Trots sex år i EU:s allmänna råd har jag redan under ordförandeskapet hunnit lära mig mycket nytt om på vilket sätt EU egentligen fungerar. Problemet med EU i dess utrikespolitik är inte bristen på öppenhet utan dess falska transparens. Det har länge varit känt att samtliga EU-dokument som handlar om mellersta östern är, inom en timme efter att ha distribuerats till medlemsstaterna, också kända i Tel-Aviv, förmodligen också i Washington och Moskva.
Det är lätt att inse hur negativt detta påverkar EU:s utrikespolitiska handlingsförmåga. Dessutom uppmuntrar det medlemsländerna att handla utanför de formella förhandlings- och beslutsfattningsmekanismerna i EU. Detta är problematiskt för hela Unionen, men särskilt skadligt är det för de mindre medlemsländerna.
Men EU behandlar dock en ständigt växande mängd internationella frågor på sina möten, och definitivt inte utan framgångar. Till dessa hör också senaste veckans möte. I en stor del av den internationella median kunde man än en gång läsa hur unionen var splittrad. Den egentliga nyheten från mötet var emellertid, att unionen har en klar gemensam syn på hur fientligheterna i mellersta östern omedelbart bör avslutas, om en fredsplan, och om EU:s roll i dess förverkligande, inklusive behovet av en stark internationell styrka med FN-mandat för att övervaka och vid behov ingripa för att mandatet skall respekteras. EU kan naturligtvis inte ens enad påtvinga partnerna en lösning, men dess bidrag har varit väsentligt för strävandena att komma överens om en resulution från säkerhetsrådet.
*
Förstärkandet av EU’s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik hör till det finska EU-ordförandeskapets prioriteter. Endast om EU har en gemensam politik, med stöd och uppslutning från samtliga medlemsländers sida också i deras egna bilaterala relationer, kan EU hoppas på att bli tagen på allvar och kunna påverka händelseförloppen. Och EU har de facto ett omfattande upplägg av politik och uttalanden, som täcker det mesta som pågår i vår värld. En stor del av detta är betydelsefullt men kanske bitvis banalt stoff, som rätt sällan åstadkommer stora rubriker men ändå inte är irrelevant eller utan inflytande på en del håll.
Rubrikerna uppstår alltid då det är svårt att uppnå en gemensam hållning. Detta understryks av de rätt gammalmodiga metoder som alltjämt är i bruk i förberedelserna av EU:s rådsmöten, där många delegationer fortfarande förbereder sig som om de skulle vara på väg till svårartade förhandlingar med länder med en potentiellt fientlig inställning. Detta återspeglar sig i deras förhandsåtgärder, där höga tjänstemän med stor precision informerar sina favoritjournalister om den ”sista gränsen”, om ”oacceptabla” formuleringar och ”icke-förhandlingsbara” förhandsvillkor, och i de koalitioner de på förhand bildat med andra länder för att driva på sina ståndpunkter. Efter mötena blir samma journalister återigen informerade på samma sätt om vars och ens tolkningar av de beslut som fattats. Detta är visserligen tidvis problematiskt, men dock förståeligt och legitimerat. Betydligt svårare är det med det åtföljande sättet att sprida mycket färglada och nationellt motstridiga rapporter över hur besluten uppnåddes, som många ministrar ofta har stora svårigheter att känna igen efteråt som beskrivningar av möten de själv deltagit i.
Ministrarna är som erfarna politiker inte oskyldiga i detta intriganta spel. Men en stor del av det hela står utanför deras kontroll och gör dem därför ibland generade. Det skulle ha en stor betydelse för EU:s moral, trovärdighet, och effektivitet om ministrarna skulle komma till EU-möten med en viss känsla av gemensamma mål och inte primärt för att kamma hem förtjänster – ofta utmålade av den egna pressen – för bruk på hemmaplan.