De kravaller, våldsdåd och mordbränder som vi har fått se på bilder från olika islamska länder har egentligen inte längre något att göra med de olyckliga teckningar som Jyllandsposten publicerade i september. Det är klart, att det är fråga om en världsomfattande spänning mellan den radikala islamismen och den sk. västvärlden som har byggts upp under årtionden och ökat i intensitet under de senaste åren. Om inte bilderna i Jyllandsposten hade fungerat som katalysator för händelserna, hade det för eller senare skett någonting annat som skulle ha fått till stånd en motsvarande reaktion.
Detta befriar naturligtvis inte Jyllands posten från den dumhet som tidningen gjorde sig skyldig till. Såsom Paasikivi på sin tid på pekade, är det vanligtvist andra som får betala de fönsterrutor journalister slår sönder. Yttrandefriheten får inte på något sätt in skränkas, och det har det inte heller varit fråga om när ansvarskännande politiker beklagat den grämelse de som fått sina religiösa värden sårade har känt. Redan det sunda förnuftet borde ju säga, att man inte bör hälla på mera bensin när huset redan brinner.
Lika klart är att vi entydigt måste fördöma alla hotelser och våldsdåd. Det bör man kunna förvänta av alla regeringar och samtliga religiösa ledare. Det är viktigt att understryka, att det har de flesta också gjort. Lika litet som vi kan acceptera att hela kristendomen skulle demoniseras p.g.a. de katolska och protestantiska ytterlighetsmän som bombat skolelever av annan kyrklig tillhörlighet i Nord-Irland, eller att judendomen skulle förd ö mas p.g.a. de fanatiker som öppnar eld i en moské i Jerusalem, lika litet kan vi utdöma hela den islamska tron som terroristisk därför, att Al Qaida och andra använder den för sina ägna ändamål.
x x
Vi kan bara hoppas att den akuta krisen snart är över. Men det kommer att kräva tid, tålamod och visdom förrän vi kommer ut ur detta läge. Det som redan skett visar hur viktigt det är att fortsätta med den s.k. dialogen mellan civilisationerna för att öka den ömsesidiga förståelsen och respekten. Jag betonar ordet ömsesidig därför, att det naturligtvis inte enbart är fråga om hur vi anpassar oss till en samlevnad med islam i världen och i ökad grad också i våra egna länder, utan lika mycket gäller det för muslimerna att för sin del godkänna våra seder och respektera våra lagar. Det är oacceptabelt att börja tumma på de centra l a mänskorättsprinciper som världens samtliga länder har godkänt i FN :s deklaration om de mänskliga rättigheter na eller göra kompromisser i deras tillämpande.
Den gångna veckan visar, hur det i förberedelserna för vår ordförandeskapen i EU gäller att vara beredd för helt oväntade överaskningar och krissituationer. Att hantera följderna av de som har skett kommer nu att stå hög på vår agenda.
