Erkki Tuomioja
LÄRDOMAR AV KATASTROFEN
– kolumn för Hbl 11.1.2005
Det börjar stå klart vilka dimensioner katastrofen som drabbade länderna kring Indiska oceanen nådde upp till. Det internationella samarbetet för att få humanitär hjälp för återuppbyggnadsarbetet där är i full gång. EU och dess medlemsländer har lovat 1,5 miljarder euro för dessa ändamål.
Erfarenheterna från tidigare katastrofer och kriser tvisar att den utlovade hjälpen tenderar att bli betydligt mindre än vad som ursprungligen utlovats. Dessutom brukar det åtminstone till en del gå så att hjälpen finansieras genom nedskärningar av biståndet till andra områden och andra nödställda som till följd av mindre mediepublicitet eller andra orsaker inte fått samma genklang hos bidragsgivarna.
De finländska biståndslöftena har dock förverkligats till nära nog hundra procent. Då finländarna också i ovanligt stor omfattning och mycket generöst har bidragit till Röda korsets insamling och andra insamlingar kommer den finländska hjälpen att nå upp till en högst rimlig nivå.
Samtidigt bör vi dock komma i håg, att Finland fortfarande ligger långt från målsättningen om ett bistånd på 0,7 procent av BNP, ett mål som vi ändå bundit oss vid. För de övriga nordiska länderna, vilkas bistånd redan i åratal legat på minst 0,7 procent, var det betydligt lättare att utan dröjsmål fatta beslut om massiva biståndsinsatser till krisområdena. Det här är ett högaktuellt argument för att också vi så snabbt som möjligt åter bör få upp biståndet till nordisk nivå.
På förra veckans extraordinarie EU-ministerrådsmöte i Bryssel diskuterades lärdomarna av katastrofen. Behovet av ett förvarningssystem för naturkatastrofer av denna typ också kring Indiska oceanen är en så självklar sak att man bara kan undra varför det blir verklighet först nu.
Angående EU diskuterade vi behovet av att öka och förstärka samarbetet beträffande de konsulära tjänsterna. Detta är någonting som kan ge ett konkret innehåll åt det än så länge ganska teoretiska sakläget att samtliga EU-länderns medborgare också samtidigt är EU-medborgare.
Ännu konkretare blev diskussionen om möjligheterna att öka och förstärka våra insatser för civil krishantering. Det har blivit klart att vi behöver beredskap för minst lika snabba insatser när det gäller räddningsoperationer och annan civil krishantering som den som vi nu håller på att bygga upp för den militära krishanteringen.
Erfarenheterna av denna katastrof visar också att vi, allt prat om globaliseringen till trots, fortfarande har ganska långt kvar till en situation där världen är sammansvetsad till ett enda sammanhängande informationssamhälle. Om vi haft snabbare tillgång till exakt och trovärdig information kunde vi kanske ha räddat några liv.
Vi måste också utveckla våra färdigheter att utnyttja Internet. Nu togs den information som fanns på nätet långsamt upp av myndigheterna.
Det behövs även internationellt samarbete för att förbättra informationshanteringen. Jag tog upp frågan på EU-mötet och sade att vi behöver ett system i EU där där den informations som finns tillgäng för ett EU-land omedelbart ställs till samtliga EU-länders förfogande då en kris bryter ut.
