Erkki Tuomioja
KONJUNKTUR- ELLER STRUKTURPOLITIK?
– kolumn för Hbl 20.5.2003
Utsikterna för världsekonomin ser allt annat än uppmuntrande ut. Mardrömmen om att en tjurskallig tillämpning av EMU:s stabilitetspakt kunde förhindra stimulansåtgärder och accelerera nedgången ter sig allt sannolikare.
Bekymren över eurons svaghet gentemot dollarn – som alltid var helt obefogad – har bytts ut mot rädslan för de följder en allför stark euro kan ha. Den europeiska centralbanken tycks oroväckande passivt följa med utvecklingen.
Dessa utsikter återspeglas också i Finland. Vår tillväxt tyckts avta och arbetslösheten stiga. Nyheterna från industrin berättar om uppsägningar ock nedskärningar i verksamheten.
X X X
Den goda nyheten är att konjunkturpolitik tycks ha upplevt något slags renässans i Finland. Också regeringsprogrammet förutsätter att de s.k. automatiska stabilisatorerna frittbör få påverka. Då arbetslöshetskostnaderna och de sociala utgifterna stiger och skatteinkomsterna minskar i en nedgång, bör man tillåta detta utan att gripa till ytterligare nedskärningar och/eller skattehöjningar för att upprätthålla balansen i den offentliga ekonomin.
Detta är något av en revolutionerande öppning i Finland, där en viss kameral tradition alltid har rått utan att den keynesianska konjunkturpolitikens principer kunnat slå igenom.
Nytt är också att man är beredd att använda skattelättnader i stimulanssyfte. Aldrig tidigare har finansministeriet berett förslag som djärvt skulle leda till flera miljarders budgetunderskott.
X X X
Ändå är jag inte alls förtjust i dessa tankar. Den typ av skattelättnader de s.k. Skattebetalarna driver gagnar främst människor med de högsta inkomsterna. Oberoende av rättvisefrågorna är det klart, att sådana lättnader är särskilt kostnadsineffektiva som stimulanssåtgärder överlag.
Det kan också vara svårt att ytterligare stimulera ekonomin med skattelättnader i en situation där den inhemska efterfrågan redan under en tid har vuxit kraftigt och i huvudsak sett till att hela ekonomin har lidit mera.
Det är dock mera troligt, att dessa skatteförslag har mera med strukturpolitik än konjukturer att göra. I och för sig är det rätt och nödvändigt att använda skatter för strukturpolitiska ändamål. I Finland finns det inte något viktigare ändamål för skattejusteringar än att främja sysselsättningen. För att faktiskt uppnå målet bör skattelättnader specifikt riktas på ett sätt som maximalt stöder detta.
X X X
Det förefaller mig att de strukturella resultaten av de föreslagna skattelättnaderna blir – avsiktligt eller oavsiktligt – en nedskrivning av den offentliga sektorn och den modell av nordisk välfärdsstat vi har i Finland.
Dessa frågor förblev egentligen obesvarade bäde i valrörelsen och regeringsförhandlingarna. Man kan också fråga sig huruvida en nödvändig stimulering av ekonomin och förrbättrande av sysselsättningen bättre skulle tjänas av en djärvare ökning av offentliga utgifter än man ny har kommit överens om.
Klart är dock, att finansministern i dagens läge och i början av regeringssamarbetet behöver ett starkt stöd för att kunna hålla fast vid den nödvändiga budgetdisciplinen.
Men i den förutsedda halvtidsöversikten bör både inkomsterna och utgifterna värderas samtidigt. Budgetramarna får inte bli en tvångströja som omöjliggör en förnuftig samhällspolitik och som inte reagerar på omvärldens utveckling
