Erkki Tuomioja
LÄTTSINNAD OPPOSITIONSIVERI
– kolumn för Hbl 22.2.2005
Kokoomus har valt att profila sig som oppositionsparti också – eller kanske t.o.m. särskilt – i utrikespolitik. Man kan alltid ifrågasätta klokheten i, men aldrig rätten till ett sådant val i en demokrati. Jag medger att jag blev först litet disorienterad med detta delvis därför, att orförande Katainen ett par gånger hade personligen försäkrat mig att detta inte var partiets avsikt, strax förinnan han utryckligen kom ut med precis en sådan linjedragning.
Den andra svårigheten är, att jag kan inte igenkänna den skildring av regeringens utrikespolitik och oenigheten kring den, som samlingspartiet ger. Att först måla regeringspolitiken som en sammansättning av ”impivaaralaisuus” – kanske låter den översättas till svenskan som ”isolationssökande provincialism” – å den ena och som ”extremglobalism” å den andra sidan, och sedan presentera sin egen ”europeisk realism” som alternativ, närmast bara löjliggör den som använder sådan tom och verklighetsfrämmande fraseologi.
Hade det varit något konkret i kritiken borde den ha kommit klart ut i den omfattande debatt riksdagen i fjol hade om regeringens säkerhets- och försvarspolitisk redogörelse. Men där nöjde samlingspartiet med att spela ordlek kring begreppet ”militär alliansfrihet” och tördes inte ens komma direkt ut med det krav, som faktisk skiljer samlingspartiet från regeringen, nämligen att Finland borde omedelbart ansöka medlemskap i Nato.
Att detta hör ihop med det närmande presidentvalet är givet. Detta understryks med att samlingspartisterna har samtidigt börjat en kampanj för att förändra grundlagen och ytterligare skära ned presidentens maktbefogenher, särskilt i utrikespolitik.
Detta är faktiskt något som jag redan under förhandlingarna om den nya grundlagen skulle har föredragit, men som då inte fick någon undertöd från samlingspartiet. Grundlagen har varit i kraft fem år och fungerat ganska bra, och hittils har det inte uppstod sådana problem som man inte kunde se redan då lagen godkändes.
Visst skall också en grundlag förändras efter behov, men den rätta tidspunkten för en sådan granskning är närmast då, då lagen har varit tio år i kraft. Kanske har vi vid den tidpunkt kunnat uppnå en konsensus om förändringsbehovet och innehållet i en sådan förändring. Men detta skall ske helt befriad från kortsiktiga valtaktiska synpunketer och personfrågor.
