Med finska ögon sett

Mitt första bilateral besök som nyutnämnd utrikesminister år 2000 var till Stockholm. Innan det hade jag haft mitt första multimöte dagen efter utnämningen i Köpenhamn, där de nordiska utrikesministrarna hade ett av sina reguliära möten. Jag tyckte det var precis hur en finsk nyutnämnd utrikesminister bör börja sitt arbete.

Efter samtal med min dåvarande svenska kollega Anna Lindh berättade vi journalisterna, att vi kunde konstatera att aldrig förr under vår självständighetstid  hade våra två grannländer stått så nära varandra i utrikes- och säkerhetspolitik som då, ett konstaterande som fortfarande är giltig.

En sak som jag också uttryckligen ville enas om med min svenska kollega år 2000 var, att vi i framtiden inte skulle förorsaka varandra några som helst överraskningar inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Detta betydde, att vi skulle konsultera varandra på lämplig nivå – ministrarna och/eller tjänstemännen emellan – före vi gjorde några nya beslut i sådana utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, som var eller kunde vara av eventuellt intresse för det andra landet.

I detta var det inte fråga om att etablera nya institutionaliserade förhandlingsprosesser. Det räckte med, att ministrarna och tjänstemännen kunde när som hellst ringa varandra och informera vad var på gång och fråga vad den andras uppfattning var, och vid behov, också att sitta tillsammans. Vi skulle naturligtvist alltid göra självständiga beslut, men sådana konsultationer skulle förhoppningsvis leda till att dessa beslut blev likadana eller t.o.m. gemensamma ifrågavarande sak. Om vi hamnade, efter att ha konsulterat med varandra, i viss mån olika positioner var detta nödvändigtvist ingen katastrof; huvudsaken var, att vi alltid var medvetna om grannlandets synpunkter och att vi inte skulle förorsaka varandra överraskningar.

En orsak till att jag ville bekräfta en sådan modus vivendi var det svenska beslutet att söka EU-medlemskap hösten 1990, som gjordes som en del av ett ekonomisk krispaket och om vad vi i Finland fick först höra i nyheterna. President Koivisto blev, som känd, förbannad och har åtskilliga gånger återkommit till händelsen, och man kan inte neka att det skapade misstro i den finska statsledningen gentemot Sveriges pålitlighet. Men ett lika stort sår i sin själ tycks det också har lämnat Ingvar Carlsson, som nästan varje gång då jag har träffat honom har återkommit till saken och utförligt gått igenom händelserna för att övertyga lyssnaren (och kanske sig själv) att detta var ett olyckligt och oavsiktlig mistag.

Det var naturligtvist inte det första och knappast det alvarligaste fallet då den ena eller andra regering hade försummat informera grannlandet om sina avsikter. Att det skedde under krigsåren är givet och förståeligt, det oaktat att Finland och Sverige även då hade ett gemensamt intresse i att trygga Finlands självständighet. Att man tolkade detta intresse på olika sätt är välkänt, och att det också ledde till delvis olika slutsatser är väl känt, och jag vill inte mera återkomma till dessa. Även om det fortfarande finns skribenter som vill ge goda råd hur Finland borde ha handlat under krigsåren skall jag också låta bli att kommentera dessa, och nöjer mig bara att konstatera att min reaktion till denna efterkloka kritik är dock mildare än deras som först brukar ställa upp för att försvara den finska krigspolitiken. 

Efter kriget var det lättare för Sverige och Finland att bygga sina relationer på våra gemensamma intressen. I vårt gemensamma förståelse ingick också godkännande av det, att vår alliansfrihet/neutralitet var av lite avvikande karaktär, då Finland hade sin vsb-pakt med Sovjet och Sverige ingick som en hemlig utomstående medlem i det västliga försvarssystemet. Att så var fallet kändes och erkändes implicit på båda håll och vi hade ett gemensamt intresse att se till, att den s.k. nordisk balansen (med Island, Norge och Danmark med i Nato, men med inga Nato-baser i Skandinavien) inte rubbades.

Egentligen är denna s.k. nordiska balans en efterhandskonstruktion. Den var ingalunda ett planerat tillstånd. Kärnan i begreppet, åtminstone såsom vi i Finland såg det, var nämligen att varken de andra nordiska länderna eller utomstående skulle äventyra Finlands suverenitet som följd av sitt agerande, var inte självklar i början. Ännu fram till 50-talet var man benägen i Storbritannien att se Finland som ett ”förlorat” och oförsvarbar land i den sovjetiska intressesfären. Det kunde t.o.m. stå i ett brittiskt Foreign Office dokument från 1954:

 ”We cannot, however, exclude the possibility that a stage in Western defence planning may be reached when the importance of Sweden’s accession to N.A.T.O. become so vital that we should be willing to risk Russian counter-action in Finland as the price for it.”

Sveriges regering omfattade aldrig sådana tankar, men de var inte nödvändigtvist helt främmande för inflytelserika aktörer inom den svenska militären eller utrikesförvaltningen.

Det var först efter 1954, då USA hade accepterad att den formella svenska neutraliteten inte stod att rubbas och att Sverige det oaktat kunde räknas med i västalliansen. och efter det att man i post-Stalin Ryssland också ansåg att den nordiska balansen hade sina fördelar för alla, då den blev den allmänt godkända paradigmen för Nordens säkerhet.

  Palme och Finland

En överblick över de svensk-finska relationerna under Olof Palmes tid är av intresse. Kjell Östbergs biografi om Palme har just kommit ut på finska och jag har varit med att kommentera båda boken och dess huvudperson, också i samtal med författaren. I en omfattande bok i två delar är det ytterst få hänvisningar till Finland överhuvudtaget, och varken Kekkonen, Karjalainen, Koivisto eller Sorsa förekommer i boken.

För denna frånvaro säger Östberg kunna ta sig hälften av ansvaret, men den andra hälften faller på Palme, eftersom det var faktisk så, att Finland för det mesta lyste med sin frånvaro i Palmes världsbild. Detta låter förvånande, med tanke på släkten Palmes kända engagemang i och för Finland. Olof Palmes mormor var Hanna von Born från Finland och han själv hade döpts efter sin farbror Olof Palme, som stupades i Tammerfors striderna som frivillig i den vita armen i slutet av Finlands inbördeskrig 1918. Men den yngre Olof Palme hänvisade nästan aldrig, åtminstone på eget initiativ, till sin släkts förbindelser till Finland.

Här får jag väl citera den med Palme jämnårig Stig Ramel, som har i sin biografi över G.M. Armfelt gett en intressant skildring av Finlands stämningarna i vad man kunde kalla det Kungliga Sverige, dit släkten Palme hörde. 

Stig Ramel skriver: ”Jag var 13 år då vinterkriget började, och jag tillhör den generation för vilken Finland var inte något vanligt land, utan på många sätt det andra fosterlandet. Min mor, som var född 1888 och hade vuxit upp i Djursholmen i en miljö mättad av nationalromantik och patriotism, lärde mig att älska Finland. Bobrikov och Schauman blev för mig levande gestalter. Min mors ögon fylldes av tårar då hon lyssnade på Björneborgarnas marsch, och hon brukade läsa Fänrik Ståls sånger för mig med sådan hängivelse, att jag ännu som 70-åring minns det då jag läser Fänrik Stål”.

Man kan väl ana, att denna Finlandsvision med den vitfinska och högborgerliga övertonen som karakteriserade också släkten Palmes engagemang för Finland, inte tilltalade Olof Palme. Han kanske föredrog att helt ignorera den till den grad, att den bidrog till den avhållsamheten han visade för Finland. Det är nämligen ganska underligt, att Palme som redan i unga år hade rest runt världen i Fjärran Östen osv, inte besökte Finland före han var redan en 35 år gammal riksdagsledamot

Detta betyder inte, att Palme hyste på något sätt negativa känslor gentemot Finland eller finska politiker. Jag kunde på en inte allför lång avstånd själv konstatera, att hans förhållanden till sådana ledande finska socialdemokrater som Kalevi Sorsa och särskillt Ulf Sundqvist, var goda, och att de senare åtminstone i någon mån såg på de toningar av 60-talets radikalism som Palme gav socialdemokratin som en förebild för Finland. Det är väl en generationsfråga, jag skulle knappast tro att Palme kunde ha haft någon närmare resonans med sådana äldre socialdemokrater som K-A Fagerholm, och självklart inte med Väinö Tanner.

Kekkonen och Palme var också av en annan generation och deras relationer präglades inte av någon närhet, men kanske av ömsesidig respekt, de var ju både vilje- och maktpolitiker och hade också en bakgrund i underrättelsetjänsten. Under Nordek-förhandlingarna förstod de varandra och då planen haverades skyllde Palme inte på Finland, utan Danmark för detta. Men IBs hemlig spaningsverksamhet i Finland blev en stötesten i ländernas relationer som också drabbade ledarnas förhållande till varandra, då Palme och hans utrikesminister Sven Andersson inte ville erkänna, ännu mindre be om ursäkt för, IBs hemliga operationer, trots att IB-agenterna hade blivit fasttagna i åkt fast i bär gjärning.

On Finlands 68-generation såg på Palme som en ledstjärna, var mistron mot de tongångar Palme hade gett den svenska utrikespolitiken i den finska utrikespolitiska eliten med Max Jakobson i spetsen desto mera påfallande. Jakobson skrev hur skillnaden mellan grannländerna var, att medan Finland försökte ha lika goda relationer till öst och väst, ville Sverige ha lika dåliga, och fortsatte, att där ”[P]olitiska ledare i Sverige har kunnat nära sina medborgare med den moraliserande utrikespolitikens kaviar, har finnarna varit tvungna att nöja sig med realpolitikens havregrynsgröt”. Palme lär ha blivit ilsken av dessa ord.

  Sverige och Finland i det nya Europa

Det är lätt att se hur Finlands situation har förändrats efter kalla krigets slut på ett sätt som har gjort det möjligt och naturligt för Finland att söka sin plats i Europa med en präglad vilja att också vara med i integrationens alla aspekter. Här har Finland passerat Sverige, som har haft och fortfarande har en mera återhållsam inställning gentemot EU, och där den mest uppenbara skillnaden är att Finland har omfattad euron medan Sverige än så länge ha sagt nej till den gemensamma valutan.

En uppenbar förklaring är, att för Finland har EU från första början varit också ,och för många i första hand, en säkerhetspolitisk lösning. Lika bestämt, som den stora majoriteten i Finland vill säga nej till medlemskap i Nato, har en ännu större majoritet anset det bra att unionen skall förstärka sin gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, inklusive den Europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Detta betyder inte att vi vill se EU bli en försvarsallians och ännu mindre en militär supermakt, men för oss är det naturligt att också den aspekt av den europeiska samarbetet och gemenskaplighet fördjupas.

I detta avseende tror jag inte, att det finns egentligen några skillnaden mera mellan Sverige och Finland. Men ännu i början av arbetet med det som nu sist och slutligen har godkänts som Lissabon avtalet, var Sverige egentligen ganska likgiltig beträffande de artiklar som syftade till ett fördjupat försvarssamarbete utgående från det, att landet skulle begära och få en opt-out från sådana artiklar man ansåg strida mot alliansfriheten. Jag vågar säga, att den finska aktiviteten som Sverige efterdet vi hade uppväckat grannen anslöt sig till, var det som ledde till att en någorlunda brokig allians av både de mest Nato-trogna samt de icke-allierade EU-medlemmar kunde bidra till en formulering av den ifrågavarande artikeln på ett sätt, som tog hänsyn till båda gruppernas intressen, samtidigt som de ingalunda utgjorde ett hinder för att utveckla det europeiska försvaret, om och när det så önskades..

I och med detta kunde vi undvika en situation där EU skulle ha delats i tu med en del medlemsländerna som skulle ha valt att stå utanför denna artikel. Det bör minnas, att det ursprungliga förslaget i konventionen var, att försvarssamarbetet skulle grunda sig på en separat protokoll, som bara en del av medlemsländerna väntades underteckna. En delning av EU i den frågan skulle ha varit olyckligt och besvärligt lika mycket för Finland och Sverige såsom för hela Europa, oberoende av det till vilken grupp Finland skulle sist och slutligen ha anslutit sig till. Detta var också huvudpoängen i den gemensamma artikeln Laila Freivalds och jag publicerade i Dagens Nyheter november 2003.

Idag finns det inte mera några betydande skillnader mellan Sveriges och Finlands förhållande till Europa inom ramen för vår säkerhetspolitiska riktlinjer. Finland har redan då vi anslöt oss till unionen icke mera talat om sin neutralitet, utan beskriver sig som alliansfri på ett sätt, som inte är någon programförklaring, utan en skildring av det faktum, att vi inte tillhör någon militär allians.

Det finns inga reella utsikter, att detta skulle i de närmasta framtiden förändras. Det pågår visst en ständig diskussion – eller kanske snarare en kampanj, mera i Finland än i Sverige – att landet borde överge sin alliansfrihet och söka medlemskap i Nato. Trots att detta har ständigt varit uppe i diskussion i Finland har opinionsklimaten varit egentligen oerhört stabil under det senaste tio år, med 60 procent av befolkningen emot medlemskap och en fjärdedel för. Varken Georgien krisen eller regimskiftena i Finland eller USA har påverkat dessa sifror. Det kan inte heller väntas, att demografin skulle förändra detta; skeptisismen mot en anslutning till Nato är nämligen klart högre bland de yngre än de äldre. Vad jag förstår är situationen ganska likadant i Sverige.

Ett uttryck för vår säkerhetspolitiska närhet och samarbete är de många gemensamma artiklar och initiativ de svenska och finska ministrarna har tillsammans offentliggjort. Kanske det första var Lena Hjelm-Wallins och Tarja Halonens artikel om den europeiska krishantering år 1996. Också jag inledde mitt utrikesministertjänst med en gemensam artikel med Anna Lindh om nödvändigheten att snabbt förbättra EU’s civila krishanteringskapacitet på våren 2000 och fortsatte det med en gemensam artikel om massförintelsevapen 2002. Nästa år skrev jag tillsammansa med Laila Freivalds den redan nämnda artikeln om ESDP-frågorna i regeringskonferenssen.

Det är frestande att konstatera att utvecklingen av EUs militära och civila krishanteringskapacitet skedde enligt det mönster de svenska och finska utrikesministrarna i sina artiklar had utstakat, men kanske bör man inte hellt glömma att också Stor-Britannien och Frankrike bidrog till detta med sin överenskommelse om den europeiska krishantering i St.Malo. Det har länge varit vanligt att EU-ministrarna i olika kombinationer presenterar sina tankar i gemensamma artiklar i den internationella pressen. Också Sveriges och Finlands ministrar gör det med andra men, det oaktad vill ja påstå att våra gemensamma uppträdanden har varit och fortfarande är av särskillt intresse och betydelse.

  Och framtiden?

Trots den bild jag har målat av våra relationer är det inte självklart, att den närhet jag har beskrivit består också i framtiden, åtminstone utan lite medveten omsorg också. Jag tror att de många olika sammankomster vi har haft under märkesåret har gett ett viktigt bidrag i detta syfte. Det är fortfarande av vikt, att politikerna i Sverige och Finland känner varandra och håller regelbundna kontakter också i informella sammanhang. Som ett forum för detta har nordiska rådet och de många olika nordiska möten, vars ofta tunn substans gör det lätt att skämta över, fortfarande en värdefull roll.

Naturligtvis skall de nära förhållande grannarna emellan vara oberoende av inrikespolitiska förändringar. Jag erkänner gärna att jag hade ett mycket nära förhållande med mina samtliga socialdemokratiska kolleger, men kände inte heller någon svårighet att fortsätta i samma anda med Carl Bildt. Vi hade också planer om en gemensam artikel med Carl Bildt, men regeringsbyte han komma emellan före vi kunde förverkliga denna. Vi han dock ge startimpulsen tillsammans med våra försvarsministrarna för det mycket konkreta samarbete kring luft- och sjö-övervaking, anskaffning, internationell krishantering och utbilding och övningar i försvarsfrågor.

Och som vi vet från de två senaste socialdemokratiska statsministrarnas tid, är partivänskap nödvängtvist inte det samma som vänskap eller förtroende.

En fråga som jag ännu ville ta upp är, varför har det varit så svårt att få till stånd något mera långtgående samarbete de nordiska länderna emellen, eller ens mellan Sverige och Finland beträffande ambassadsamverkan. Detta fråga har flera gånger diskuterats i Nordiska Rådet som har också godkänt en rekommendation i frågan, och rådet väntar nu på regeringarnas svar. Ambassadssamarbete är också en av rekommendationera i Stoltenberg-raporten.

Samarbetet på detta område har hittils begränsats till att skaffa gemensamme lokaler för nordiska ambassader i en del länder. Detta är välkommen och nyttig och kan ge också kostnadsbesparingar, om än ganska marginala. Samtliga nordiska utrikestjänsterna står nämligen inför samma utmaning. Finansministerierna kräver kostnadssparingar samtidigt som det finns ingen minskning i de uppdrag utriksesministerierna väntas att sköt. Egentligen tvärtom, de krav och förväntningar som olika intressenter – och inte minst folkets breda lag, som reser alltmer kring världen – riktar mot utrikestjänsten håller på hela tiden på att växa.

Inför ständiga rationaliserings och sparkrav är samtliga ministerier tvunga att ockå söka efter besparingar i ambassadsnätverket. Hur välkommen den nya europeiska utriksestjänsten i EUs regi än är, kommer de inte heller knappast egentligen att minska behovet för medlemsländernas egna insatser i tredje länder.

Här borde vi nu gå längre än att endast se om vi kunde rymmas i sammal lokaler, eller stå till befogande med konsultjänster för grannländernas medborgare. Nu förefaller det vi redan nått vara ifrågasatt. Om vi har kommit överens om, att aldrig förorsaka varandra överaskningar i säkerhetspolitiken, så borde det också gälla för ambassadssamarbetet, så att vi i Helsingfors inte behöver läsa först i svenska tidiningar att Sverige planerar nedlägga sina ambassader som bara några år tidigare har öppnats i gemensamma lokaler.  

Kunde vi inte samordna våra ambassadsnätverk de nordiska länderna emellan så, att vi kunde ha en viss geografisk arbetsfördelning, så att i stället för att ha t.ex. fyra ambassader i en huvudstad i en världsdel, vi kunde öka den nordiska kontaktytan och närvaron med fyra ambassader i fyra olika länder i regioner, och med flere tjänstemän från de andra nordiska länderna placerad i varje ambassad, så att det samarbete vi redan har erfafrenhet av i Tunisien kunde utvidgas?

Samtidigt som det är klart att det finns gränser för samarbetet – jag kan knappast föreställa mig en gemensam handelssekreterare som skulle utan problem kunna representera både svenska och finska sinsemellan konkurrrerande företag samtidigt – är det lika klart att det också finns helt outnyttjade samarbetsmöjligheter i stor omfattning. Det är bra att våra ministeriers kanslichefer nu – som jag har hört – sätter sig ned för att kartlägga detta så att de också kan granska och koordinera långsiktsplanerna för hur ambassadsnätverket skall utvecklas på 5-10 års sikt, och komma fram med konkreta förslag om ett djupat samarbete.

Föredrag i Utrikesdepartments Seniorklubb Stockholm  27.11. 2009

Erkki Tuomioja, riksdagsledamot, f.d. utrikesminister