I den diskussion som har uppstått kring UPM-Kymmenes saneringsprogram som innebär en nedläggning av 3000 arbetsplatser och stängandet av flera produktionsenheter i Finland, finns det gott om s.k. ekonomiska experter som vill påvisa att bolaget har gjort det enda möjliga. Detta har ju också de sk. marknadskrafterna bekräftat genom den häftiga, närmare femton procents ökningen i UPM:s börskurs. Och marknaden har ju alltid rätt, eller hur?
Det är inte så länge sedan vi hade en ideologi, som påstod att partiet alltid hade rätt. Historien visar, att en sådan tro på ofelbarhet i båda fallen har haft katastrofala följder. 30-talet visade det i en världsomfattande skala. Lyckligtvis fick partiet aldrig visa sin ofelbarhet i Finland, däremot desto kraftigare i vårt grannland. Men vi fick betala ett högt pris för den slutfacit 80-talets marknadsiver har åstadkommit.
Om marknaden vore ofelbar borde vi naturligtvist slopa hela den offentliga sektorn och ersätta alla samhälleliga tjänster med marknadsbaserade privata tjänster. Det är ju fullt möjligt, och det är också vad de flesta av de sk. ekonomiska sakkunniga rekommenderar, men vad skulle följderna av en sådan övergång från en marknadsekonomi till ett marknadssamhälle vara? I viss mån kan man se svaret i USA, och det är knappast vad de flesta i Finland vill ha.
* * *
Ingen vill ifrågasätta den självklarheten att företagen skall vara lönsamma och ge rimlig avkastning på investerat kapital. Om det här ska granskas var färde månad i kvartalkapitalismens anda eller med mera långsiktiga kriterier är en annan sak. Man ska inte heller ifrågasätta nödvändigheten av strukturförändringar, vilket betyder att gamla arbetsplatser försvinner och ersätts av nya, oftast också i helt andra brancher. Detta har också skett i pappersindustrin, som har sett en halvering av antalet arbetsplatser under en tjugofemårsperiod. Den utvecklingen kommer att fortsätta, men det finns många olika sätt att hantera den. Ett lönsamt bolag som UPM hade säkert också andra handlingsmöjligheter för att åtstadkomma en resultatförbättring i det långa loppet – men hade de ofelbara och allsmäktiga marknadskrafterna belönat detta på samma sätt, med en gynnsam inverkan på företagsledningens optioner ?
Bakom de anonyma marknadskrafterna finns det också människor. Dessa maktmänskor tänker annorlunda än de flesta andra. Att de i genomsnitt är rikare än andra är inte nödvändigtvist avgörande, däremot nog deras snedvridna och onaturliga syn på världen. Detta har beräftats av empiriska studier på ett intressant sätt: de ekonomistuderanden, som har fått sig tillräckligt till godo av den nyliberalistiska ekonomiutbildning som de amerikanska universiteten (och nuförtiden antagligen också de finska) erbjuder, uppvisar betydligt anmärkningsvärt lite altruism i olika valstiuationer, inte enbart i fråga om ekonomiska val, utan också i andra situationer i vardagslivet.
Därför är jag övertygad om, att det finns ett stort antal enskilda människor och olika samfund, som är känner intresse för etisk investeringsverksamhet och jag förutspår att efterfrågan på sådana alternativ kommer att växa. Jag utgår dessutom från att den offentliga makten i sin ägarfunktion också ska följa vissa etiska principer, utöver det som redan lagen förutsätter. Det skulle också vara förenligt med vad de flesta människor tycker och tänker, dvs. struntar i de lärosatser som börsanalytikerna och de sedvanliga sk. ekonomiska sakkännarna predikar.
