Då man återvänder till hemlandet klockan sju på morgonen efter ett dygn
av hårda förhandlingar om EU:s budgetramar för åren 2007-2013 är man
egentligen nöjd bara med att de äntligen förts till ett slut. Det
uppnådda samförståndet är bättre för unionen än för Finland – men
detsamma kan säkert sägas om så gott som alla övriga EU-länder.
Det värsta resultatet skulle ha varit ett upprepat misslyckande efter
en lång natt. Då skulle det ha funnits fog för att tala om en verklig
kris inom unionen, som ju inte har uppvisat någon nämnvärd
framtidsdynamik under årens lopp.
Nyckeln till resultatet var för det första förhöjningen av utgifterna
från att omfatta 1,03 procent av EU:s sammanlagda BNP till 1,045
procent. Det kom främst de nya medlemsländerna till godo. Den andra
faktorn var ökningen av anslagen till landsbygdens utvecklingsfonder,
som särskilt det finändska jordbruket drar nytta av. Detta finansieras
till största delen genom en minskning av av britternas gamla
medlemsavgiftsrabatt, som redan för länge sedan har förlorat sin
acceptabilitet.
För Finlands del är resultatet nöjaktigt. Att våra nettobetalningar
skulle öka var oundvikligt. Det var omöjligt att försvara vår ställning
då jämförelserrna med de andra stora nettobetalarna – Sverige,
Tyskland, Nederländerna och England – visar att vi har en i stort sett
jämförbar nationalinkomst per capita samtidigt som vår räkning per
capita fortfarande är betydligt lägre än för dessa länder. Det var
omöjligt att vinna förståelse för ytterligare lättnader i vår
situation. Litet mera förståelse fick vi för vår strävan att undvika
att vårt jordbruk skulle drabbas alltför hårt av dessa förändringar.
+ + +
Det är ett kallt faktum, att var och en enbart såg till sina egna
nationella intressen under slutskedet av förhandlingarna. Lyckligtvis
försökte man inte längre tillfredsställa de nationella särintressena
genom att söka ytterligare nedskärningar i finansieringen av den
gemenssamma utrikespolitiken. EU:s medel för de gemensamma
utrikesrelationerna är trots allt den utgiftspost som utan vidare ger
det största mervärdet inom det gemensamma agerandet.
I lösningen ingick en granskningsklausul, som möjliggör att
budgetramarna i sin helhet tas upp till ny granskning under år 2008 –
också på andra områden än den gemensamma jordbrukspolitiken. Detta är
helt på sin plats. Trots allt höggjutt ta om behovet av att modernisera
EU:s penningbruk ser man inga tecken på det i de nya budgetramarna.
Moderniseringen förverkligas enmellertid inte enbart genom att man
gladeligen ökar penninganvändningen till alla projekt som låter
förträffliga, som till exempel forsknings- och utvecklingsverksamheten.
Att bara skyffla in pengar i den gemensamma EU-budgeten innebär
nämligen inte att detta skulle skapa något verkligt mervärde jämfört
med att använda dessa pengar i de nationella budgeterna.
Ett tvivelaktigt exempel är den nya anpassningsfonden för
globaliseringen, som kom med endast för att det lät bra och motsvarade
i synnerhet fransmännens förhoppningar.
