SAMARBETE ÖVER GRÄNSERNA
Svensk-finska temadagar om politik, ekonomi, management och design
Erkki Tuomioja, Finlands utrikesminister
Göteborg 14 april 2005
Olof Palmes välkända uttalande ”politik är att vilja” tjänar som en fruktbar avstamp i diskussionen om hur vi skall få ett bättre grepp om globaliseringen och dess mindre önskvärda sidoeffekter. Räcker det med vilja i en situationen då allt mera av våra lokala, regionala och nationella målsättningar flätas in i ett gigantiskt system där de ömsesidiga beroendet inte är enbart europeiskt utan globalt? Hur är det med kunnandet och förmågan, utöver viljan? Här återkommer jag till samma fråga som Göran Persson reste då den svenska ekonomin på nittiotalet visade sig vara så sårbart beroende av det internationella finansiella systemet.
Men inte ens frågan om viljan är självklar. Då utrikesministeriet i Finland inom den s.k. Helsingforsprocessen, en dialog mellan rika och fattiga länder, velat främja viljan att styra globaliseringen, har inte spydiska kommentarer saknats. Inte kan ett litet land göra så här stora saker. Ändå hävdar jag att länder som Finland och Sverige kan göra insatser som väger tungt på det europeiska och det internationella planet. Också den stora majoriteten i våra länder understöder våra aktiva insatser för att få till stånd en bättre globaliseringshantering i världen.
Bästa åhörare
Det löner sig inte att ifrågasätta globaliseringen i sig. Den finns där. Den avancerar. Att förneka globaliseringen är att bedra sig själv. Därför skall vi diskutera hur vi kan styra den. Och hur vi kan utnyttja den, både till världssamfundets och vår egen nytta.
Då finska och svenska företag går samman är det ofta en fråga om att anpassa sig till en allt hårdare internationell konkurrens. Utmaningen kan komma från Europas lågkostnadsländer eller från snabbt växande ekonomier i Asien. Tack vare den finska och den svenska industrins likartade struktur har finska och svenska företag ofta hittat en partner i grannlandet som har gett större gemensam slagkraft. Detta, tillsammans med god kännedom om varandra har gjort att nordiska strukturarrangemang ofta börjat som bilaterala finsk-svenska lösningar. Det mesta vi sett beträffande näringslivets sammanflätning har säkert varit befogat ur ett internationellt perspektiv, även om fusioner också kan innebära nackdelar för konkurrensen på hemmamarknaden.
De framtida utsikterna för och följderna av sammanflätningen av våra näringsliv diskuteras utförligt då våra statsministrar möts i Eskilstuna den 24 april tillsammans med centrala företrädare för näringslivet. Jag skall därför koncentrera mig på vad som kan göras politiskt för att bemästra de förändringar globaliseringen medför.
Bästa åhörare
Globaliseringen har följdverkningar på de mest skilda områden.
Konkurrensen från lågkostnadsländer förändrar villkoren för industriell produktion i våra länder. Just nu upplever vi hur textilimporten från Kina växer dramatiskt i både Europa och USA.
Våra ekonomier fortsätter att växa samtidigt som vi förlorar arbetsplatser inom industrin. Vi anstränger oss för att ersätta förlorade arbetsplatser genom satsningar på utveckling och forskning. Våra företag försöker utnyttja de växande nya marknaderna, genom utveckling av verksamheten i hemlandet men också genom etableringar och investeringar där det finns ny efterfråga.
De nya arbetsplatserna finns ofta inom nya branscher eller på andra orter än de som är förlorare i strukturomvandlingen. Arbetstagarna skall visa förändringsvilja och anpassningsförmåga, eller flexibilitet som det heter i ekonomernas jargong. Men det behövs trygghet i förändringen. Här förenar jag mig helt med vad företrädare för den svenska regeringen betonat i debatten. Den som är trygg i förändringen, accepterar lättare de ansträngningar och påfrestningar som omskolningar och flyttningar obönhörligen medför både för den enskilda människan och hennes närmaste.
Behovet av trygghet i förändringen är ett stenhårt argument för den nordiska välfärdsmodellen.
De nordiska välfärdssamhällena klarar sig utmärkt i olika internationella konkurrenskraftsundersökningar, jämfört med helt andra modeller som t.ex. den amerikanska eller den brittiska.
Detta visar att det finns flera vägar till framgång, inte enbart den nyliberalistiska som onödigt mycket attraherat t.ex. våra baltiska grannar. Enligt olika undersökningar utförda av World Economic Forum och OECD ligger Finland i täten såväl i fråga om konkurrenskraft och hållbar utveckling som kvalitet i utbildningen.
Lissabon-processen har väckt en nödvändig diskussion om hur länderna i EU skall klara sig i konkurrens med både Amerika och Asien. I sin undersökning av hur Lissabon-processen verkställts i EU-länderna betonar den brittiska tankesmedjan Centre for European Reform att de tre nordiska länderna Sverige, Finland och Danmark klarat sig bäst. Här förenas social trygghet med god produktivitetsutveckling, nyinvesteringar, innovationsförmåga och hög utbildning.
Dessa tätpositioner i olika utvärderingar har vi uppnått som många ser det med en viss förvåning, trots att vi också ligger i täten då det gäller skatternas andel av nationalekonomin. Men jag skulle vilja vända upp och ner på argumenten. En relativt hög beskattning är rentav en av förutsättningarna för våra framgångar. Utan våra skatter ingen nordisk välfärdsmodell med en generell välfärd för hela befolkningen. Utan våra skatter skapar vi inte trygghet för ålderdomen. Utan våra skatter skulle vi inte ha en god infrastruktur. Utan våra skatter kan vi inte utbilda hela vår ungdom. Utan våra skatter kan vi inte skapa en säker omgivning för affärsverksamhet. Centralhandelskammaren i Finland har visat hur väl god konkurrenskraft korrelerar med hög säkerhet i form av ett oberoende rättsväsende, en väl fungerande polis, avsaknad av korruption, trygg äganderätt, låga kostnader för kriminalitet och terrorism.
Mitt försvar av den nordiska skattenivån innebär ingalunda att vi borde avstå från att göra förändringar i våra skattesystem. Tvärtom, det är nödvändigt att utveckla skattestrukturen så att den bättre främjar sysselsättning, hållbar utveckling och tillväxt.
Bästa åhörare
I ansträngningarna att styra och bemästra globaliseringen behöver vi en väl fungerande, effektiv Europeisk Union. Inte utan orsak betonar både Finland och Sverige Lissabon-processens stora betydelse för hela Europa. Om Europas stora ekonomier har svårigheter har hela Europa svårigheter.
Den inre marknaden är en nödvändighet för att Europa skall kunna skapa nya arbetsplatser och hävda sig mot konkurrensen från andra kontinenter. De nordiska länderna som snabbt vågat öppna sina ekonomier är samtidigt bäst rustade internationellt. Arbetet får inte upphöra, utan måste utsträckas också till tjänstesektorn, men på ett sätt som är förenligt med våra välfärdspolitiska lösningar. Därför välkomnar jag också kommissionens beredskap att ännu justera sitt förslag så att de legitima farhågorna på denna punkt tas i betraktande.
Vi behöver EU för att hävda våra nordiska och europeiska värderingar på det internationella planet. Vi måste kunna slå vakt om arbetstagarnas sociala rättigheter då den globala konkurrensen tilltar. Våra företag skall inte få konkurreras ut av företag som exploaterar barn i slavarbetsliknande förhållanden. Våra företag skall inte få slås ut av konkurrenter som idkar rovdrift på miljön. Vi behöver EU för att se till att globaliseringen följer den hållbara utvecklingens principer, såsom de senast formulerades vid FN:s toppmöte i Johannesburg år 2002.
EU:s funktionsduglighet måste tryggas. Därför behövs det nya grundfördraget. Därför måste vi vara oroade då folkomröstningar om grundfördraget utnyttjas för inrikespolitiska syften. Grundfördraget är en nödvändighet för att garantera funktionsdugligheten efter den genomförda utvidgningen av EU och i all synnerhet inför fortsatta utvidgningar. Det innebär dåliga nyheter för oss alla, för vår säkerhet och stabilitet, ifall västra Balkan, Turkiet och Ukraina berövas sina europeiska perspektiv som en följd av att EU skulle lamslås.
Värderade åhörare
Sverige hörde till de första som lanserade en sammanhållen global utvecklingspolitik, som syftar till att samordna insatserna inom olika områden. Finland har steg för steg utvecklat ett likartat koncept. Riksdagens utrikesutskott begärde hösten 2000 en utredning av regeringen angående Finlands politiska linjedragningar för att behärska globaliseringen. Regeringen gav en första redogörelse i juni 2001. Denna vår ger regeringen en ny redogörelse, som bättre samordnar Finlands insatser inom olika politikområden.
Redogörelsen behandlar så vitt skilda saker som handelspolitik, utvecklingspolitik, kapitalrörelser, miljöpolitik, samarbete i hälsopolitiska frågor, rörlighet, arbetskraftens rörlighet, flyktingsströmmar, massmedier och informationssamhälle och kulturpolitik. Inom utrikes- och säkerhetspolitiken behandlas utvecklandet av det internationella rättssystemet, mänskliga rättigheter och demokratifrämjande, vapenkontroll, i synnerhet vad beträffar massförstörelsevapen, och bekämpande av terrorism. Denna temakatalog visar hur alltomfattande uppdraget att behärska de globala förändringarna har blivit.
För att hantera utmaningarna inom de områden jag nyss nämnde behöver vi internationella instrument. Jag nämnde redan tidigare det första, Europeiska Unionen. Indirekt berörde jag också det andra, världshandelsorganisationen WTO och hur vi behöver ett funktionsdugligt EU för att hävda våra intressen inom denna. En kompentent EU-kommission är ett vitalt nationellt intresse i den internationella handelspolitiken.
Den internationella finansieringsarkitekturens utveckling är en nyckelfråga. Det är viktigt att förstärka utvecklingsländernas ställning inom både Världsbanken och Internationella Valutafonden. Storbritanniens nya Afrika-initiativ riktat till G8-länderna är välkommet. Det riktar uppmärksamheten till Afrika och kan få stor betydelse i ansträngningarna att skaffa de fattigaste ländernas skuldbörda.
Nya åtgärder behövs för att förhindra skattesmitning och olaglig penningtvätt. Presidenterna Chiracs och Lulas expertgrupp påvisade i en rapport i september 2004 att staterna förlorar mera skatteintäkter genom flykt till skatteparadis och annan skattesmitning än vad som behövs för att finansiera FN:s millenniemål.
Bästa åhörare
Finland är i likhet med Sverige en konsekvent försvarare av multilateralt samarbete. En effektiv multilateralism är nyckeln till att komma behärska globaliseringen.
Ansträngningar för att reformera FN, för att göra det mera effektivt och representativt har pågått under en längre tid, men med små resultat. Nu har det uppstått ett politiskt momentum. I den atmosfär av eftertanke som spridit sig med de fortsatta svårigheterna i Irak förefaller det nu att finnas ett tämligen gynnsamt utgångsläge för en reform av FN. Nu krävs stark politiska vilja och kompromissvillighet av alla medlemsstater. Världssamfundet har inte råd att försumpa detta momentum.
FN:s generalsekreterare Kofi Annan har sammanvävt flera rapporter till en helhetsreform, som presenterats med sikte på toppmötet, Major Event, i september. Finland ger generalsekreteraren allt stöd i hans ansträngningar att reformera FN. Helhetsreformen bör beröra såväl säkerhetsrådet och det ekonomiska och sociala rådet som generalförsamlingen. Reformen skall ses som en helhet men om frågan om utvidgningen av säkerhetsrådet hotar alla övriga åtgärder bör denna fråga kunna hanteras separat.
Säkerhetsrådet måste göras mera representativt så att dess legitimitet förstärks. För att beslutskapaciteten skall kunna vidmakthållas bör inga nya medlemmar få vetorätt. Det behövs en diskussion om hur större återhållsamhet i användningen av vetorätterna kunde fås till stånd.
Titeln på generalsekreterarens rapport ”In larger freedom: towards development, security and human rights for all” återspeglar det nya helhetstänkandet. Utvecklingsfrågor, säkerhetsfrågor och mänskliga rättigheter sammanflätas till en helhetssyn. Utvecklingsaspekten för inte hamna i skymundan – ett villkor för en helhetslösning är att förverkligandet av milleniummålen att avlägsna fattigdomen får förstärkt trovärdighet. Generalsekreterarens förslag är därför synnerligen välkomna.
Utvecklingsländernas egen aktivitet behövs för att precisera strategierna att avlägsna fattigdomen samtidigt som de utvecklade länderna förstärker sitt bistånd både i fråga om volym och kvalitet. Om målsättningarna skall uppnås behövs aktiv samverkan mellan näringslivet, civilsamhället och staterna, vilket underströks i Helsingfors-processen, den dialog som Finland och Tanzania går i spetsen för.
Också rekommendationerna från den internationella arbetsorganisationens, ILO:s världskomission ligger i linje med generalsekreterarens rapport. Det är viktigt att den sociala dimensionen uppmärksammas, rätten till sysselsättning, anständigt arbete. Generalsekreterarens starka betoning av de mänskliga rättigheterna öppnar en möjlighet att ge dessa den centrala ställning grundstadgan egentligen förutsätter. Därför måste också de relevanta institutionerna förstärkas. Genderperspektivet bör i fortsättningen genomsyra all FN-verksamhet.
Initiativet till att grunda en kommission för fredsbyggande (peace building commission) baserar sig på insikten om att det behövs uthållighet i krishanteringsoperationerna. Allt för ofta upprepas kriserna i länder och regioner där kriser en gång utbrutit. En kommission för fredsbyggande kan bidra till att förbättra uthålligheten i krishanteringen, att samordna krishantering och utvecklingsstöd, att bearbeta de grundläggande orsakerna till att kriser bryter ut. Finland stöder arbetet att grunda en sådan kommission, ännu måste många detaljer preciseras.
Förenta Nationerna är belastad till bristningsgränsen med arbete i olika krishärdar. Ur FNs synvinkel är det välkommet att olika regionala organisationer är beredda att ta på sig ett större ansvar. Bland dessa vill jag särskilt nämnda Europeiska Unionen och Afrikanska Unionen samt Nato som tillsammans med fredspartners som Finland och Sverige gör värdefulla insatser i Kosovo och Afghanistan. Afrikanska Unionen utvecklar sin förmåga bl.a. med stöd av EU. AU har tagit stort ansvar för krishanteringen i Darfur.
Europeiska Unionens arbete med att upparbeta både sin militära och civila krishanteringsförmåga och -kapacitet är välkommet ur FN:s synvinkel. Detta gäller både traditionella fredsbefrämjande insatser och förmågan till snabba insatser, som t.ex. kan bidra till att förhindra en humanitär katastrof i väntan på att Förenta Nationerna kan ta över ett mera långsiktigt ansvar.
Begreppet ” skyldighet att skydda”, responsibility to protect, ställer vårt humanitära ansvar på sin spets. Filmen om den humanitära katastrofen i början på nittiotalet i Ruanda, som just nu visas i våra länder, aktualiserar frågan om humanitära interventioner också i ett läge då FN:s säkerhetsråds beslutsförmåga är lamslagen.
Vad göra i en situation då både en intervention och en icke-intervention får dramatiska konsekvenser? Högnivåpanelen som utrett frågan om en reform av FN föreslår fem kriterier som bör vägleda säkerhetsrådet vid beslut om bruk av våld. De är hotets allvar, målet med insatsen, är det en situation där andra medel inte hjälper, en prövning av principen om minimering av bruket av våld samt en bedömning av konsekvenserna av våldsanvändning i förhållande till hotet. Finland stöder att dessa kriterier tas i bruk.
EU håller på att grunda snabbinsatsstyrkor, som skall kunna användas för att förhindra humanitära katastrofer. Finland kommer att medverka i en styrka i samarbete med Tyskland och Holland och i en nordisk styrka under ledning av Sverige. I den nordiska medverkar också Norge och Estland. EU:s snabbinsatsstyrkor blir en värdefull resurs ur FN:s synvinkel och kommer att användas med stöd av FN-mandat. I undantagssituationer erbjuder de också en kapacitet att ingripa humanitärt i ett läge då säkerhetsrådet är handlingsförlamat. EU håller på att växa upp till ett globalt ansvar.
