– kolumn för Hbl 7.1.2001
Biståndsfinansiering kommer att vara en svår fråga inte bara för Finland men för samtliga i-länder då de förbereder sig till världskonferenssen om utvecklingsfinansiering i Monterrey i mars. Trots den stimulans globalisering ger för världsekonomin, håller inkomstklyftorna mellan rika och fattiga länder samt rika och fattiga människor på att fortfarande växa.
Att lyfta upp de fattigaste ur sitt elände och att i överhuvudtaget accelerera den ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbara utvecklingen i u-länderna är i första hand en humanitärisk plikt, och det gäller att bära vårt ansvar som sociala varelser. Därtill håller det på att bli allt klarare också en säkerhetsfråga.
Afghanistan är ett exempel av ett land som lämnades i slutet av 80-talet helt åt sitt eget öde, efter det att fanatiker och terrorister av olika slag hade uppmuntrats och upprustats så länge det gällde att förorsaka svårigheter för Sovjetunionen. Inbördeskriget och människorättskränkningar intresserade världens beslutsfattare föga före det plötsligt blev klart för alla hur landet hade blivit ett stödområde för världsomfattande terrorism. Nu har den sk. internationella gemenskapen med FN i spetsen övertagit ansvaret för att återuppbygga det sönderslagna landet och se till att demokratin och mänskliga rättigheter – och särskillt kvinnornas rättigheter – får fast fotfäste också i Afghanistan, och att landets ekonomi får en mer hållbar och mindre farlig grundval än vallmoodlingen. Detta kommer att kosta väldigt mycket pengar och de 10 mrd euros som man har tänkt användä i Afghanistan under de närmaste fem år kommer knappast att räcka till. För Finlands del är det klart att vi bör vara med både i ISAF- fredsstyrkor med den särskilda kunskap och erfarenhet vi har av CIMIC-verksamhet, såsom i återuppbygnadsarbete.
Pengarna för världens insats i Afghanistan kan naturligtvis inte tas från andra behövliga, då det tvärtom behövs insatser mot fattigdom och elände och för att förebygga kommande kriser överallt i världen.
För Finlands del överväger regeringen nästa vecka tidsskeman för det hur vi kommer att inlösa vårt löfte om att uppnå 0,7 % av BNP för bistånd, som riksdagen har begärt och som senast kom med också i EU’s slutsatser i Laeken. Utgångspunkten är att uppnå målet senast 2010.
Bedrövligt är, att de förhoppningar vi hyste om att den 11 september kunde trots allt ha blivit en positiv vändpunkt för att göra världen en tryggare och bättre plats för alla att leva i, tycks rinna ut i sanden. Någon trovärdig ökning i engagemanget för äkta multilateral samarbete i syfte att ta itu med utrotningen av groddgrunden för olika konflikter kan knappast spåras.
För min del kan jag inte begripa hur den föreslagna enorma ökningen i upprustningen i USA kunde i någon mån bidra till ökad trygghet vare sig för amerikanerna eller för oss andra. Bara en bråkdel av den föreslagna ökningen skulle räcka till att finansiera de livsbevarande vaccineringar för alla världens barn som nu fattas därför att pengarna inte finns för detta ändamål.
Att utvecklingsfinansiering nu så centralt står på agendan är naturligt och nödvändigt, men betyder ingalunda att frågan hur dessa pengar används för att åstadkomma reell bärkraftig utveckling för de fattigaste blir mindre viktig. Där kan man dock konstatera att många biståndsorganisationer – inte minst Världsbanken – har betydligt förbättrat sina prestationer och att nya initiativ såsom NEPAD – New Partneship for Africa’s Development – vittnar om en ökad förståelse från u-länderna att de själv har det största ansvaret för det huruvida utvecklingssamarbete lyckas eller inte.
