Erkki Tuomioja
REFORMERA VALUTAFONDEN
– kolumn för Hbl 5.8.2002
Joseph Stiglitz, fjolårets nobelpristagare i nationalekonomi, Världsbankens f.d. chefekonom och ekonomiska rådgivaren för president Clinton, har kommit ut med en anmärkningsvärd bok om
globaliseringen. Kritiken han för fram är välargumenterad men knappast ny. Att det har väckt ganska stor uppmärksamhet beror på, att man har inte varit van vid för sådant kritik från någon som skulle ha varit så centralt med i de sk. Bretton Woods institutionerna.
Världsbanken och dess tvilling internationella valutafonden IMF har dock utvecklats i olika riktningar. Demonstranter och kakakastare, som fortfarande vill demonisera Världbanken, har inte tillräckligt uppskattat den förändring som har under flera år pågått i bankens politik. Det står i stark kontrast till valutafonden, som med dogmatisk iver fortsätter att predika makroekonomisk stabilitet, privatisering och de öppna marknadernas seliggörande makt i den nyliberala sk Washington-konsensus’ anda.
Stiglitz påminner hur Bretton Woods-institutionerna ursprungligen skapades i keynesiansk anda med Keynes själv som en central aktör i förhandlingarna. Meningen var att fonden skulle på en global nivå se till att det fanns tillräckligt internationell finansiering för samtliga regeringar för att upprätthålla tillräcklig efterfråga för full sysselsättning. Med andra ord var IMFs uppgift att korrigera marknadsbristerna.
I verkligheten har IMF länge dominerats av marknadsfundamentalism enligt vilken marknaderna kan aldrig ha fel, bara regeringar. Vestigia terrent, säger Stiglitz, och grundar sin argument med konkreta exempel av fondens politik och dess misslyckande i olika kriser i såväl u-länder som f.d. kommunistländer.
Också här i Finland har vi regelbundet fått ta del av IMFs nyliberala råd, men med ekonomin stabiliserat har vi kunnat låta bli att följa de mest misslyckade rekommendationer.
Stiglitz instämmer med stabiliseringens viktighet, och han är inte heller princiell motståndare till privatisering och marknadernas avreglering. Men dogmatiska krav om dessa utan hänsyn till det att förutsättningarna för deras framgångsrika genomförande fanns har förorsakat stor skada.
Grundskälet för IMFs misslyckanden ligger enligt Stiglitz i det, att fonden som grundades för att främja den globala världsekonomins intressen i helhet har omfattat de globala finansmarknadernas intressen som sin ledstjärna. Detta finns naturligtvist inte i officiella dokument, men det kan spåras i hur fondet i praktiken fungerar. Om de fattiga är alltid de som får bära den tyngsta bördan av IMFs politik har de internationella bankerna för det mesta räddats genom fondets interventioner från de jätteförluster deras egen ansvarslös utlåning annars skulle ha lett till.
Att så sker är knappast förvånadsvärt när man tittar varifrån fondets direktörer rekrytetas och vart de hellst söker sig från IMF. Som ett exempel nämner Stiglitz hur Stanley Fischer övergick från fondets andra man till samma ställning i finanskonglomeratet Citigroup. Stiglitz skriver: ”Man kan endast fråga sig blev Fischer så rikligt lönad för det att han hade troget genomfört allt vad som väntades av honom?”
Med detta anser fondets försvarare att Stiglitz har överskridet gränserna för det rimliga. Också fondets chefekonom har fördömt Stiglitz. Detta är något nytt för fonden som aldrig tidigare har tagit mödan att svara på något som hellst kritik. Det bör tilläggas att Stiglitz har inte klagat Fischer eller andra direktörer i fondet för missbruk eller ens illvilja mot de fattiga. Enligt Stiglitz räcker det att IMFs ledning är så bergsäker i sin tro i oreglerade kapitalmarknaderna att den inte kan notera några fakta som står i konflikt med dess tro.
x x x
Stiglitz har säkert rätt när han skriver att reformen av valutafonden gäller mera att förändra dess tankesätt än organisationen som sådan. Det gäller att låta andra intressenterna än endast finanskapital och finansministerierna få tillträde och röst i
fondets beslutfattande organ.
Ett sätt att införa nya och friskare vindar i valutafonden kunde vara att flytta över ansvaret för fonden från finansministerierna till t.ex. utrikes- eller ekonomiministerierna, där sådana finns. Också i Finland.
