Erkki Tuomioja
Marknadstänkandet får inte styra allt
– kolumn för Hbl 3.4.2001
Människornas liv skulle vara ganska outhärdligt om vårt beteende skulle
regleras endast av formellt stiftade lagar. Vi tar det för givet att det i
vårt dagligt liv finns och bör finnas också andra etiska normer än
lagstiftning. Allt som enligt lagen icke är okriminaliserad behöver och bör
inte vara acceptabel människorna emellan.
Denna princip gäller också vårt beteende i samhälleliga sammanhang, i
arbetet och på marknaderna. Visst har den klassiska nationalekonomin lärt
oss att människorna bedriver endast sina egna intressen på marknaderna,
men detta har aldrig varit varken accepterat eller sannt i den reella
världen.
Det är först under de senaste årtiondena av nyliberal dominans som den
oinskränkta egoismens filosofi har blivit den faktiska ledstjärnan i
affärslivet, såsom betoningen av shareholder value som företagens enda
målsättning vittnar om. I den rådande atmosfären var det möjligt att
optionerna blev ett allmänt omfattat och godkänt sätt att belöna
företagsledarna och öka inkomstklyftor.
Också i Finland finns det ivriga förespråkare för en politik som omfattar
privatisering, avreglementering och ökade marknadsfrihet. Mycket av
detta har varit nödvändigt och bidragit till ökat tillväxt,välfärd och
de höga vitsord vi har fått för vår konkurrensförmåga.
Konkurrens och öppna marknader är vanligen bra då det gäller
varuproduktion och de flesta tjänster. Men inte alltid och i alla
sammanhang. Undervisning och kultur samt många social- och hälsotjänster
år sådana där ett enögt försök att tillämpa konkurrensregler kan försvaga
tillgången på offentliga tjänster och vara ödesdigert för välfärdsamhället.
Detta är ingen tom hotbild utan någonting högst aktuellt med tanke på vad
konkurrensombudsmannen och handels- och industriministeriets tjänstemän
under företagareorganisationernas påtryckning håller på med.
Detta kan man se i attackerna mot Penningautomatföreningens understöd
till social verksamhet och Meteorologiska Institutets vissa aktiviteter,
för att inte nämna försök att ifrågsätta Rundradions ställning eller
presstödet som konkurrenshämmande relikter.
Marknadsfriheter skall också ha sina gränser. Att acceptera
marknadsekonomin bör inte leda till ett marknadssamhälle där allt har sitt
pris och allt är till salu. Förevändningen att det gäller en
globaliseringsprocess som man inte längre kan ens försöka styra godkänns
inte längre.
Idag kan vi överallt i världen se hur tron på marknadsfrihetens och den
oinskränkta egoismens saliggörande makt har urholkats och hur människorna
kräver lösningar till vår tids problem från en förstärkning av
gemensamheten och inte mera från dess ytterliga försvagande. Skall man tro
Pekka Himanen och det han skriver i sin nya bok ”The Hacker Ethic” står den
oinskränkta rovgirigheten också i strid med den etik som styr
informationssamhällets nya aktivister och ledstjärnor.
Det finns åter efterfrågan för politik, dvs. för på att politikerna skall
kunna göra något för att förhindra en utveckling som inte motsvarar
folkmajoritetens önskemål. Reaktionen mot ökade inkomstklyftor är ett
tecken på detta, likaså den enthusiasm med vilken attac-rörelsen har
mottagits också i Finland. Det har mycket mindre att göra med idén om
Tobin-skattet på valutatransaktioner än med en allmän längtan efter
konkreta medel för att styra globaliseringen.
Detta märks också i den ständiga kritiken som riktar sig mot bankväsendet
i Finland. Det finns troligen en bred majoritet av finländare som saknar
en bank som skulle särskilt inrikta sig till att betjänä hela folkets –
inklusive de fattigas och arbetslösas – behov av banktjänster.
Tyvärr fick den här längtan inte uttryck då de beslut som gjorde slut av
vår gamla Postbank fattades. Det är dock inte omöjligt att tanken om en
verklig folkbank ännu kunde leda till ett helt nytt iniativ för att få
till stånd en dylik bank. Finland är inte heller det enda land där sådana
tankar circulerar. I Stor-Britannien är regeringen beredd att utveckla
den.
I väntan på ett dylikt initiativ är det minsta vi kan kräva det att alla
banker i Finland förpliktas med lag se till att vissa grundtjänster finns
för alla och att vissa ickediskrimineringsprinciper respekteras.
Och optionerna då? Numera har man också i USA erkännt, att optionerna har
varit ett dåligt sätt att belöna företagsledarna och skapa ett långsiktigt
engagemang till företaget och dess framgång. Men de skedde först efter att man hade
åstadkommit stor skada och förvirring i samhället. Bäst vore att staten i
de bolag där den fortfarande har någon ägarroll skulle helt ta avstånd
från optioner och satsa på belöningsmetoder som omfattar hela personalen
och belönar den p.g.a. bolagens långvariga och stabila framgång.
