Erkki Tuomioja
SÄKERHETSPOLITISK AKTIVITET
– kolumn för Hbl 9.3.2004
De senaste och de kommande dagarna är fyllda av säkerhetspolitisk aktivitet. För en vecka sedan kom den arbetsgrupp i försvarsministeriet som Jan-Erik Enestam hade tillsatt ut med sin rapport om hur ett eventuellt medlemskap i Nato skulle påverka organisationen av vårt försvar samt till vilka kostnader. Det var helt väntat, att kommentarerna kring rapporten sträckte sig från ett helt okritiskt och entusiastiskt berömmande till hårda angrepp och insinueringar om att det varit ett manipulerat beställningsarbete.
Det var viktigt för rapportens trovärdighet, att gruppen lade fram en prislapp på 70 miljoner euro för medlemskapet. Om det hela hade presenterats som en helt fri lunch skulle den ha stött på ännu större kritik. Nu gick några kommentatorer så långt att de betraktade erbjudandet om ett kärnvapenparaply som så pass förmånligt att det är omöjligt att säga nej. Jag tror i och för sig att själva prislappen är någorlunda riktig, förutsatt att man helt åsidosätter de kostnader en anpassning till Nato’s säkerhetspolitik och försvarsstrukturer i längden kan medföra. Men oberoende av hur riktig eller vilseledande kostnadskalkylen är, bör man dock först fråga sig om vi överhuvudtaget är i behov av ett kärnvapenparaply.
Jag kan mestadels ansluta mig till de sunda och balanserade kommentarer försvarsminister Kääriäinen har gett om rapporten. Det är fråga om ett ämbetsmannaarbete bland många andra, och det är ett nyttigt men långtifrån uttömmande bidrag till det pågående beredningsarbetet för höstens säkerhets- och förvarspolitisk redogörelse. Det var helt riktigt att offentliggöra arbetet (och inom parentes bör det sägas att päståendena om att utrikesministeriet skulle ha försökt förhindra publiceringen är helt felaktiga). Men det är lika naturligt, att också utrikesministeriets tjänstemän får komma med kritik, särskilt beträffande de delar av rapporten, där arbetsgruppen hade gått utanför sin mandat och behandlat frågor som tillhör andra ministeriers sakkunskaps- och ansvarsområden.
X X X
Också denna vecka får vi ta del av flera säkerhetspolitiska diskussionsinlägg. Idag lämnar den parlamentariska uppföljnigsgruppen ledd av riksdagsman Aulis Ranta-Muotio sitt betänkande till statsministern, på torsdag utges min lilla skrift om Finlands utrikes- och säkerhetspolitik, och i veckoslutet kommer det socialdemokratiska partiets fullmäktigemöte att godkänna ett säkerhetspolitisk uttalande. Jag förutspår, att samtliga kommer att innehålla mycket mindre nyheter och överraskningar än vad man kanske kunde tro trots de rubriker de eventuellt kommer att ge upphov till.
Trots den aktivistiska kampanj som drivs i delar av pressen och i politikens utkanter är jag övertygad om, att det finns en bred uppslutning kring en kontinuitet i vår utrikes- och säkerhetspolitik. Den grundar sig på en fortsatt övertygelse om, att Finland bör och kan bevara sina militär alliansfrihet. Att saker och ting ser något annorlunda ut än ännu för fem år sedan är bara helt naturligt, med tanke på den pågående utvecklingen i vår säkerhetspolitiska omgivning. Det är en utveckling som vi inte bara följer noga med utan också ska påverka. Vår aktiva insats i utformingen av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och dess krishantering den bästa grundvalen för detta arbete.
