllas oberoende av om det blir mera kärnkraft eller inte.
Under alla omständigheter är den typ av kärnkraft vi idag använder endast en övergångshjälp i den
globala omsrtukturering till en bärkraftig energiförsöjning som grundar sig på förnybara energiresursser.
I Finland med sin utvecklad säkerhetskultur – som dock aldrig är ofelbar – har kärnkraften
från miljösynpunkten visat sig vara ett bättre sätt att producera energi än de flesta konventionella
alternativ. Trots detta röstade jag emot då riksdagen år 1993 tog ställning till ett femte kärnkraftverk.
Idag kan jag inte ännu säga hur jag kommer att rösta om och när frågan åter blir aktuell i riksdagen.
Före det måste vi veta hur den energipolitiska helheten ser ut, till vilken avgörandet hör.
Om det femte kärnkraftverket är en del av en sådan energipolitik där det direkt ersätter sådan nuvarande
energiproduktion som accelererar klimatförändringen är det möjligt att ställa sig positiv till det. Om det
däremot tänkas som en lösning som möjliggör ett livstil med därtillhörande produktionsmönster som grundar sig på
ständigt växande energikonsumtion och undviker svåra strukturförändringar, bör man tacka nej till förslaget.
Finlands konkurrensförmåga kan inte längre grunda sig på drömmen om evigt billig energi och en ökning
av energiintensiv produktion. Att dröja med den nödvändiga övergången till dyrare energi och sattsningar i förnybara
energikällor bara höjer priset vi måste förr eller senare betala.
Energi skall både produceras och användas så kostnadseffektiv som möjligt. Även om kärnelektricitet
skulle vara billigast att producera – som man dock kan betvivla –
skall vi se till att den ha ett rimligt beskattad pris på marknaderna.
Att skjuta tyngdpunkten från indirekt skatt på arbete till
att beskatta energi ger positiva impulser för sysselsättningen samt utvecklingen och exproten av ny teknologi.
