Erkki Tuomioja
FINIS DOHAE?
– kolumn för Hbl 23.9.2003
Det blev stort jubel bland de globalisationskritiska medborgarorganisationer som följde med WTO:s ministermöte i Cancun då det blev klart, att mötet hade slutat i stor förvirring utan några resultat.
Det att u-landsgruppen för första gången kunde förhindra ett förhandlingsresultat de ansåg oönskvärt för dem är i för sig något nytt och nyttigt. Jag är dock övertygad om, att glädjen över denna framgång kommer att bli mycket kortvarig. På sikt är det just u-länderna som har mest att förlora om det multilaterala handelssystemet med gemensamma och allmängiltiga spelregler allvarligt skadas.
Glädjen över resultatlösheten är förståelig såtillvida, att den reform av WTO:s arbetsmetoder alla i princip hade godkänt efter Seattle-mötet, inte har blivit av. I Doha beslöt samtliga WTO-länder med stor pondus att den nästa handelsrundan skulle bli en utvecklingsrunda. Därför var u-ländernas ilska över att ännu en gång ha blivit utestängda från de möten där de egentliga förhandlingarna fördes, desto större.
Men det gällde dock inte enbart formerna utan också substansen. U-länderna utsattes för ett hårt tryck att godkänna den dagordning industriländerna ville ha, med bl.a. investeringarna och konkurrensreglerna i centrum. Samtidigt var u-länderna missnöjda med att man kommit dem alltför litet till mötes i deras viktiga frågor som gällde jordbruket och marknadstillträdet.
Förhandlingarna i Cancun avslutades före man egentligen behövde pröva hur långt EU:s nya jordbrukserbjudande och överenskommelsen EU hade nått med USA skulle ha räckt. Min egen bedömning är fortfarande, att för att nå ett slutesultat från hela rundan behöver EU visa ännu större beredskap att skära ned sina subventioner och exportsubsidier.
X X X
Också USA måste förändra sin inställning. Det var bedrövligt att se hur USA avvisade försök från fyra av världens fattigaste länder att få amerikanerna att skära ned de subventioner som endast 25 000 bomullsodlare får i USA. Dessa subsidier uppgår i USA till 3-4 mrd dollars, vilket är tre gånger mera än USA:s årliga biståndsinsats til hela Afrika. Amerikanerna avvisade förslaget och erbjöd i stället en aning ökad u-hjälp till dessa länder för att utveckla alternativa näringar i stället för den bomullsproduktion de idkar utan några subventioner idag. Så länge världens rikaste land inte är berett att upphöra med en dylik skandalös protektionism förblir deklarationerna om frihandel och fria marknader skenheliga.
Men också i de frågor som var orsaken till misslyckandet i Cancun behövs större flexibilitet från de rika ländernas sida. Inte minst därför, att de misstankar u-länderna har beträffande investerings- och konkurrensreglernas eventuella negativa följder, är viktiga och legitima också för oss i Europa. Vi skall se till, att det redan i OECD förkastade utkastet till ett MAI-avtal om investeringar inte smugglas in på WTO-agendan utan radikala förändringar i dess utgångspunkter.
Trots fårhagorna och svårigheterna är det ytterst viktig, att vi fortsätter med strävandena att nå ett nytt balanserat avtal om handelsreglerna. Också här är det fråga om ett försvar av multilateralismen och internationellt samarbete på en möjligast jämlik och demokratisk grund. Efter Cancun har vi redan hört hotfulla uttalanden om hur de stora handelsmakterna vill flytta tyngdpunken i sin handelspolitik till att utarbeta nya bilaterala och regionala avtal. Det är helt säkert, att det är de små och fattiga länderna som har mest att förlora i en sådan process.
