Jussi Pekkarinen och Juha Pohjonen har gett ut ny bok om överlämningar av människor till Sovjet-Unionen under åren 1944-1981. Forskarna säger ha fått inspirationen till sin bok från Elina Sana’s bok Luovutetut som handlade om människoöverlämnigar till Gestapo’s händer under krigsåren och kom ut två år tidigare.
Det är bra, att också etferkrigstidens överlämingar får en grundlig och saklig behandling. Både böcker handlar om sorgliga kapitel i vår lands historia. Man kan argumentera, att det knappast fanns någon alternativ till att möta samtliga sovjetiska krav beträffande överlämnigar av olika kategorier människor så länge de Allierades Övervakningskomission bemannade Hotell Torni under åren 1944-47. Att konstatera detta förnekar på inget sätt att förfarandet skred mot flere internationella avtal och rättstatsprinciper, även under dåtida förhållanden.
Det kan dokumenteras – även om Pekkarinen och Pohjanen har tyvärr valt att inte försörja sitt arbete med detaljerade fotnoter – både sådana fall, där olika myndigheter och vanliga finska medborgare lyckades skydda och/eller vidareföra till Sverige sådana som sovjetrepresanterna krävde att skulle överlämnas, men också sådana där finländarna förefaller ha varit överivriga att bemöta kraven. Inte heller var det alltid klar att man var skyddad om man bara nådde Sverige. De sk. baltöverlämningarna är en sorglig historia också för Sverige.
Den finska realpolitiken fortsatte också efter det kontrollkomissionen hade lämnat landet. I dagens läge är det lätt att konstatera att det hade gått allför långt och fortsatte alltför länge. Men var det bara fråga om anpassning i finlandiseringens anda? Eller ingår det i historien också en ingrediens av den slags halvrasistiska främlingsfiendlighet, som Finland inte alls är fri ifrån?
Också de mest smärtsamma kapiteln i vår historia måste kunna behandlas öppet. Att tillrätta orättigheterna för offren är ömöjligt och försöken att sätta de ansvariga inför rätta likaså. Den viktigaste frågan är, kan vi vara säkra om, att bland de över 2300 utlänningar, som under åren 2000-2004 har fått sin asylansökan avslagen och blivit utvisad ur landet inte finns sådana fall, som möter den slags behandling som de som utlämnades till Tyskland under kriget och till Sovjetunionen efter det?
