Erkki Tuomioja
FÖRSVARSARTIKLARNA I REGERINGSKONFERENSSEN
– kolumn för Hbl 25.11.2003
Globaliseringen och nya hot mot säkerheten, av vilka terrorismen är den f.n. mest fruktade, har lett till en välkommen debatt i Europa om säkerhets- och försvarspolitik. Som svar på utmaningarna har EU velat formulera en Europeisk säkerhetsstategi. Javier Solanas reviderade förslag kommer att behandlas på toppmötet i december.
Strategin utgår från att det främsta hotet inte längre är ett tradionellt krig mellan stater. De nya hoten kan kräva också militära ingrepp, som dock aldrig är tillräckliga. Av alla internationella aktörer är EU enastående i sin förmåga att använda olika typer av instrument från handelsavtal och bistånd till civila krishanteringsmedel av alla slag, men också militär krishantering. Alla dessa skall utvecklas i en rimlig balans för att upprätthålla och öka Uniones förmåga att i ett effektivt multilateralt samarbete kunna åta sig mera krävande krishanteringsuppgifter.
Det här är ett centralt tema i den pågående regeringskonferenssen, Det finns en stor enighet om behovet att förstärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken CFSP. I detta syfte är alla beredda att godkänna konventets förslag om en solidaritetsklausul, en europeisk utrikesminister, beredskap att åta sig mera krävande krishanteringsuppgifter, samt om ett europeisk ämbetsverk för försvarsmaterialsamarbete.
Däremot har konventets förslag till två nya artiklar mött motvind. Det ena skulle går ut på att etablera ett slutet struktursamarbete för dem som kan fylla mera krävande försvarskrav och det andra att införa en slags säkerhetsgaranti för dem som vill ansluta sig till en sådan EU-artikel.
De flesta unionsländer motsätter sig dessa förslag av tre skäl. Båda förslagen skulle leda till en splittring i unionen som kan endast försvaga CFSP och dess trovärdighet. Båda förslagen misstänks också för att kunna leda till en transatlantisk splittring i Nato. Många misstänker också, att dessa förslag egentligen har mindre att göra med försvaret än med en dold strävan att upprätta en kärngrupp av unionens ursprungliga medlemsländer som kunde bevara sin självdeklarerade roll som ett värn av den sanna europeiska visionen som de nya medlemsländerna anses hota.
För närvarande förhandlar Storbritannien, Frankrike och Tyskland om dessa artiklar. Det är förståeligt då alla vet att utan dessa tre länders samförstånd blir det ingenting av förslagen. Deras samförstånd är emellertid inte ännu tillräckligt. Antagligen kommer denna fråga att vara öppen ända till regeringskonferensens slutraka. Något tvång att besluta om någondera av förslagen finns inte. Det ofta nämnda hotet om, att görs ett sådant samarbete inom unionen omöjligt så kommer det att etableras utanför unionsramen, har ingen verklig avskräckningseffekt.
Det finns dock goda utsikter för en rimlig och för alla acceptabel kompromiss. Redan nu är det klart, att de ursprungliga förslagsställarna för struktursamarbetet har övergett tanken på dess slutna karaktär. Lika klart är, ett eventuella EU-operationer skall beslutas av samtliga medlemsländer tillsammans. Kan man vidare konkretisera samarbetsmålen på ett tillräckligt konkret sätt till att omfatta t.ex. någon slags snabb interventionsstyrka som ett tillägg till den redan beslutade krishanteringskapaciteten, kan en sådan lösning vara allmänt acceptabel. Dock kvarstår frågan varför den egentligen skulle behövas med tanke på att sådana uppgifter kunde och borde omfattas av samtliga 25 medlemsländer, utgående från deras kapacitet. För Finland skulle det inte förorsaka några problem, inte heller om det också skulle betyda upprättandet av någon slags europeisk stabsstruktur, även om detta är en ömtålig fråga för många Nato-länder.
Artikeln om säkerhetsgarantier kommer knappast att godkännas, eller så förvandlas den till en mera allmän solidaritetsklausul som hänvisar till FN-stadgan. För det territoriala försvaret finns Nato för dem som anser sig vara i behov av sådana garantier. I EU:s grundlag är det inte möjligt att göra anslutning till delar av dess bestämmelser beroende av utomstående beslutsfattare, dvs USA:s senat uttryckt i klartext.
P.g.a. det ovanstående borde det vara klart, att det nya konstitutionella avtalet för EU inte kommer att påtvinga nya säkerhetslösningar för Finland. Att förstärka CFSP och EU:s krishantering har varit Finlands linje och detta kommer det nya avtalet att göra. Vill vi sedan överväga andra aspekter av vår egen försvarspolitik går det bra i samband med utarbetandet av säkerhets- och försvarspolitisk redogörelsen nästa år. För min del ser jag inga skäl som på jkortare sikt skulle motivera en förändring av den grundlinje som skrivits in i regeringsprogrammet.
