Utrikesminister Erkki Tuomioja kommenterar Arnstads bok, Spelaren Christian Günther. Sverige under andra världskriget. Översättning till svenska av Rune Filipsson
Henrik Arnstad gav sin bok titeln med anledning av att Christian Günther trivdes vid travtävlingarnas totoluckor och vid kortspelsbord. Dock är det tvivelaktigt om det rättfärdiga i att dra den slutsatsen att Günther var en spelare även i sin utrikespolitik.
Christian Günther var en andra generationens svensk diplomat som i december 1939, nästan av en tillfällighet, blev utrikesminister i Sveriges krigstida samlingsregering då Per Albin Hansson utvidgade sin regeringsbas av socialdemokraterna och bondeförbundet till en koalitionsregering med alla partier, med undantag av kommunisterna. Den tidigare regeringens utrikesminister Richard Sandler kunde inte fortsätta, eftersom regeringens majoritet inte godkände hans alltför aktiva stöd till Finland som drivits in vinterkriget. För uppgiften önskade man en av partipolitik obunden diplomat och, i och med att några andra kandidater avböjt, råkade Günther vara vid telefonen och svarade ”ja” då Hansson tillfrågade honom.
Han hade inte särskilt stora meriter för uppgiften och han ansågs vara en aning lat och medgörlig; troligen just därför önskade man honom på den här posten. Innan sin diplomatkarriär hade han prövat på författaryrket och då han blev utnämnd till minister ansågs han ligga socialdemokratin nära. Någon särskilt djup samhällspolitisk åskådning, än mindre glödande engagemang, hade han aldrig haft och hans närmaste kollega i regeringen blev högerledaren Gösta Bagge.
Men Günthers långlivade ministär berodde i första hand på det goda förtroende som statsminister Hansson hyste för honom och att han, trots periodvisa åsiktsskillnader dem emellan, såg det nödvändigt att låta Günther fortsätta sitt uppdrag under hela den krigstida koalitionsregeringens tid, det oaktat kritiken mot utrikesministern växte mot slutet av kriget. Günther blev även hjälpt av att äga den gamla kungens orubbliga förtroende. Gustav V: s utrikespolitiska tal härstammade i allmänhet från Günthers penna.
Sverige stödde Finland under vinterkriget med materiel och frivillig hjälpverksamhet och med att inte heller förklara sig neutralt utan som ickekrigförande land, men ansträngde sig att förmå Finland sluta fred så fort som en möjlighet därtill gavs. Sverige avböjde också genomfarten av en engelsk-fransk styrka till Finlands hjälp, eftersom det med skäl beräknade, att en sådan manöver skulle dra in landet i krig mot Tyskland och Sovjetunionen. Då Tyskland sommaren 1940 bemannade Danmark och Norge och även Frankrike kollapsat blev Sverige illa trängt och intog en foglig politik gentemot Tysklands krav på transittrafik och malmleveranser. Eftergifterna nådde sin höjdpunkt sommaren 1941 då Sverige gav efter för Tysklands krav på att få en beväpnad division transporterad genom hela landet till (övers. anm., norra) Finland som en del av den då påbörjade Operation Barbarossa. Sveriges regering var delad i sin syn på tyskarnas krav, men efter att kungen hotat med avgång – så lät man åtminstone förstå – om man inte gått med på kraven, fick Günther och de medgörliga borgerliga, de mot Tysklands krav från första början nästan enstämmigt avvisande socialdemokraterna, att godkänna trupptransporten. I praktiken löste Hansson saken med att konstatera att kravet kunde förkastas endast av en enhällig regering, väl medveten om att en detta inte gick att uppnå.
Så länge som Tyskland behärskade den europeiska kontingenten fortsatte Sveriges anpassning. Detta hade också sina inrikespolitiska dimensioner, eftersom regeringen brukade sina fullmakter mycket vitt till att tysta ned den såväl frisinnade som vänsterpressens alltför grälla kritik av eftergiftspolitiken gentemot nazityskland. Först när Tysklands förlust började skönjas återvände Sverige till att i högre grad förverkliga sin neutralitetspolitik för att i krigets slutskede redan i praktiken vara delaktig i kriget på de allierades sida.
De här händelserna och fakta om den svenska politikens krigstida stigar har varit allmänt kända i Sverige sedan länge, och Arnstad kommer inte heller med någon väsentlig ny information. Gammal skåpmat är också det hur Günther redan under kriget och i synnerhet därefter gjordes till syndabock för eftergiftspolitiken på ett sätt som ger en smak av att även de andra medansvariga tvådde sina händer.
I vilken utsträckning var Günthers politik endast en realpolitik som utgick från Sveriges tolkning om graden av hotbild och i vilken utsträckning speglade den Günthers egna önskemål och förväntningar? Arnstads svar är att Günther inte enbart gett efter inför tvång, utan att han också verkligen önskade Tysklands seger över Sovjetunionen. Detta är också trovärdigt, men då Arnstad anser att Günther höll även de allierades seger över Tyskland som ett sämre alternativ, ja då skiljer sig hans tolkning från många svenska forskares syn.
Den bild som Arnstad skissar av Günther och Sveriges krigstida politik är ändå på ett fängslande sätt mer mångfasseterad. Arnstad betonar Sveriges förtjänstfulla skydd och räddning av judar. Efter att man i Sverige förstod den verkliga innebörden av Hitlers Holocaust, erbjöd landet en säker plats för alla judar och man försökte även aktivt rädda dem från förintelselägren, bl.a. genom att skriva ut räddande svenska pass. Allt som allt räddades tiotusental judar. I förhållande till alla förintade är det få, men för var och en betydde det bevarandet av deras enda liv. Sveriges hedersamma agerande förhöjs av att detta skedde vid en tidpunkt då de västallierade ännu inte gjort några speciella åtgärder för att rädda blottställda människor.
Det oaktat att den för tyskvänlighet hållna Günther inte inledde de här räddningsoperationerna för judarna, utan för att de skedde uttryckligen under hans egna aktiva ledning. Enligt Arnstad representerade Günther samma ”milda” antisemitism som eliten överallt annorstädes i Europa före kriget, men hans svärson var jude och inte kunde han mer än de andra tjänstemännen i Sveriges utrikesministerium låta bli att reagera mot att judarna som folkgrupp togs som mål för en avsiktlig utrotning. Günthers förtjänster i det sammanhanget har emellertid i högsta grad förblivit okända bl.a. för att han själv inte efter kriget med ett enda ord hänsyftat till saken, inte ens då han blev beskylld för att ha varit nazitysklands uttolkare.
Arnstads bok är mer den psykologiserande journalisten arbete än historieforskarens. Då jag började läsa boken blev jag synnerligen störd av den valda angreppsvinkeln och skrivstilen, men efter att vant mig vid detta läste jag boken med intresse. Det är en helt annan sak att Arnstads verk inte uppfyller kraven på historieforskning redan på den punkten att något källmaterial inte alls är dokumenterat och att han kan fixeras vid åtskilliga småfel och en del vanskliga också.
I Finland har särskild uppmärksamhet fästs vid Arnstads syn på Finlands krigstida politik. Däri speglas författarens bristfälliga historiekännedom och källmaterial – det på Arnstads www-sidor angivna källmaterialet som berör Finland är tämligen ytligt – samt till en viss grad fördomsfullt. Dock upplevde jag inte Arnstads slängar som sådana, att det skulle ha lönat sig att särskilt reagera. I Finland har historieforskarna sedan länge förmått att öppet behandla Finlands krigstida historia och beträffande fakta kommit fram till en tämligen enhetlig uppfattning. Markku Jokisipiläs doktorsavhandling Vapenbröder eller allierade från 2004 har senast grundligt behandlat Finlands och Tysklands krigstida relationer.
Arnstads svaga kännedom om saker som berör Finland syns däri hur han behandlar initiativen till de förhandlingar som gjorde slut på vinterkriget, vilka han lägger till Günthers personliga förtjänst. Till den slutsatsen har han kommit utan att nämna och synbarligen utan att vara medveten om för saken avgörande personer som Hella Wuolijoki och Boris Jartsev.
December 2006
