Erkki Tuomioja
Säkerheten i dagens värld
– kolumn för Hbl 2.4.2002
Den elfte september har utan tvivel varit en viktig vändpunkt i
världshistorien, även om det är annu svårt att känna igen alla dess följder.
Men för att förstå hoten mot vår säkerhet och hur best avvärja dem i dagens
värld, är det nödvändigt att erinra de andra stora vändpunkter efter andra
världskriget som också har haft fundamentala följder för säkerheten.
Den första är sprängningen av atombomber i Hiroshima och Nagasaki i augusti
1945, som inledde massförintelsevapens tid. Inom några år hade Sovjetunionen
också kärnvapen. Och inte bara USA och Sovjet, och inte heller bara
kärnvapen, utan också kemiska och biologiska vapen som hade en likadan
massförintelsepotential.
Alla tidigare uppfinningar i vapenteknologin hade snart också använts för
att driva politiska mål med militära medel, men med massförintelsevapen i
båda stormaktenas händer blev det otänkbar. Deterrens och MAD-doktrinen –
Mutually Assured Destruction – blev garanter för freden, även om det inte
kändes särskillt förtroelseingivande.
Också de konventionella vapen ock krigsföringssätt utvecklades med bl.a. den
följd, att civilbefolkningen blev alltmer utsatt. I första världskriget var
civiloffren 10 % av alla, i andra 50 %, i Vietnam 90 %, i Libanons
inbördeskrig 98 % och den elfte september 100 %.
x x x
År 1989 föll Berlin-muret och det kalla kriget blev historia. Men för de
flesta i världen blev livet knappast tryggare. Den traditionella formen av
krig mellan stater – för vilket såvel upprustningen i alla länder såsom hela
det internationella säkerhetssamarbetet med militärä allianser osv hade
inriktat sig – hade blivit allt mer osannolikt, medan nya hot mot säkerheten
trängde sig fram.
Även om dessa hot – miljöforsämring, och -katastrofer, nya smittosjukdomar
såsom HIV/AIDS, organiserad internationell kriminalitet, droger och
människohandel, interna konflikter och sammanbrott stater,
flyktningsrörelser och terrorism – kan leda till väpnade konflikter, är de
oftå sådana som i en mycket ringa grad om alls kan avvärjas med militärä
medel.
För det andra är de sådana som ingen stat kan skydda sig från genom att
isolera sig från det internationella samarbetet bakom murar och förstärkad
gränsbevakning. För att avvärja dem behövs det tvärtom ökad internationell
samarbete på multilateral grund i FN och andra sammanhang.
x x x
Vi i Europa har lärt oss detta efter hårda erfarenheter, och den är
grundtanken bakom den europeiska integrationsutvecklingen. För USA har
historien varit annorlunda med den följd, att isolationism och unilateralism
har fått bredare understöd. Vi får fortfarande inte bara vänta men också
arbeta för, att den elfte september skulle har förstärkt förståelsen för
multilateralismens nödvändighet. Ett exempel av vad den konkret betyder är
Afghanistan där det internationella samfundet nu arbetar med ett bred urval
av olika militära, civila, sociala och ekonomiska instrument.
Samtidigt som vi satsar på att utveckla dessa mångsidiga
krishanteringsinstrumenter bör vi inte glömma att också nedrustning och
vapenkontroll är nödvändigare än någonsin. Om USA och andra länder med stora
arsenal av olika massförintelsevapen inte vill binda sig till att skära ned
dessa arsenaler och till effektiv internationell övervakning av dessa är det
fåfängt att tro att man kunde förhindra spridningen av dessa vapen på ett
sätt som kan endast leda till att också terrorister och andra kriminella för
eller senare får tillgång till dem.
