Belgiens utrikesminister Karel de Gucht, som nyligen besökte Finland, höll ett intressant tal på Utrikespolitiska Institutet. Talet var en mycket grundlig översikt över unionens utrikespolitik – dess utveckling, nuläge och kommande utmaningar.
Min belgiske kollega hade flera goda synpunkter och förslag, som Finland kan stödja. Finland och Belgien har samma åsikt bland annat beträffande metoden för gemensamt beslutsfattande. Vi vill inte att kommissonens och de övriga gemensamma befogenheterna vad gäller utikespolitiken skall försvagas just nu då det utrikespolitiska samarbetet kraftigt ökar på grund av bland annat de utvidgade krishanteringsuppgifterna.
Den gemensamma verksamheten är den bästa garantin för att alla medlemsstaters synpunkter beaktas. Så kan vi dessutom stävja strävanden att skapa direktorat bestående av de stora medlemsländerna i ledningen för utrikespolitiken.
Unionen befinner sig inte i kris, trots att grundlagsfördraget inte framskrider planenligt. Unionen har mycket snabbt blivit en global aktör, som har inflytande över utvecklingen såväl i Mellanöstern som på västra Balkan. Unionen är kapabel att bära ansvar för förebyggande och hantering av kriser också i avlägsna områden. Det senaste uttrycket för denna handlingsduglighet är den pågående EU-ledda operationen för övervakning av att fredsfördraget i Aceh verkställs på avsett sätt.
På den utrikespolitiska fronten har vi inom unionen definitivt ingen orsak att försjunka i pessimism. De Gucht har rätt när han säger, att det fästs mycket litet uppmärksamhet vid unionens växande internationella roll.
I samtliga EU-länder önskar medborgarna en ytterligare förstärkning av unionens globala roll. Det ligger fortfarande både strukturella och verksamhetsmässiga brister i vägen för detta. Pelarindelningen utgör ett hinder för en effektiv yttre verksamhet. Det nya avtalet skulle korrigera detta ”gjutfel” som Maastrichtavtalet skapade. Den budget som reserverats för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken – endast 62 miljoner euro per år – räcker inte till för att täcka utgifterna för unionens växande förpliktelser inom krishanteringen. Och ändå är det fråga om en futtig procent av de medel som årligen reserveras för utrikesrelationerna.
Nästa år kommer att blir särskilt besvärligt i det här avseendet, därför att läget kan korrigeras först inom finansieringsramarna från och med år 2007, som ännu är öppna. Då pengarna tryter är unionen tvungen att skära ner sin verksamhet trots att förväntningarna om ökad aktivitet växer både inom och utanför unionen.
Det behövs också djärva lösningar för att förstärka den gemensamma utrikespolitiken. Min belgiske kollega föreslog, som en möjlighet, samarbete inom ramen för så kallade kontaktgrupper i frågor som inte berör eller intresserar alla medlemsländer. I den utvidgade unionen har ju tyngdpunkterna för medlemsländerna blivit en allt brokigare helhet. Finlands linje är att unionen allt mer bör såväl agera som tala med en röst. De beslut som gäller för den gemensamma politiken ska alltid fattas tillsammans. Likväl kan beredningen och verkställigheten av dessa beslut skötas av mindre kontaktgrupper – givetvis öppna och tillgängliga för alla.
Vi kunde överväga att ta i bruk en sådan kontaktgrupp – i enlighet med det belgiska förslaget – i bland annat Östersjörådets arbete. Här är det ju fråga om ett regionalt samarbete som på många olika sätt påverkas av unionens politik. Om kommissionen deltog mera intensivt i Östersjösamarbetet skulle detta föra regionen närmare unionen.
