Erkki Tuomioja
Politiker hör hemma i folkrörelser
– kolumn för Hbl 8.8.2001
Sommarens toppmöten i Göteborg och Genua kommer att minnas länge, inte för de beslut som fattades på dessa möten, utan för vad som skedde på gatorna utanför möteslokalerna. Tyvärr har det att tiotusentals fredliga demonstranter krävt en bättre och rättvisare fördelning av världens resursser och effektiv demokratisk kontroll över globaliseringens negativa sidor blivit mycket mindre beaktat än det, att några tusentals våldsamma aktivister har åstadkommit stora person och materiella skador som t.o.m. krävt människo-offer.
En viss rådlöshet har gjort sig gällande bland regeringar beträffande det rätta sättet att reagera inför dessa utmaningar från s.k. globaliseringsmotståndare. Att de säkert välmenande och uppriktiga försök, som den svenska regeringen i förväg gjorde för att engagera olika medborgarorganisationer i dialog före och under Göteborgsmötet misslyckades, är särskilt bekymrande.
EUs sätt att reagera med att kalla justitie- och inrikesministrarna till ett extraordinärie rådsmöte för att diskutera bättre samarbete ordningsmakterna emellan var inte särskillt lyckat. Inte för det att det inte skulle behövas bättre och fördjupat polissamarbete och utbildning – skottlossningen i Göteborg och Genua är dystra exempel på vad kan hända då polisen tappar besinningen och överreagerar – men det är inte något vi skall börja med på ministernivå.
Utrikesministrarna var inte heller i stånd att ge ett bättre svar, med tanke på hur många av densam såg problem närmast i bristerna i EUs informationsverksamhet. Den stora utmaningen ligger i att kunna överbygga den växande klyftan mellan den representativa demokratin och internationella organisationer och den nedlåtande uppfattning våra medborgare har om de valda representanternas förmåga och vilja att handla efter deras önskemål.
Jag tror inte att det räcker med att arrangera välmenande dialoger mellan de regerande institutionerna å den ena sidan och medborgarorganisationer å den andra, så länge denna dialog grundar sig på dikotomin ”dem” och ”oss”. Det som, vi borde sträva efter att återuppställa det odelade ”vi” i politiken. Det är en gemensam angelägenhet för samhälleliga rörelser och politiska partier, inte enbart regeringsinstitutioner.
Jag har ingen förståelse för sådan resonemang, som ifågasätter riksdagsledamöters och ministrars deltagande i olika medborgarorganisationer, också sådana som faktiskt vill påverka regeringens beslut. Att se något problem i detta vittnar om en långtgående alienation från den sunda demokratins väsen.
Den nordiska demokratins styrka ligger i det, att de folkvalda har än så länge haft sina rötter i olika folkrörelser och medborgarorganisationer. Det är ingalunda bara arbetarrörelsen som kan hänvisa till denna tradition, det gäller lika bra för bonde-, nykterhets-, företagar-, väckelse-, folkbildnings-, freds-, idrotts- och andra organisationer och folkrörelser. Problemet är inte det att politikerna är med i sådana organisationer. Det reella hotet är, att inte enbart politikers förbindelser med folkrörelser har försvagats, utan också det att hela folkrörelsefältet har urholkats på ett sätt som förvandlar politiken till en profession som styrs av marknadsregler.
Det är obestridligt att polisen och karabinienerna uppträdde provokatoriskt och använde obefogat våld i Genua, och den italienska regeringen bör ta konsekvenserna av detta.
Men om politikerna har skäl att se sig själv i spegeln med kritiska ögon gäller samma också för medborgarorganisationer. De som arbetar för en annorlunda och bättre värld bör också ta avstånd från de aktivister i sina led som sitter på flere stolar och är redo att gripa till våldsamma medel, då det passar dem. De s.k. vita overallarna, som ”utan våld” försöker tränga fram till möteslokalerna, använder en strategi som numera närmast betjänar våldsanhängare. Jag känner djup sorg med den skjutna italienska unga mannens anförvanter, men det finns ingen anledning att göra honom till någon slags Horst Wessel-hjälte för dagens gatustridare.
