”En växande skara amerikanska observatörer har till och med börjat se på EU med en viss avundsjuka”.
Erkki Tuomioja
De jeremiader man i dag hör på olika håll beträffande läget
i EU tycks återkomma ganska regelbundet.
Eurosklerosdebatten på 1980-talet har många beröringsytor
med den kritik man i dag riktar mot bristen på politiskt
ledarskap inom unionen och dess påstådda avtagande
konkurrenskraft i allmänhet och jämfört med USA i
synnerhet. Hur befogad är denna pessimism?
Klart är att EU i många avseenden inte har kunnat övertyga
med sin förmåga att ge svar på välmotiverade förväntningar.
Men har allt gått snett, så som den mest högljudda kritiken
vill göra gällande? Svaret kräver en mera ingående analys.
För det första skall man beakta att unionen bara för ett år
sedan genomförde den mest omfattande och utmanande
utvidgningen i dess historia. Det har skett överraskande
smidigt och utan att man på den grund skulle ha förlamat
unionens funktionsförmåga eller skapat nya bestående
skiljelinjer inom den.
Vi vet att EU år 2010 inte kommer att vara världens mest
konkurrenskraftiga region så som Lissabonstrategin
förutsätter. Men samtidigt bör vi komma i håg att de
kriterier med vilka EU oftast jämförs med USA ger en allför
dyster bild av situationen. Produktivitetsutvecklingen i
Europa släpar inte efter den amerikanska, och med många
olika välfärdskriterier har Europa klarat sig bättre än
USA. Det finns en växande skara amerikanska observatörer
som till och med har börjat se på EU med en viss avudsjuka.
Detta innebär dock inte att EU inte skulle ha anledning att
fortsätta med att effektivera sitt arbete med
Lissabonstrategin.
För bara några år sedan var det fortfarande vanligt att
peka på eurons låga värde gentemot dollarn som ett bevis på
Europas dåliga konkurrensförmåga. Nu överstiger eurons
värde dollarns, men det är inte någonting att glädjas över.
Ståhejet kring justeringen av tillväxt- och
stabiliseringspakten har av de flesta beskrivits som
ytterligare ett nederlag för EU:s trovärdighet, men jag
skulle se den som en seger – om också en otillräcklig sådan
– för det sunda förnuftet över nyliberalistisk dogmatism.
Relativt liten uppmärksamhet har ägnats åt hur EU har
klarat av att kontinuerligt förstärka sin gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitik. Särskilt i Mellanöstern har
vi lärt oss att unionen bör tala och handla med en röst, om
den över huvud taget vill ha något globalt inflytande.
Den verkliga krisen kommer om vi inte lyckas få det nya
konstitutionella avtalet ratificerat i samtliga
medlemsländer. Men något dödshot behöver en sådan kris inte
betyda för unionen. Framför allt kan och bör så gott som
alla bestämmelser som man kommit överens om för att
förstärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
genomföras också med utgångspunkt i de nuvarande
grundfördragen.
Skribenten är Finlands utrikesminister.
