Erkki Tuomioja
NATO SOM VALFRÅGA
– kolumn för Hbl 10.12.2002
Natos beslut att inbjuda sju nya medlemsländer i sitt Prag-möte var inte någon nyhet mera. Samtliga stater och intressenter i Östersjö-regionen och mera fjärran har länge sen anpassat sig till den kommande Nato-utvidningen. Detta betyder bl.a. att det inte finns någon sådan dramatik i saken som omedelbart skulle förordra en ny orientering för Finlands del.
Också beträffande vårt samarbete med Nato – i PfP, EAPC och deltagelse i Nato-led operationer – finns inga skäl för en kursändring. Alla de förslag som Sverige och Finland tillsammans gjorde för att övervaka sina intressen i fortsatt samarbete har tagits i betraktande.
Argumenteringen, enligt vilken Finland skulle stå utanför viktiga behandlingsbord och mista någon betydelsefull inflytelse på sådana beslut som rör vår säkerhet, finner jag inte övertygande, utan t.o.m. i viss mån naiv. Ännu mera orealistik är det att tänka sig att vi kunde använda någon slags vetorätt i Natos konsensus-besluts-fattande.
Pga det som vi idag vet och vad vi med stor sannolikhet kan förutse finns det inga skäl att överge vårt militära allians-frihet. En annan sak är, att Nato och hela den europeiska och globala säkerhetsmiljön vi lever i håller på att förandras på ett sätt, som gör det oerhört svårt att med säkerhet kunna förutse utvecklingen utöver några år framåt.
Klart är väl endast att Natos hård kärna som militärallians och dess artikel fem kvarstår. Nato kan ju utveckla sig i en riktning som skulle göra den till allmäneuropeisk krishanterigsorganisation och som då kan motivera ett eventuellt finsk medlemskap i organisationen. Samtidigt finns det också tendenser som kan minska Natos lockande för Finlands del. Så sker om Nato vill stärka sitt roll som någon slags global interventionsstyrka för stormakts intressen. Föga lockande är det också om Nato-medlemskap skulle innebära att man inskriver sig till någon slags internationell reserv där USA vid behov plockar samarbetspartner.
x x x
Vår egen tidtabell för säkerhets- och försvarsredogörelser är sådan att vi kommer att göra en mera omfattande analys igen år 2004. För min del förefaller det otänkbart att vi redan då kunde eller borde göra nya slutsatser om vår alliansfrihet.
Om två år vet vi bättre hur EU’s säkerhets- och försvarspolitik kommer att se ut. Det är dock uteslutet att den skulle ersätta den typ av säkerhetsgarantier och samarbete som Nato erbjuder.
Jag har tidigare sagt att Nato blir inte någon valfråga. Nu frågar jag mig emellertid, om man inte borde göra det till en sådan. Med tanke på den uppenbara kampanj som har startats för att inliva oss in i Nato är det nödvändigt för demokratins trovärdighet att de riksdagskandidater och partier som har redan nu omfattad Finlands medlemskap i Nato under den kommande valperioden som mål också vågar säga det rent ut.
