Erkki Tuomioja
Utrikes- och säkerhetspolitik är en helhet
– kolumn för Hbl 4.6.2001
En vecka sedan konstaterade jag vid ett pressmöte att en eventuell höjning av försvarsutgifterna borde följas av en ökning
också av biståndet till u-länderna. Detta har uppmärksammats av
minst ett halvt dussin ledarskribenter i olika tidningar – också
i Hbl – som har avvisat tanken som en mer eller mindre olämplig
koppling av frågor som inte hör ihop.
Reaktionen överaskade mig. Naturligtvist var det inte min avsikt
att koppla ihop försvars- och biståndsutgifterna i något kohandelliknande paket. Alla budgetfrågor bör handlas samtidigt och då
är det klart att många andra välmotiverade behov kommer också
fram. Det oaktat håller jag dock fast vid det att just försvar
och bistånd kan och egentligen bör diskuteras samtidigt.
Ett lands utrikes- och säkerhetspolitik är alltid en helhet
sammanställd av olika element mellan vilka det skall finnas en
tillräcklig koordination och en rimlig balans.
Att försvarets resurser har släpat efter de uppgifter som också
den nya förvarsredogörelsen bekräftar har jag accepterat. Att det
finns en sådan eftersläppning också i biståndet har godkännts
också i regeringsprogrammet som hänvisar till behovet att i
framtiden öka biståndsanslagen så att 0,7 procentsmålsättningen
kan återuppnås. Och när regeringen gör beslut om fösvarsutgifter
som klart överskrider tidigare budgetramar är det klart för mig
att biståndet bör också tas upp vid budgetförhandlingar.
Enligt min mening skulle en ökning av försvarsbudgeten utan
några som hellst antydningar om hur vi i ett längre perspektiv
ökar också biståndsresursser ge en snedvriden bild av hur Finland
vill bemöta olika uppmaningar och hot i världen. Bistånd är inte
endast en humanitär plikt för att minska fattigdom och elakheten
i världen, utan också ett säkerhetspolitiskt medel med vilken man
förebygger konflikter och lindrar motsättningar som annars i
längden kan bli hot för vår säkerhet.
Glädjande är att de flesta ledare som avvisade en koppling
mellan försvarsutgifter och bistånd ansåg dock, att biståndet
borde ökas.
x x x
Om och när trovärdigheten godkänns som något vi bör beakta i
förvarspolitiken gäller det samma också för övrig utrikespolitik.
Statsråd Holkeri hade helt rätt då han p.g.a. sina erfarenheter
som ordföranden för FN:s generalförsamling fäste uppmärksamhet på
de problem som vår, i jämförelse med andra nordiska länder,
blygsam insats i biståndet förorsakar. Hur mycket anser vi att
vår röst bör väga i olika FN-organ?
Jag vet att det är på modet (muodinmukaista) idag att anse att
varken det oljerika Norge som står utanför EU eller det
andefattiga Sverige med sina EU-farhågor har något att lära oss.
Man kan diskutera klokheten i en sådan nedlåtande attityd
gentemot våra nordiska grannar överhuvudtaget. Det är synnerligen
omotiverad i u-landsfrågor eller globalpolitik i allmänhet, där
dessa länder borde utgöra våra naturligaste samarbetspartner.
