Om några dagar tar Finland över ordförandeskapet i EU. Vi har förberett oss så väl som möjligt. Några i Finland tycks fortfarande längta efter storslagna visioner och hjältedåd från vår sida, dock utan att berätta vad de kunde innebära. Vi tjänar utvecklandet av EU bäst genom att sköta de frågor – inklusive ännu okända överraskningar – som ordförandeskapet ställs inför och genom att göra det på det för oss karakteristiska pragmatiska sätt som ställer konkreta resultat i förgrunden.
Efter det senaste Europarådsmötet är det klart, att ingenting avgörande kommer att ske med grundlagsfördraget under vårt ordförandeskap. Vi förväntas dock fortsätta med det förberedande arbetet för de kommande lösningarna.
Det finns stora förväntningar både inom och utanför EU om att unionen skall kunna agera mera effektivt i sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. EU och det engagemang för effektiv multilateralism som unionen är känd för tycks allt klarare utgöra de faktorer i världen som bäst kan leda till önskvärda resultat i förebyggandet av konflikter och i krishanteringen.
*
Den pågående diskussionen – även om en del av tjuvskyttet kring frågan knappast kan föräras ordet diskussion – om arbetsfördelningen och deltagandet mellan presidenten och regeringen i EU-frågor har gett förberedelserna för ordförandeskapet en olustig bismak. Flera sakkunnniga, medlemmar av konstitutionsutskottet och tjänstemän i olika kanslier har gjort stora ansträngningar i jakten efter hållbara juridiska svar på olika frågor kring ämnet. Också detta är säkert viktigt med tanke på kommande grundlagsjusteringar, men idag är det ännu viktigare att se efter hur sakerna sköts i praktiken. Också detta flygplan tycks kunna flyga, även om det i teorin skulle förefalla omöjligt.
En självklar utgångspunkt är, att alla delaktiga bör användas på ett sätt som är optimalt för Finlands inflytande och intressebevakning. En annan är, att det praktiska arbetet och förhandlingar kan endast regeringen ta hand om. Presidentens ställning och roll får sin rätta och hållbara dimension då man ger presidentens delaktighet samma innebörd som den riksdagen har i de ärenden där maktbefogenheterna är delade mellan regeringen och presidenten.
Detta betyder att regeringen på förhand bör gå igenom dessa ärenden både med presidenten och riksdagen och vid behov konsultera båda i real tid under pågående förhandlingar. Som ett hemmavarande sista lås är presidentens ställning i praktiken starkare på detta sätt än om hon skulle ta del i operativa förhandlingar och beslutsfattanden. Sålunda förstärks presidentens roll som en kraft i reserven vars kontakter och kunnande vid behov kan mobiliseras till stöd för regeringen då Finlands intressen så förutsätter. Tolkingsutrymmet i den kritiserade grundlagen har ofta varit till fördel för landet, men ett alltför påstridigt och snävt juridicerande kan vara till fördärv.
