Svenska Litteratursällskapets medverkan i Snellman-jubileet är ett utmärkt exempel på finlandssvenskars förmåga att inte låta sig förledas av den ytliga föreställningen om Snellman som särskilt fientligt inställd till det svenska språket i Finland. Inte heller Snellman-festligheterna på finska har fokuserat på den aspekten. Det är utmärkt att man undvikit att framställa Snellman som en språkfanatiker.
Intresset är i stället inriktat på Snellmans roll som både europeisk tänkare och nationalfilosof, vilket bl.a. Helsingfors universitets rektor Ilkka Niiniluoto pekat på. Snellmans praktiska filosofi inspirerar också till att betrakta Finlands kulturella roll i dagens Europa.
Vad mig själv beträffar, är det inte första gången jag ger mig i kast med Snellman och hans tänkande. I en längre artikel i Helsingin Sanomat den 30. oktober 1988, med rubriken ’Hukuttaako Eurooppa snellmanilaisen Suomen ?’ (Dränker Europa det snellmanska Finland ?), diskuterade jag vad som är på väg att ske med de finländska särdragen på vår väg till Europa. Den konkreta utgångspunkten för min essä var den stora sedelreformen år 1987, då Snellmans profil tillsammans med Ståhlberg, Paasikivi och Kekkonen försvann från våra papperssedlar och ersattes med Alvar Aalto, Anders Chydenius, Elias Lönnroth, Paavo Nurmi och Jean Sibelius.
Jag konstaterade då, att bytena i vårt nationella bildgalleri innehåller en aktuell symbolik: ”Alldeles särskilt gäller detta bytet av Snellman, förgrundsgestalten för 1980-talets finländska nationella idéer, till Chydenius, som var en tidig apostel för liberalism och frihandel under det svenska väldets tid.”
Jag fortsatte med att säga att avlägsnandet av Paasikivi och Kekkonen också ligger väl i tiden, då deras namn som kännetecken för vår utrikespolitiska linje numera godtas enbart i sovjet-finländska kommunikéer, och att bägge två liksom den framstegsvänlige Ståhlberg tillsammans ingår i det nationella uppsvinget från slutet av 1980-talet och byggandet av det självständiga Finland – det stora finländsk-nationella projekt, som sedelförnyarna nu vill se som avslutat.
Men jag såg också många positiva och frigörande element i den förändring som sedelreformen symboliserade. Jag konstaterade bl.a. att man inte bör vara enbart ledsen p.g.a. nedgraderingen av Snellmans värde. Med detta avsåg jag Snellmans bidrag till framväxten den oliberala tradition av maktkoncentration och inåtvändhet som präglat Finland under en stor del av vår självständighet, och som tagit sig uttryck i maktelitens okonstlade samarbete under olika tider både med den ryska tsaren, den tyska totalitarismen och den leninistisk-breshnevitiska byråkratin.
Idag har ju funderingarna omkring 1987 års sedelreform och förändringarna i persongalleriet närmast ett kuriositetsvärde. I en viss sedelreform för några år sedan utraderades ju samtliga nationella galjonsfigurer från våra sedlar…
Men Snellman var – och är – en värdig inspirationskälla för att upprätthålla den lämpliga dos av nationella självkänsla som behövs för att vi framgångsrikt ska kunna försvara Finlands positiva särdrag och bevara våra bästa sociala framgångar och prestationer i de omvälvningar som pågår i dagens Europa och värld.
* * *
Jag har i olika sammanhang sammanfattat de finländska framgångsfaktorerna i fem punkter: kunnandet, företagsamheten, samarbetet, jämlikheten och den nordiska välfärdsstaten.
Av dessa är kunnandet den mest erkända och utmanande faktorn. Redan för flera decennier sedan upptäckte vi, att den ekonomiska utvecklingen inte längre baserar sig på en kvantitativ ökning av kapital och arbete, utan på en tredje faktor, som vi kan kalla för kunnande eller för utvecklandet av det mänskliga kapitalet.
Kunnandet sammankopplas ofta ensidigt enbart med det högra informationssamhällets kunnande och toppteknologins prestationer, som Finland är känt för världen runt. Vi bör emellertid understryka, att vi inte skulle ha toppprestationer på dessa områden, om vi inte hade en välfungerande och vältäckande grundutbildning, som skapar ett kvalitativt kunnande på många områden.
I internationella utvärderingar av vårt skolsystem, av vilka de sk. PISA-undersökningarna är de mest kända, har de finländska ungdomarnas kunnande visat sig vara i världstopp på alla områden som undersökts. PISA-programmet har ju försökt påvisa, hur ungdomen behärskar uttryckligen den centrala kunskap och färdighet som behövs med tanke på framtidens samhälle, arbetslivets utveckling och ett kvalitativt liv. I de finländska ungdomarnas kunnande är tonvikten på jämnhet, och skillnaderna beroende på kön eller familjebakgrund är obetydliga.
Orsakerna till Finlands framgångar inom utbildningen och skolningen är många, men enligt min mening är de viktigaste:
– Finlands skolsystem garanterar alla barn och ungdomar likvärdiga möjligheter till grundskolning oberoende av social ställning, boplats, kön eller etnisk bakgrund. Skolan är fri och alla har tillgång till fri skolmat, skolresestöd och elevvård.
– Lärarutbildningen i Finland är av hög kvalitet på universitetsnivå och lärarens arbete uppskattas.
– Ansvaret för arrangerandet av utbildningen tillhör kommunerna, dvs. den sker nära barnen och undomarna och deras hem.
För att också i fortsättningen producera de resultat som krävs för att vi ska kunna hävda oss i bl.a. PISA-mätningarna är det viktigt, att det finska skolsystemet också framöver baserar sig på ett utnyttjande av hela årsklassens begåvningar och ett mångsidigt utvecklande av kunnandet, att det fortsättningsvis är öppet och avgiftsfritt, och att det ges utrymme för fördomsfritt experimenterande och utvecklingsarbete.
Vi behöver inte ikonisera Snellman och tillskriva honom överdrivna förtjänster för dessa och andra av våra nationella framgångar. Men under Snellmans tid var nationalstaten den europeiska trenden – vägen till demokrati och framsteg för folkens breda lager. Den praktiska slutsatsen blev att Finland kunde blir en livsduglig nation endast genom bildning – en bildning som måste utsträckas till hela folket. Denna slutsats lyftade fram språket – det finska språket och litteraturen – som instrument i nationsbyggandet. Snellman uppmanade den svenska eliten att i nationsbyggandets namn bära sitt ansvar genom att övergå till finska. Endast på finska skulle nationsbyggandet lyckas. Det gäller att minnas att Snellmans europeiska nationalstatsförebilder var enspråkiga, en verklighet långt ifrån dagens Europa.
Enligt Snellmans patriotism är människan bunden till sin omgivning, tid och kultur. Så och hans syn på nationen och språket som instrument för att skapa bildning och nationell gemenskap.Vilka är vägarna till internationell framgång för Finland som kulturnation idag?
Jag är övertygad om att Snellman skulle ha förenat sig i en nationell tillfredsställelse över de resultat som våra skolor uppnått enligt bl.a. de internationella PISA-undersökningarna. Då man i t.ex. Sverige granskat orsakerna till varför Finland hävdat sig så mycket bättre än grannländerna har man bl.a. fäst sig vid att skolorna i Finland är snabba att ta hand om de elever som behöver särskilt stöd. Denna inställning motsvarar Snellmans inkluderande, medborgerliga bildningsideal. Detta gäller säkerligen också den finska skolans förmåga att förmedla kulturarvet till nya generationer, en uppgift som skolan i Sverige enligt fil.dr. John Steinberg inte längre har. Men detta gäller också Steinbergs hänvisning till den svenska skolans styrka, utvecklandet av förmåga till självständigt, ifrågasättande tänkande, kreativ problemlösning respektlöshet för auktoriteter. Snellman var ju själv ett exempel på respektlöshet för föråldrade auktoriteter.
Snellman betonade det nationella som utgångspunkt för att en nation skall kunna ge sitt bidrag till det europeiska, det internationella. Samtidigt såg han alltid nödvändigheten av växelverkan mellan nationerna. Han var ingen isolationist. Han skulle sannolikt ha engagerat sig i initiativ som befrämjar ett ökat inslag av utländska forskare i våra forskningsmiljöer.
Värderade åhörare
Snellmans omutliga försvar av tankefriheten, yttrandefriheten har under jubileumsåret fått en europeisk aktualitet genom den s.k. karikatyrkonfrontationen. Denna konfrontation har gett Finland ett uppdrag att som ordförandeland i EU befrämja dialogen med den muslimska världen, oberoende av om det är en dialog inom våra europeiska samhällen eller med grupperingar i länder utanför EU.
Frågan om yttrandefriheten lyfter samtidigt fram Snellmans syn på individens förhållande till samhället, kollektivet. Filosofen Eero Ojanen tolkar Snellmans frihetsuppfattning så att friheten förverkligas genom att individen frivilligt på basen av sitt eget förnuft gör det rätta. Detta var det frågan om då massmedierna i Finland avstod från att publicera de omtalade karikatyrerna. Yttrandefriheten begränsades inte av någon myndighet utan handlingslinjen uppstod genom förnuftigt handlande i den anda Snellman avsåg. Detta är också en god utgångspunkt för den fortsatta dialogen, som kan präglas av ömsesidig respekt utan behov av att dagtinga med grundläggande värderingar i vår kultur.
Här vill jag också återknyta till min och många andras uppfattning om Snellman som en tidigare företrädare för en realpolitik, som under det kalla kriget utformades som Paaskivi-Kekkonen linjen och efter att Sovjetunionen sönderfallit som landets EU-politik. Som framgick ur min essä från 1988 har jag förhållit mig kritisk till vissa aspekter av den snellmanska andan i detta avseende. Men i likhet med Ojanen vill jag samtidigt påminna om att Snellman i sitt tänkande representerade en viss idealism, en idealism som inte var en motsats till realism utan ett nödvändigt villkor för realismen. Genom bildning kunde mänsklighet befrämjas. Genom bildning preciserades också nationens plats i världssamfundet. Viktigt är att nationen Finland kännetecknas av något mera än pragmatism och realism, att nationen Finland också kan identifieras på basen av de värderingar den står för; demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatliga principer. En förening av idealism och realism i Snellmans anda.
Bästa åhörare
Jag avslutade min essä från 1988 med följande passus: ”Det europeiska är inget entydigt eller alternativlöst begrepp. Finländarna kan vara goda européer utan att vi reservationslöst underkastar oss just den utvecklingsbild, som den Europeiska gemenskapens utveckling fram till 1992 förutspår med messianska förväntningar. Finland bör framför allt satsa på ett sådant Europa, som befrämjar en gemenskap och yttre solidaritet med den tredje världen och den utsatta naturmiljön.”
Det är tillåtet att utläsa en viss snellmansk anda ur dessa snart 20 år gamla rader. Världen och Europa och vårt förhållande till bägge har förstås dramatiskt förändrats sedan dessa ord skrevs. Också min syn på Europa har förändrats. Men idag då den finländska folkopinionen blivit alltmer skeptisk och kritisk gentemot vissa drag i det stora europeiska integrationsprojektet, vilket den senaste Eurobarometern drastiskt understryker, är det ingen dum idé att ta fasta på de mest konstruktiva elementen i det snellmanska nationella tänkandet i vår syn på Europa. Också där krävs en balanserad symbios av realism och idealism.
Vi bör sträva till ett målmedvetet tillvaratagande av Finlands egna samhällsprestationer och särintressen samtidigt som vi förstärker den gemensamma unionen som en social förebild och ansvarsfull aktör globalt. Vi bör gå in för ett pragmatiskt förbättrande av unionens funktionsduglighet och handlingskraft, utan ett överdrivet stökande med europeiska flaggor och hymner.
.
