”Framtidspolitiska lösningar”, puhe ruotsalais-suomalaisilla teemapäivillä politiikasta, taloudesta, johtajuudesta ja designista, Göteborg, 14.4.2005

SAMARBETE ÖVER GRÄNSERNA

Svensk-finska temadagar om politik, ekonomi, management och design

Erkki Tuomioja, Finlands utrikesminister

Göteborg 14 april 2005

Olof Palmes välkända uttalande ”politik är att vilja” tjänar som en fruktbar avstamp i diskussionen om hur vi skall få ett bättre grepp om globaliseringen och dess mindre önskvärda sidoeffekter. Räcker det med vilja i en situationen då allt mera av våra lokala, regionala och nationella målsättningar flätas in i ett gigantiskt system där de ömsesidiga beroendet inte är enbart europeiskt utan globalt? Hur är det med kunnandet och förmågan, utöver viljan? Här återkommer jag till samma fråga som Göran Persson reste då den svenska ekonomin på nittiotalet visade sig vara så sårbart beroende av det internationella finansiella systemet.

Men inte ens frågan om viljan är självklar. Då utrikesministeriet i Finland inom den s.k. Helsingforsprocessen, en dialog mellan rika och fattiga länder, velat främja viljan att styra globaliseringen, har inte spydiska kommentarer saknats. Inte kan ett litet land göra så här stora saker. Ändå hävdar jag att länder som Finland och Sverige kan göra insatser som väger tungt på det europeiska och det internationella planet. Också den stora majoriteten i våra länder understöder våra aktiva insatser för att få till stånd en bättre globaliseringshantering i världen.

Bästa åhörare

Det löner sig inte att ifrågasätta globaliseringen i sig. Den finns där. Den avancerar. Att förneka globaliseringen är att bedra sig själv. Därför skall vi diskutera hur vi kan styra den. Och hur vi kan utnyttja den, både till världssamfundets och vår egen nytta.

Då finska och svenska företag går samman är det ofta en fråga om att anpassa sig till en allt hårdare internationell konkurrens. Utmaningen kan komma från Europas lågkostnadsländer eller från snabbt växande ekonomier i Asien. Tack vare den finska och den svenska industrins likartade struktur har finska och svenska företag ofta hittat en partner i grannlandet som har gett större gemensam slagkraft. Detta, tillsammans med god kännedom om varandra har gjort att nordiska strukturarrangemang ofta börjat som bilaterala finsk-svenska lösningar. Det mesta vi sett beträffande näringslivets sammanflätning har säkert varit befogat ur ett internationellt perspektiv, även om fusioner också kan innebära nackdelar för konkurrensen på hemmamarknaden.

De framtida utsikterna för och följderna av sammanflätningen av våra näringsliv diskuteras utförligt då våra statsministrar möts i Eskilstuna den 24 april tillsammans med centrala företrädare för näringslivet. Jag skall därför koncentrera mig på vad som kan göras politiskt för att bemästra de förändringar globaliseringen medför.

Bästa åhörare

Globaliseringen har följdverkningar på de mest skilda områden.

Konkurrensen från lågkostnadsländer förändrar villkoren för industriell produktion i våra länder. Just nu upplever vi hur textilimporten från Kina växer dramatiskt i både Europa och USA.

Våra ekonomier fortsätter att växa samtidigt som vi förlorar arbetsplatser inom industrin. Vi anstränger oss för att ersätta förlorade arbetsplatser genom satsningar på utveckling och forskning. Våra företag försöker utnyttja de växande nya marknaderna, genom utveckling av verksamheten i hemlandet men också genom etableringar och investeringar där det finns ny efterfråga.

De nya arbetsplatserna finns ofta inom nya branscher eller på andra orter än de som är förlorare i strukturomvandlingen. Arbetstagarna skall visa förändringsvilja och anpassningsförmåga, eller flexibilitet som det heter i ekonomernas jargong. Men det behövs trygghet i förändringen. Här förenar jag mig helt med vad företrädare för den svenska regeringen betonat i debatten. Den som är trygg i förändringen, accepterar lättare de ansträngningar och påfrestningar som omskolningar och flyttningar obönhörligen medför både för den enskilda människan och hennes närmaste. 

Behovet av trygghet i förändringen är ett stenhårt argument för den nordiska välfärdsmodellen.

De nordiska välfärdssamhällena klarar sig utmärkt i olika internationella konkurrenskraftsundersökningar, jämfört med helt andra modeller som t.ex. den amerikanska eller den brittiska.

Detta visar att det finns flera vägar till framgång, inte enbart den nyliberalistiska som onödigt mycket attraherat t.ex. våra baltiska grannar. Enligt olika undersökningar utförda av World Economic Forum och OECD ligger Finland i täten såväl i fråga om konkurrenskraft och hållbar utveckling som kvalitet i utbildningen.   

Lissabon-processen har väckt en nödvändig diskussion om hur länderna i EU skall klara sig i konkurrens med både Amerika och Asien. I sin undersökning av hur Lissabon-processen verkställts i EU-länderna betonar den brittiska tankesmedjan Centre for European Reform att de tre nordiska länderna Sverige, Finland och Danmark klarat sig bäst. Här förenas social trygghet med god produktivitetsutveckling, nyinvesteringar, innovationsförmåga och hög utbildning. 

Dessa tätpositioner i olika utvärderingar har vi uppnått som många ser det med en viss förvåning, trots att vi också ligger i täten då det gäller skatternas andel av nationalekonomin. Men jag skulle vilja vända upp och ner på argumenten. En relativt hög beskattning är rentav en av förutsättningarna för våra framgångar. Utan våra skatter ingen nordisk välfärdsmodell med en generell välfärd för hela befolkningen. Utan våra skatter skapar vi inte trygghet för ålderdomen. Utan våra skatter skulle vi inte ha en god infrastruktur. Utan våra skatter kan vi inte utbilda hela vår ungdom. Utan våra skatter kan vi inte skapa en säker omgivning för affärsverksamhet. Centralhandelskammaren i Finland har visat hur väl god konkurrenskraft korrelerar med hög säkerhet i form av ett oberoende rättsväsende, en väl fungerande polis, avsaknad av korruption, trygg äganderätt, låga kostnader för kriminalitet och terrorism.

Mitt försvar av den nordiska skattenivån innebär ingalunda att vi borde avstå från att göra förändringar i våra skattesystem. Tvärtom, det är nödvändigt att utveckla skattestrukturen så att den bättre främjar sysselsättning, hållbar utveckling och tillväxt.

Bästa åhörare

I ansträngningarna att styra och bemästra globaliseringen behöver vi en väl fungerande, effektiv Europeisk Union. Inte utan orsak betonar både Finland och Sverige Lissabon-processens stora betydelse för hela Europa. Om Europas stora ekonomier har svårigheter har hela Europa svårigheter.

Den inre marknaden är en  nödvändighet för att Europa skall kunna skapa nya arbetsplatser och hävda sig mot konkurrensen från andra kontinenter. De nordiska länderna som snabbt vågat öppna sina ekonomier är samtidigt bäst rustade internationellt. Arbetet får inte upphöra, utan måste utsträckas också till tjänstesektorn, men på ett sätt som är förenligt med våra välfärdspolitiska lösningar. Därför välkomnar jag också kommissionens beredskap att ännu justera sitt förslag så att de legitima farhågorna på denna punkt tas i betraktande.

Vi behöver EU för att hävda våra nordiska och europeiska värderingar på det internationella planet. Vi måste kunna slå vakt om arbetstagarnas sociala rättigheter då den globala konkurrensen tilltar. Våra företag skall inte få konkurreras ut av företag som exploaterar barn i slavarbetsliknande förhållanden. Våra företag skall inte få slås ut av konkurrenter som idkar rovdrift på miljön. Vi behöver EU för att se till att globaliseringen följer den hållbara utvecklingens principer, såsom de senast formulerades vid FN:s toppmöte i Johannesburg år 2002. 

EU:s funktionsduglighet måste tryggas. Därför behövs det nya grundfördraget. Därför måste vi vara oroade då folkomröstningar om grundfördraget utnyttjas för inrikespolitiska syften. Grundfördraget är en nödvändighet för att garantera funktionsdugligheten efter den genomförda utvidgningen av EU och i all synnerhet inför fortsatta utvidgningar. Det innebär dåliga nyheter för oss alla, för vår säkerhet och stabilitet, ifall västra Balkan, Turkiet och Ukraina berövas sina europeiska perspektiv som en följd av att EU skulle lamslås.

Värderade åhörare

Sverige hörde till de första som lanserade en sammanhållen global utvecklingspolitik, som syftar till att samordna insatserna inom olika områden. Finland har steg för steg utvecklat ett likartat koncept. Riksdagens utrikesutskott begärde hösten 2000 en utredning av regeringen angående Finlands politiska linjedragningar för att behärska globaliseringen. Regeringen gav en första redogörelse i juni 2001. Denna vår ger regeringen en ny redogörelse, som bättre samordnar Finlands insatser inom olika politikområden.

Redogörelsen behandlar så vitt skilda saker som handelspolitik, utvecklingspolitik, kapitalrörelser, miljöpolitik, samarbete i hälsopolitiska frågor, rörlighet, arbetskraftens rörlighet, flyktingsströmmar, massmedier och informationssamhälle och kulturpolitik. Inom utrikes- och säkerhetspolitiken behandlas utvecklandet av det internationella rättssystemet, mänskliga rättigheter och demokratifrämjande, vapenkontroll, i synnerhet vad beträffar massförstörelsevapen, och bekämpande av terrorism.  Denna temakatalog visar hur alltomfattande uppdraget att behärska de globala förändringarna har blivit.

För att hantera utmaningarna inom de områden jag nyss nämnde behöver vi internationella instrument. Jag nämnde redan tidigare det första, Europeiska Unionen. Indirekt berörde jag också det andra, världshandelsorganisationen WTO och hur vi behöver ett funktionsdugligt EU för att hävda våra intressen inom denna. En kompentent EU-kommission är ett vitalt nationellt intresse i den internationella handelspolitiken. 

Den internationella finansieringsarkitekturens utveckling är en nyckelfråga. Det är viktigt att förstärka utvecklingsländernas ställning inom både Världsbanken och Internationella Valutafonden. Storbritanniens nya Afrika-initiativ riktat till G8-länderna är välkommet. Det riktar uppmärksamheten till Afrika och kan få stor betydelse i ansträngningarna att skaffa de fattigaste ländernas skuldbörda. 

Nya åtgärder behövs för att förhindra skattesmitning och olaglig penningtvätt. Presidenterna Chiracs och Lulas expertgrupp påvisade i en rapport i september 2004 att staterna förlorar mera skatteintäkter genom flykt till skatteparadis och annan skattesmitning än vad som behövs för att finansiera FN:s millenniemål.

Bästa åhörare

Finland är i likhet med Sverige en konsekvent försvarare av multilateralt samarbete. En effektiv multilateralism är nyckeln till att komma behärska globaliseringen.

Ansträngningar för att reformera FN, för att göra det mera effektivt och representativt har pågått under en längre tid, men med små resultat. Nu har det uppstått ett politiskt momentum. I den atmosfär av eftertanke som spridit sig med de fortsatta svårigheterna i Irak förefaller det nu att finnas ett tämligen gynnsamt utgångsläge för en reform av FN. Nu krävs stark politiska vilja och kompromissvillighet av alla medlemsstater. Världssamfundet har inte råd att försumpa detta momentum.

FN:s generalsekreterare Kofi Annan har sammanvävt flera rapporter till en helhetsreform, som presenterats med sikte på toppmötet, Major Event, i september. Finland ger generalsekreteraren allt stöd i hans ansträngningar att reformera FN. Helhetsreformen bör beröra såväl säkerhetsrådet och det ekonomiska och sociala rådet som generalförsamlingen.  Reformen skall ses som en helhet men om frågan om utvidgningen av säkerhetsrådet hotar alla övriga åtgärder bör denna fråga kunna hanteras separat.

Säkerhetsrådet måste göras mera representativt så att dess legitimitet förstärks. För att beslutskapaciteten skall kunna vidmakthållas bör inga nya medlemmar få vetorätt. Det behövs en diskussion om hur större återhållsamhet i användningen av vetorätterna kunde fås till stånd.

Titeln på generalsekreterarens rapport ”In larger freedom: towards development, security and human rights for all” återspeglar det nya helhetstänkandet. Utvecklingsfrågor, säkerhetsfrågor och mänskliga rättigheter sammanflätas till en helhetssyn. Utvecklingsaspekten för inte hamna i skymundan – ett villkor för en helhetslösning är att förverkligandet av milleniummålen att avlägsna fattigdomen får förstärkt trovärdighet.  Generalsekreterarens förslag är därför synnerligen välkomna.

Utvecklingsländernas egen aktivitet behövs för att precisera strategierna att avlägsna fattigdomen samtidigt som de utvecklade länderna förstärker sitt bistånd både i fråga om volym och kvalitet. Om målsättningarna skall uppnås behövs aktiv samverkan mellan näringslivet, civilsamhället och staterna, vilket underströks i Helsingfors-processen, den dialog som Finland och Tanzania går i spetsen för.

Också rekommendationerna från den internationella arbetsorganisationens, ILO:s världskomission ligger i linje med generalsekreterarens rapport. Det är viktigt att den sociala dimensionen uppmärksammas, rätten till sysselsättning, anständigt arbete. Generalsekreterarens starka betoning av de mänskliga rättigheterna öppnar en möjlighet att ge dessa den centrala ställning grundstadgan egentligen förutsätter. Därför måste också de relevanta institutionerna förstärkas. Genderperspektivet bör i fortsättningen genomsyra all FN-verksamhet. 

Initiativet till att grunda en kommission för fredsbyggande (peace building commission) baserar sig på insikten om att det behövs uthållighet i krishanteringsoperationerna. Allt för ofta upprepas kriserna i länder och regioner där kriser en gång utbrutit. En kommission för fredsbyggande kan bidra till att förbättra uthålligheten i krishanteringen, att samordna krishantering och utvecklingsstöd, att bearbeta de grundläggande orsakerna till att kriser bryter ut. Finland stöder arbetet att grunda en sådan kommission, ännu måste många detaljer preciseras.

Förenta Nationerna är belastad till bristningsgränsen med arbete i olika krishärdar. Ur FNs synvinkel är det välkommet att olika regionala organisationer är beredda att ta på sig ett större ansvar. Bland dessa vill jag särskilt nämnda Europeiska Unionen och Afrikanska Unionen samt Nato som tillsammans med  fredspartners som Finland och Sverige gör värdefulla insatser i Kosovo och Afghanistan. Afrikanska Unionen utvecklar sin förmåga bl.a. med stöd av EU. AU har tagit stort ansvar för krishanteringen i Darfur.

Europeiska Unionens arbete med att upparbeta både sin militära och civila krishanteringsförmåga och -kapacitet är välkommet ur FN:s synvinkel. Detta gäller både traditionella fredsbefrämjande insatser och förmågan till snabba insatser, som t.ex. kan bidra till att förhindra en humanitär katastrof i väntan på att Förenta Nationerna kan ta över ett mera långsiktigt ansvar.

Begreppet ” skyldighet att skydda”, responsibility to protect, ställer vårt humanitära ansvar på sin spets. Filmen om den humanitära katastrofen i början på nittiotalet i Ruanda, som just nu visas i våra länder, aktualiserar frågan om humanitära interventioner också i ett läge då FN:s säkerhetsråds beslutsförmåga är lamslagen.

Vad göra i en situation då både en intervention och en icke-intervention får dramatiska konsekvenser? Högnivåpanelen som utrett frågan om en reform av FN föreslår fem kriterier som bör vägleda säkerhetsrådet vid beslut om bruk av våld. De är hotets allvar, målet med insatsen, är det en situation där andra medel inte hjälper, en prövning av principen om minimering av bruket av våld samt en bedömning av konsekvenserna av våldsanvändning i förhållande till hotet. Finland stöder att dessa kriterier tas i bruk.

EU håller på att grunda snabbinsatsstyrkor, som skall kunna användas för att förhindra humanitära katastrofer. Finland kommer att medverka i en styrka i samarbete med Tyskland och Holland och i en nordisk styrka under ledning av Sverige. I den nordiska medverkar också Norge och Estland. EU:s snabbinsatsstyrkor blir en värdefull resurs ur FN:s synvinkel och kommer att användas med stöd av FN-mandat. I undantagssituationer erbjuder de också en kapacitet att ingripa humanitärt i ett läge då säkerhetsrådet är handlingsförlamat. EU håller på att växa upp till ett globalt ansvar.

”Ännu inte dags att begrava EU”, kolumni, Hufvudstadsbladet, 12.4.2005

”En växande skara amerikanska observatörer har till och med börjat se på EU med en viss avundsjuka”.

 Erkki Tuomioja

De jeremiader man i dag hör på olika håll beträffande läget

i EU tycks återkomma ganska regelbundet.

Eurosklerosdebatten på 1980-talet har många beröringsytor

med den kritik man i dag riktar mot bristen på politiskt

ledarskap inom unionen och dess påstådda avtagande

konkurrenskraft i allmänhet och jämfört med USA i

synnerhet. Hur befogad är denna pessimism?

Klart är att EU i många avseenden inte har kunnat övertyga

med sin förmåga att ge svar på välmotiverade förväntningar.

Men har allt gått snett, så som den mest högljudda kritiken

vill göra gällande? Svaret kräver en mera ingående analys.

För det första skall man beakta att unionen bara för ett år

sedan genomförde den mest omfattande och utmanande

utvidgningen i dess historia. Det  har skett överraskande

smidigt och utan att man på den grund skulle ha förlamat

unionens funktionsförmåga eller skapat nya bestående

skiljelinjer inom den.

Vi vet att EU år 2010 inte kommer att vara världens mest

konkurrenskraftiga region så som Lissabonstrategin

förutsätter. Men samtidigt bör vi komma i håg att de

kriterier med vilka EU oftast jämförs med USA ger en allför

dyster bild av situationen. Produktivitetsutvecklingen i

Europa släpar inte efter den  amerikanska, och med många

olika välfärdskriterier har Europa klarat sig bättre än

USA. Det finns en växande skara amerikanska observatörer

som till och med har börjat se på EU med en viss avudsjuka.

Detta innebär dock inte att EU inte skulle ha anledning att

fortsätta med att effektivera sitt arbete med

Lissabonstrategin.

För bara några år sedan var det fortfarande vanligt att

peka på eurons låga värde gentemot dollarn som ett bevis på

 Europas dåliga konkurrensförmåga. Nu överstiger eurons

värde dollarns, men det är inte någonting att glädjas över.

Ståhejet kring justeringen av tillväxt- och

stabiliseringspakten har av de flesta beskrivits som

ytterligare ett nederlag för  EU:s trovärdighet, men jag

skulle se den som en seger – om också en otillräcklig sådan

– för det sunda förnuftet över nyliberalistisk dogmatism.

Relativt liten uppmärksamhet har ägnats åt hur EU har

klarat av att kontinuerligt förstärka sin gemensamma

utrikes- och säkerhetspolitik. Särskilt i Mellanöstern har

vi lärt oss att unionen bör tala och handla med en röst, om

den över huvud taget vill ha något globalt inflytande.

Den verkliga krisen kommer om vi inte lyckas få det nya

konstitutionella avtalet ratificerat i samtliga

medlemsländer. Men något dödshot behöver en sådan kris inte

betyda för unionen. Framför allt kan och bör så gott som

alla bestämmelser som man kommit överens om för att

förstärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken

genomföras också med utgångspunkt i de nuvarande

grundfördragen.

Skribenten är Finlands utrikesminister.

Serge Halimi: Le grand bond en arrière. Comment l’ordre libéral s’est imposé au monde

Fayard, 620 s., La Flèche 2004

Suuri harppaus taaksepäin

Missään muualla Euroopassa ei ole niin läpeensä globalisaatiokriittistä ja uusliberalismin vastaista ilmapiiriä kuin Ranskassa. Maassa on presidentti Jacques Chiracia tukevan gaullistisen oikeiston hallitus, mutta presidentti kuulostaa usein sosialistilta maanosan useimpien demarijohtajien rinnalla. Kun muualla Euroopassa käsitteellä liberalismi on vasemmistossakin neutraali tai myönteinen kaiku – puhumattakaan Yhdysvalloista, jossa valtavirran kielenkäytössä liberaali on miltei synonyymi sosialistille – niin Le monde diplomatique toimittaja Serge Halimi ottaa jo kirjansa otsikosta alkaen maalitaulukseen nimenomaan liberalismin, tekemättä eroa sen vanhojen tai uusiomuotojen välillä. Tästä pohjoismaisittain sekaannuksia aiheuttavasta käsitteiden käytöstä huolimatta Halimi kuitenkin käsittelee aatteita ja käytäntöjä, joita muualla kutsuttaisiin uusliberalistisiksi.

Serge Halimi ei ole ekonomisti eikä historioitsija, vaan sujuvakynäinen toimittaja ja kelvollinen esseisti. Hän hahmottaa uusliberalismin hautomoiksi Chicagon yliopiston ja amerikkalaiset oikeistolaiset tutkimuslaitokset, think-tankit, käy läpi niiden historian ja rahoituksen ja analysoi terävästi niiden vaikutusvaltaa ja sen kansainvälistä leviämistä.

Uusliberalismin eräänlaiseksi Kominterniksi Halimi nimeää vuonna 1947 Geneven järven rannalla ensi kertaa kokoontuneen Societé du Mont Pelèrinin, jonka johtava hahmo oli uusliberalismin pääideologiksi syystäkin nostettu Friedrich Hayek. Muita tämän kokouksen tunnetuimpia osanottajia olivat mm Chicagon yliopiston Milton Friedman, Ludwig von Mises, Karl Popper, Jacques Rueff ja Wilhelm Röpke. Osallistujat olivat tutkijoita, journalisteja filosofeja, joiden näkemykset olivat oppositiossa valtavirta-asemaan nousseen keynesiläisen talouspolitiikan ja sosiaalidemokraattisen (kahdella a:lla) sosiaalipolitiikan kanssa.

Hayek ja kumppanit olivat pitkään marginalisoituja kuriositeetteja. Uusliberalistisen oikeiston ensimmäinen läpimurto Yhdysvalloissa oli Barry Goldwaterin asettaminen republikaanien presidenttiehdokkaaksi vuonna 1964, vaikka hän Lyndon B. Johnsonia vastaan murskatappion kokikin. Se pohjusti kuitenkin Ronald Reaganin nousua presidentiksi 16 vuotta myöhemmin ja siitä alkaen – Halimin mielestä myös Clintonin aikana – jatkunutta uusliberalismin aikakautta USA:ssa.

Reaganin ohella Margaret Thatcher on se poliittinen johtaja, johon uusliberalismin nousu eniten samastuu. Halimin mukaan thatcherismin perintö ohjaa edelleen myös Tony Blairin uuden työväenpuolueen politiikkaa. Melkeinpä puhdasoppisinta uusliberalismi on kuitenkin sovellettu 70-luvulla Uudessa Seelannissa sikäläisen työväenpuolueen hallituksen ja sen valtiovarainministerin Roger Douglasin johdolla. Ranskassakaan sen enempää oikeisto kuin vasemmistokaan ei ole Halimin mielestä säästynyt uusliberalistiselta tartunnalta, vaikkei sitä muualla Euroopassa aina uskotakaan.

Halimin kirja on hyvä ja perusteellinen kuvaus uusliberalismin keskeisistä teoreetikoista ja edustajista sekä siitä, miten ajattelutapaa on levitetty ja minkälaisella poliittisella menestyksellä. Sen sijaan uusliberalismin taloudellisten ja yhteiskunnallisten vaikutusten analyysi jää melko ohueksi.

Halimin kirjan alkulauseena on vanha lainaus Mao Tsetungilta: kun vihollinen hyökkää, me peräännymme; kun vihollinen perääntyy me etenemme; kun vihollinen pakenee me ajamme sen nurkkaan. Monien ranskalaisten intellektuellien tavoin Halimia voi pitää ainakin varttimaolaisena. Sitaatin käytön luen kuitenkin kuvaukseksi siitä, miten uusliberalismin ajajat ovat ottaneet käyttöönsä maolaisen sissisodankäynnin opit.

huhtikuu 2005

”Nuclear Disarmament and Deproliferation”, seminaari, Helsinki, 7.4.2005

Ladies and Gentlemen,

I wish to warmly welcome you all to today’s seminar on nuclear disarmament and deproliferation.

I am pleased to co-host this seminar with Dr Hans BLIX, Chairman of the Weapons of Mass Destruction Commission in Stockholm. I sincerely hope that the seminar will be one concrete example of the interest of Finland and of that of the Commission in continuing to support all efforts to strengthen the Nuclear Non-Proliferation regime and to prepare ourselves to meet future challenges.

I am happy to see many eminent personalities, scholars, and representatives of the media round this table. I am confident that our discussions will be both interesting and rewarding, in particular taking into account the next NPT Review Conference which will be held in New York in May.

Let me remind you that Chatham House rules apply to our discussions; material and discussion can be used as background; detailed quotations can be used only on request and with permission.

Ladies and Gentlemen,

The Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons has been in effect for 35 years. It is a treaty which covers 188 states parties and which was extended indefinitely at the Review Conference in 1995. The treaty is a reflection of the clear desire of the international community to get rid of nuclear weapons and to safeguard the use of nuclear energy only for peaceful purposes.

Maintaining the integrity and credibility of the treaty and of the review process is a vital challenge today. In recent years we have met with other challenges. Among the most serious of them is the risk of weapons of mass destruction, without control, falling into the hands of non-state actors or terrorists.

As our seminar programme indicates, the NPT’s history has been through various stages of evolution. Major developments took place in the 1970s. Many of the nuclear weapon states joined the regime and many of those who had the technical capability to become a nuclear weapon state made a historic decision not to proceed on that path. We are looking forward with great interest to the interventions on those examples.

There are countries which joined the regime only in the early 1990s although they had announced their preparedness to follow the rules of the NPT in their policies. In my opinion it was crucial for the desired universalisation of the treaty that South Africa joined the regime in 1991, China and France in 1992, Argentina in 1995, Brazil in 1998 and Cuba in 2002.

In the course of the peaceful dissolution of the Soviet Union it was vital that Kazakstan and Ukraine got rid of their nuclear arsenal and joined the treaty in 1994 and that Uzbekistan joined it in 1992. Only three states, India, Israel, and Pakistan still remain outside.

The Review Conference of 1995 made historic decisions including the decision on the strengthened review prosess, on its principles and objectives, as well as on the nuclear weapon- free zone in the Middle East. Unfortunately, if we look back to the discussions at that time we have to admit that many of the problems discussed and negotiated still remain on the agenda.

North Korean policies and Iraq were the focus of discussions in the Review Conferences in 1995 and 2000. The strengthened review process, as it was named, and the preparatory meetings of the NPT have not been fully successful since 2000 in solving these problems or in allaying our common concerns.

Ladies and Gentlemen,

The international community is this year celebrating the 60th anniversary of the United Nations. Big efforts have been invested in analysing and assessing the proper role and improved functioning of the UN system today. The UN community of 191 sovereign nations is certainly quite different from the original group 60 years ago.

The problems and challenges have become more complex and more numerous. They are both urgent and long-term. Everything seems to be interlinked as the world has become more and more like a single global unit.

Nonproliferation of nuclear weapons and nuclear disarmament are key issues of today’s world. Although the traditional and effective deterrence of nuclear weapons is currently a topic of  discussion, recent examples show that the ambition to acquire nuclear capability has not totally expired.

We should continue in a consistent manner our efforts to achieve the common goal, namely the universalisation of the NPT regime and the strengthening of the mechanisms of nonproliferation. The NPT Review Conference next month should directly recognize that the NPT is and must remain a cornerstone of international security and stability.

For those reasons, too, I consider this seminar to be most timely. Very often it is difficult to focus our attention on a spesific treaty. The formulations are normally too complicated to be understood in a one-day debate.

I hope, and indeed I believe, that today’s presentations will make our task easier in this regard. The topic is as relevant today as it was 35 years ago.

I wish you all a very interesting and rewarding day in Helsinki !

Thank you !

”Europe and the Middle East – an ever-evolving partnership”, puhe Egyptissä, 3.4.2005

Address by Minister for Foreign Affairs Erkki Tuomioja at the Egyptian Council for Foreign Affairs on 3 April 2005.

Your Excellencies, Ladies and Gentlemen,

It is a great honour for me to be able to address the Egyptian Council of Foreign Affairs today.

I want to thank the Council members for the warm welcome that I have received here and for offering me this opportunity to exchange views on some topical issues of international relevance. This is the first day of my short tour in the Middle East, starting from Egypt and continuing through Israel, Palestine and Jordan. But what would be a more appropriate place to start this tour than Cairo – the Jewel of the Orient.

The title of my speech – ”Europe and the Middle East – an Ever-Evolving Partnership” – is self-explanatory. It illustrates the nature of the relations between our two regions – or at least how we want to see it. Europe and the Middle East are close to each other geographically and share a common history, and the geographical reality underpins our growing interdependence.

I also want to underline the word ”partnership”. Despite the difficulty of fully grasping the political meaning of ”partnership”, the term is widely used and, for many people, ”a partnership” conveys a picture of an ideal state of equality, equity, and harmonious cooperation. And that is the way we want to understand it as well.

In my remarks, I would like to approach certain issues from the Finnish perspective – why the Middle East matters to us and how we would like to respond to current challenges. It should not come as a surprise to anyone that in many ways this perspective is a broader European view as I represent one of the Member States of the European Union – a Member State that will hold the EU Presidency for the second half of 2006.

* * * *

I think that it is appropriate to start my remarks with some reflections on the Euro-Mediterranean Partnership. This year, the 10th anniversary of the Barcelona Process offers us an opportunity for looking back and seeing what has been accomplished. Obviously it is still too early to try to make any final analysis of the impacts of this process on our relations and on the partnership countries themselves. Therefore, it is perhaps more fruitful to assess the effectiveness of the mechanisms and instruments and see if anything has been learned.

Before going into details, I must state the obvious. Twenty-two states border the Mediterranean Sea, and Finland is not one of them. You might therefore ask why we care. I will give you as short an answer as I can.

During the ten years of EU membership, Finland has learned that the best way of defending national interests is to look for the common good and to support efforts to make the EU stronger both internally and in its external policies. European integration as a peace project, bringing stability and prosperity to the whole continent; it is based on opening of frontiers and dismantling of old barriers and on the recognition that everyone will benefit when we work together on the basis of our common interests. That is the case also concerning our external relations and common foreign and security policy. Access to a wide range of instruments for external action is one of the EU’s strengths.

The Barcelona Process was launched during the first year of our EU membership in 1995, and we expressed our support for that undertaking from the very beginning. We believed then – as we still do – that the advancement of the common goals of the EU is conditional upon an active participation and commitment of all partners. The national interests must be seen in a comprehensive context. That is why also the Euro-Mediterranean Partnership matters to us.

As we know, the Barcelona Declaration of November l995 set in motion a process designed to create a new zone of peace and prosperity around the borders of the Mediterranean Sea. The Euro-Mediterranean Partnership offered both shores of the Mediterranean Sea an unprecedented opportunity for sustained, mutually beneficial cooperation. The potential advantages of the Mediterranean partnership are extensive, including peace, stability, economic development, improved governance and communication, technical, social, cultural and environmental cooperation.

But such impressive results cannot be taken for granted as has become evident during the last ten years. I think we have been honest about this and, whenever necessary, stated it clearly. Despite the crucial importance of the region, it has been repeatedly recognised both among politicians and scholars that the Barcelona Process has not made sufficient progress. The EU therefore decided to make amendments to the process in 2000. The Member States agreed to a Common Strategy and the Commission published a Communication which identified the weaknesses of the process and outlined certain recommendations in order to reinvigorate the process.

The European Commission argued that after its first five years of operation, the concept and policies of the Barcelona Process were correct. The Commission refrained from criticising the fundamentals of the partnership and the EU’s political will to implement it, and focused instead on specific areas of difficulty. In particular, it was argued that problems in the Middle East peace process had held back progress in regional cooperation. But this was, of course, not the only factor. The negotiation and ratification of the framework bilateral agreements between the EU and the Mediterranean partners was also very slow.

There were also weaknesses in the policy related to what economic issues were emphasised. We expected economic liberalisation to automatically spill over to other fields of reform and lead towards political liberalisation. However, this was a miscalculation.

This year is an important one for the Euro-Mediterranean relations. The Euro-Mediterranean Parliamentary Assembly met already here in Cairo last month. At the end of May, the Euro-Mediterranean Foreign Ministers will meet in Luxembourg for their 7th formal meeting. And in November we will celebrate the 10th anniversary of the Barcelona Declaration, with a conference in the very same city that saw the birth of the Euro-Mediterranean Partnership in 1995.

At the same time, the credibility of the Barcelona Process will be expanded in other ways. The new Anna Lindh Foundation, which will be opened soon in Alexandria, will bring new added value by concentrating primarily on the third dimension including civil society. The credibility of the Foundation builds on several pillars, and the location of its premises south of the Mediterranean provides a better opportunity for the Arab partners to participate in the meetings. Journalists, artists and youth will hopefully also actively contribute to the Foundation.

In all of these meetings, it is important to discuss future guidelines. The Commissioner for External Relations, Ms Ferrero-Waldner, has already indicated that she has two broad objectives in mind in this regard.

The first is to enhance the impact of our policies thus contributing to the pursuit of reform, peace and stability in the region. The second is to bring the partnership closer to our citizens’ concerns. The Barcelona Process has mainly been an inter-governmental process. It has lacked visibility and presence at the grassroots level. It is high time we ask ourselves what the partnership can do to respond to the concerns of the people. How can we more successfully tackle issues such as education, employment, gender equality, democracy, the free movement of people, and migrants’ rights? The peoples in the region need to perceive the Euro-Mediterranean Partnership as a workable and effective programme that brings peace and progress. NGOs play a crucial role in this.

There are other things we can do as well, especially in the long term. As Commissioner Ferrero-Waldner has also said, we should reflect on how we can best use the Barcelona Process to contribute to the Middle East Peace Process. We should also address the issue of political reform with our partners and work together with you on the practical aspects of counter-terrorism and non-proliferation of Weapons of Mass Destruction.

* * * *

Attempts to bring new life to the Euro-Mediterranean Partnership have found new ways of expression. From now on some countries in the Middle East will also benefit from the new European Neighbourhood Policy, which will generate new partnerships.

The European Neighbourhood Policy confirms the principles and philosophy behind the Euro-Mediterranean Partnership, but introduces a new methodological principle of differentiation. After the latest round of enlargement, we had to recognise that a new EU Neighbourhood Policy cannot be a one-size-fits-all policy. There are namely different starting points. Regional trade and integration, for instance, is a recognised objective of the Barcelona Process, whereas the Protocol to the Partnership and Cooperation Agreements with Russia and Newly Independent States grants neither preferential treatment for trade, nor a timetable for regulatory approximation.

Differentiation in this context means also that cooperation will be defined in country-specific action plans. In the Mediterranean region, the EU has already adopted Action Plans with Jordan, Morocco, the Palestinian Authority, Tunisia, and Israel. Now we want to start the preparation of similar processes with Egypt and Lebanon. These Action Plans would open up the prospect of significantly enhanced partnerships and thus mark an important step forward in the EU’s engagement with these countries. I therefore strongly recommend that also Egypt enter these talks with an open and constructive mind.

Both the Neighbourhood Policy and the Euro-Mediterranean Partnership are essential elements of the EU’s Strategic Partnership with the Mediterranean and the Middle East, which was adopted by the European Council last June. The core objective of EU policy is to encourage, support, facilitate and promote reforms and modernisation, political pluralism, democracy, the rule of law and economic development and growth in the Middle East.

As a citizen of one of the Nordic countries, I find it natural to say something about women and development, which is a matter of major importance. Enhancing the participation of women in economic and political life should, of course, be high on any reform agenda. No country can succeed in the long run if half of its population are denied access to their basic rights.

The importance of this matter has been recognised in the Arab countries as well. The 2002 Arab Human Development Report concluded that ”Society as a whole suffers when a huge portion of its productive potential is stifled, resulting in lower family incomes and standards of living.” So critical was the empowerment of Arab women to the authors of the report that they listed it as one of three central components of a strategy for rebuilding society. The other components were human rights and freedom and the acquisition and consolidation of knowledge by Arab nations.

Fortunately, the situation is gradually changing as we can see. Last year also Egypt’s civil liberties score – by Freedom House – improved because of greater civic activism, particularly by women’s advocacy groups.

While talking about reforms I want to underline that the key word here is partnership. The strategy should be implemented in partnership with the countries willing to commit themselves to the agreed goals and methods. A partnership cannot be perceived as a one-way street. The process should be of mutual interest and consistent with the value systems of both sides.

We also believe that while democratic development can be encouraged from outside, it is not an export item and can only be built from within. I sincerely hope that this is the road that Lebanon will now resume after decades of internal strife. But the common challenges are simply too important for Europe to stay on the sidelines of this debate. The role of a supporter suits Europeans well. As Mr Solana, the EU High Representative for the Common Foreign and Security Policy, recently wrote: ”The values of democracy and human rights are in our collective DNA, they are enshrined in the constitution and have been the basis of the EU since it began.”

The thinking behind the EU’s Strategic Partnership is not unique. It is one of the many initiatives that are meant to lead to the same goals. Concrete results are hard to reach but we have already noted that the whole discourse has changed. Hardly anyone calls into question the necessity of reforms any more. The question is now what kinds of reforms are needed and how to implement them.

There are also people who think that the reform agenda should be expanded and that it is time to integrate the issue of security sector reform into the discussion. Only in Iraq and Palestine is the international community involved in the security sector reform. In these two cases, this is a consequence of the acute shortfalls in security capacity.

In many countries, the problem is the opposite: those in charge of security exercise too much political clout and coercive measures, and leaders and security officials tend to postpone or avoid reforms. Security sector reforms have clear implications for and connections with political reform. The promotion of political reform without changes in the security sector and efforts to bring it under democratic control will not necessarily work.

Here I want to make brief reference to our cooperation with the United States. Transatlantic cooperation on the Middle East democracy promotion has indeed advanced further than was generally expected since the G8 summit at Sea Island launched the Broader Middle East and North Africa –initiative last June. Many of the EU’s objectives related to the region are shared by the US, and we are more likely to achieve them together. The EU and the US can do more for the region by means of working side by side and reinforcing the common objectives than by pursuing the same ends separately. This does not mean that we always agree. We may share the basic objectives, but there are also acknowledged differences particularly concerning approaches leading to the goals.

We can hope that after the difficult first term of the Bush administration, we will see more dialogue and coordination during the second one. We expect this at least concerning a range of sensitive Middle East issues, not only in the MEPP but also in respect of nuclear diplomacy on Iran and the ongoing push for freedom in Lebanon. But both the EU and the US also want to see stability in Iraq and a lasting solution to the Palestinian and Israeli problem.

* * * *

Europe and the whole world are truly interested in finding out how they could work together with the Arab states and bring an end to the Arab-Israeli conflict. This has a direct link to the debate on reform. Moreover, our credibility in the eyes of the Arab world requires our full involvement in international efforts to resolve this longstanding conflict.

While we readily embrace the perspective of a democratic transformation of the Arab states, it is not in any sense a precondition for political engagement, especially not for a serious engagement in the Middle East peace process. On the other hand, we cannot use the continuing Israeli-Palestinian dispute as a pretext for not addressing democratic reforms in the Arab world.

Even though the UNDP recognises in its reports that the Arab-Israeli conflict has been both a cause and an excuse for slow Arab development, they do not entirely accept that explanation. We should also firmly and repeatedly reject the use of this argument as an excuse, because it is against the interests of the countries of the region. It is clear that neither reform nor progress on the peace process can be a precondition for the other.

Yet there can be no long-term stability without a final solution of the Arab-Israeli conflict. A peaceful settlement of the Israeli-Palestinian conflict would have an extremely positive impact on the whole region. That is why the EU, together with other members of the Quartet, must and will continue to pursue this end as a top priority. We still see the Road Map as the basis for reaching a negotiated agreement resulting in two viable, sovereign and independent states, Israel and Palestine, living side by side in peace and security. This vision is not only shared by the Quartet but is also endorsed in the United Nations Security Council Resolution 1515.

Today the Israeli-Palestinian relations are at a uniquely promising, yet fragile stage. After more than four years of violence and despair, which have produced a legacy of deep mutual mistrust, a cease-fire has taken hold in the West Bank and Gaza. But whether Prime Minister Ariel Sharon and President Mahmud Abbas can rebuild an Israeli-Palestinian partnership and lay the foundations for a two-state solution to the Israeli-Palestinian conflict will depend on events over the next few months. All possible help should be channelled to address the many remaining challenges.

One of the biggest challenges is Israel’s disengagement from Gaza. Every party – Israelis, Palestinians, the Arab neighbours and Europeans, Americans – has a shared interest in making this withdrawal a success. This requires a serious commitment to security and law and order. In this conjunction I want to say how much we Europeans appreciate Egypt’s contribution.

But it is equally important to improve the catastrophic economic and social situation across the Palestinian territories. We therefore need to contribute to rapid progress in the fields of labour, social services and rebuilding of infrastructure.

Moreover, for the Gaza disengagement plan to work, the Palestinians need a political perspective. It is not realistic to assume that Israelis and Palestinians could resume the permanent status talks immediately, but we simply cannot stay with interim arrangements forever either. Now a balance must be struck between an emphasis on interim arrangements to strengthen trust and confidence and, at the same time, to provide a clear direction to the process. For Palestinians, the outcome can only be a negotiated two-state solution, ending the occupation that began in 1967.

In this context, the ongoing Israeli construction of more settlements in the occupied territories clearly undermines both the credibility of Israeli commitment to the peace process and the goal of a viable Palestinian state and should come to an immediate end.

During our deliberations, we must seek to ensure that the ability of the Palestinian Authority to function as the central governing organisation in the Palestinian territories will be maintained. This requires implementation of reforms as envisaged in the Road Map. Upcoming parliamentary elections are a test criterion of willingness and ability to continue the reforms. The EU stands ready to assist the process.

* * * *

There are of course other developments in the Middle East, too, and some of them are very encouraging.

In Lebanon, we have seen the power of people in action, particularly the young. Europe and the whole international community are united and request the government of Syria to fully comply with United Nations Security Council Resolution 1559 and withdraw from Lebanon. This should take place without any delay. After that the priority issue is safeguarding of democracy in Lebanon, including the holding of free and fair parliamentary elections. The EU is ready to assist in this process, provided that the Lebanese people so wish. The bottom-line is that we want to see a new government chosen without foreign interference, and acting in the interests of the Lebanese people.

However, I am afraid that the restoration of democracy in Lebanon will not be a cure-all for the nation’s problems. We have to think what maintains the balance in Lebanon after Syria’s withdrawal.

Moving further to the east I am pleased to note that in Iraq we have entered a new and more positive phase – both for Iraq itself and as concerns the US-European relations. The images of the Iraqi voters were encouraging. Some 8.5 million people defied intimidation and voted in democratic elections.

In the current situation, the best and, indeed, the only option is to continue the process set out in UN Security Council resolution 1546. The political process and the strengthening of Iraqi security services will hopefully lead to the reduction of violence. While the UN takes on more responsibility in Iraq, also European engagement is increasing. We are preparing a concrete package of integrated and tailor-made measures: plans to train judges, police and other officials. Our training efforts will be accompanied by an additional aid package of 200 million euros on top of the 350 million euros already spent by the European Union. For their part, individual Member States have already pledged some 2.2 billion euros for the reconstruction of Iraq.

Lastly I want to say something about Iran – a sophisticated, but complicated country to deal with. Its recent history has been tragic in many ways. It is therefore not surprising that, in the light of that history, many Iranians are profoundly suspicious of the outside world. And it is not surprising either that many other countries are deeply suspicious of Iran. Iran has conducted a whole range of nuclear activities and experiments without declaring them to the International Atomic Energy Agency. Iran, like every other signatory of the Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons, has every right to a peaceful nuclear programme.

But we need guarantees that it is peaceful. Our explicit objective is to stop nuclear proliferation especially in this unstable region, with the ultimate aim of a fully nuclear-weapons-free Middle East. The last thing we would like to have is a nuclear arms race. The EU is committed to working for a diplomatic solution to this programme. Acting on behalf of the EU, the United Kingdom, Germany and France are doing their best in order to find one.

Iran can benefit a great deal by giving objective guarantees of the peaceful nature of its nuclear programme. If we remove the obstacles for cooperation, it is possible to imagine Iran as one of the key players in the region.

With this I will conclude my remarks and I am ready to hear your questions.

Thank you.