Jag välkomnar Nordiska rådets beslut att vid denna temasession fokusera på utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken.
Samarbetet på dessa områden har de senaste åren utvecklats i väldigt snabb takt. Detta är ytterligare ett bevis för vad jag har kallat det nordiska samarbetets renässans.
Den naturliga utgångspunkten för detta samarbete är vår gemensamma historia, våra värderingar och vår syn på vad säkerheten i dagens värld förutsätter. Denna värld, där den snabba befolkningstillväxten betyder att vi nu har tre gånger fler människor än då andra världskriget slutade, karaktäriseras av ett ständigt växande ömsesidigt beroende. Därför är det viktigt att vi utgår ifrån ett brett säkerhetsbegrepp.
Att bemöta alla utmaningar för samhällssäkerheten, från klimatförändring till spridning av massförstörelsevapen, från cyber-säkerhet till oreglerade flyttningsrörelser, från terrorism till fattigdom eller från sönderfallna stater till människorättskränkningar, förutsätter världsomfattande och effektivt multilateralt samarbete.
Detta betyder att en säkerhetspolitik som grundar sig på en traditionell nationell synpunkt och militärt försvar inte är tillräcklig. Säkerheten kräver positivt och aktivt engagemang för att förebygga konflikter och förstärka möjligheterna för alla att leva i fred och få sina mänskliga rättigheter och behov tillgodosedda.
Sambandet mellan en hållbar utveckling och säkerheten är uppenbar. Detta betyder att vi i bör fokusera på en bred arsenal av utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetsformer. Vi skall bidra med vårt kunnande och delta aktivt i byggandet av säkerheten i våra närområden, Europa och internationellt.
Här har de nordiska länderna en möjlighet att vara vägvisare och utöva ett positivt inflytande som långt överskrider vad våra befolkningstal och ekonomiska vikt annars skulle ge oss. Detta förutsatt, att vi effektivt kan samordna alla våra insatser och resurser.
Det nordiska samarbetet i FN har varit föremål för diskussion på senare tid. Det har förekommit också kritiska röster mot den nordiska profilen i FN där vi anses vara för självgoda och arroganta. Det är viktigt att vi kan föra en saklig och konstruktiv dialog på internationell nivå. Vi skall hålla fast vid de saker vi tror på – också då det gäller frågor där många länder tycker annorlunda än vi. Det nordiska samarbetet i FN är viktigt för samtliga nordiska länder. Det ger oss utmärkta möjligheter att påverka på ett mer effektivt sätt än vi kunde göra som enskilda länder.
Erfarenheterna av samarbetet i säkerhets- och förvarspolitiken har varit övervägande positiva. De nordiska länderna är alla överens om att vidareutveckla och fördjupa det. Finland vill delta aktivt i detta arbete som också har en central plats i vår nya redogörelse om säkerhets- och försvarspolitik som vår riksdag håller på att behandla.
Ett konkret exempel på det nordiska samarbete, som föreslogs i Stoltenberg-rapporten, skulle vara Finlands och Sveriges deltagande i luftrumsövervakningen över Island. Förberedelserna är nu på gång. Det slutliga politiska beslutet om Finlands deltagande fattas i Riksdagen vid en senare tidpunkt under detta år.
Det nordiska samarbetet främjar stabiliteten i vår region och skapar bättre förutsättningar för ett aktivt nordiskt internationellt inflytande. Den nordiska solidaritetsförklaring som antogs år 2011, där de nordiska länderna förpliktigar sig att hjälpa varandra i händelse av en naturkatastrof, terror- eller cyber –attack, utgör en viktig grund för etablerandet av nya samarbetsformer.
När vi tillsammans dryftar på vilket sätt vi skall vidareutveckla samarbetet anser jag det viktigt att lyfta fram vissa grundprinciper:
Styrkan i vårt samarbete ligger i sökandet efter gemensam nytta genom konkret, praktiskt samarbete som skapar nordiskt mervärde. Vi kan och bör ha långtgående visioner, men utan pragmatism i våra handlingar leder det ingenstans.
Det är viktigt att vi satsar på att vidare utveckla och fördjupa det nordiska samarbetet inom krishantering. Vårt samarbete inom de internationella krishanteringsinsatserna är redan väl etablerat. Konkreta exempel på detta är vårt samarbete i Afghanistan och i EUs nordiska stridsgrupp. Nordefco ger ramarna för ett fördjupat försvarssamarbete. Idag kan vi också konstatera, att det faktum att tre av de nordiska länderna är med i Nato och två har valt militär alliansfrihet, inte är ett hinder för det pragmatiska vidare utvecklandet av vårt samarbete också i förvarsfrågor, där vi inte har någon avsikt att ifrågasätta de olika alliansval vi har gjort.
