Erkki Tuomioja
FN BÖR STÄRKAS
– kolumn för Hbl 23.11.2004
Världen väntar med stora förhoppningar och med en viss spänning på betänkandet från den panel på hög nivå som FN:s generalsekreterare Kofi Annan i fjol tillsatte för att ta fram förslag om att stärka FN. Betänkandet torde bli klart inom kort.
FN står enligt många vid en skiljeväg. Kan organisationen bevara och stärka sin relevans och ledande roll som garant för världsfreden och säkerheten samt som den enda universellt erkända källan för legitimt bruk av våld? Eller kommer FN att bli allt mera irrelevant i en värld där unilateralismen sprider sig?
Gareth Evans, Australien före detta utrikesminister och medlem i panelen, har utkristalliserat problematiken: ”Stater börjar krig då de inte borde göra det och avstår från militär aktion när de borde ingripa.” Om Irak är ett exempel på det ena så var folkmorden i Rwanda för tio år sedan ett exempel på det andra.
FN-stadgan och dess 51:a artikel erkänner bara två fall, i vilka det är berättigat att använda statligt våld: i självförsvar inför en militär attack, och med säkerhetsrådets bifall om världsfreden har brutits, eller för att avvärja ett hot mot fred. Preventivt krig är inte berättigat under självförsvarsbegreppet.
Evans och den kanadensiska regeringen har varit vägvisare i att utveckla tanken om ”responsibility to protect” (ansvar att beskydda). FN har inte bara rätt utan också skyldighet att ingripa, till exempel genom att auktorisera en humanitär intervention i ett fall där ett lands regering inte har kunnat eller velat leva upp till sin skyldighet att skydda befolkningen.
Nu har Evans i en artikel som antagligen återspeglar panelens tankar utvecklat fem kriterier som FN och säkerhetsrådet bör beakta då de överväger att godkänna en militär aktion. Är hotet tillräckligt allvarligt, har militär aktion en godtagbar avsikt (det vill säga att avvärja ett hot), har alla alternativa icke-militära medel övervägts, är aktionen proportionell i förhållande till kravet och har man övervägt alla konsekvenser?
Dessa är samtliga viktiga principer och fungerar som en check-list som FN bör gå igenom varje gång militär aktion föreslås, men det kommer inte nödvändigtvis att vara lättare att tolka dem i enskilda fall.
Även om rapporten kommer att innehålla många viktiga förslag för FN-reformer är det frågan om säkerhetsrådets utvidgande som kommer att väcka det största intresset. Elementen för en lösning som kunde vara genomförbar är redan mer eller mindre klara. Utvidga hela rådet från 15 länder till omkring 24, inklusive fem nya permanenta medlemmar: Tyskland, Japan och ett land från Asien, Afrika och Latinamerika. Indien med sina mer än en miljard människor är då den främsta kandidaten från Asien, från de övriga regionerna kan det vara mera komplicerat att komma överens om en kandidat.
Kan vi också avskaffa vetorätten i detta sammanhang? Detta är en helt orealistisk tanke. Men det borde vara klart, att antalet länder med vetorätt inte utökas.
