Som det ofta har sagts – inte minst från min sida – har Sverige och Finland aldrig stått så nära varandra i utrikes- och inrikespolitiken som idag. Vi är båda alliansfria i den meningen, att vi inte tillhör någon militärallians och har inte heller några planer att ansluta oss till en sådan. Däremot kan vi knappast betraktas som neutrala. Neutralitet är ett ord vi har inte använt i Finland sedan vi anslöt oss till den Europeiska Unionen.
Vi vill båda utveckla och förstärka EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Det är och förblir Finlands huvudlinje som också vår kommande säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse kommer att bekräfta. Den kommer också i en mera
utarbetad form än tidigare att analysera och ge svar på de nya typer av säkerhetshot som globaliseringen har medfört. Var vi skiljer oss åt är, att vi i Finland fortfarande kommer att hålla fast vid den allmänna värnplikten och också upprätthålla ett trovärdigt territoriellt försvar. Det oaktat kommer vi samtidigt också att satsa mera på det internationella krishanteringssamarbetet, där vi har en lång och av andra uppskattad tradition av aktivit deltagande i fredsbevarande operationer. Att detta deltagande förutsätter ett FN-mandat förblir den självklara utgångspunkten också i framtiden, även om vi har ändrat vår lagstiftning så, att det är också möjligt att ta del också i operationer utan FN-mandat. Avsikten är inte att förbigå FN utan att kunna agera också i en brådskande situation där FNs säkerhetsråd p.g.a. något icke-politiskt skäl inte har tagit ställing till en eventuell operation.
Traditionellt har vi i Finland dryftat utrikes- och säkerhetspolitik i en bred konsensusanda. Det tycker jag har varit en tillgång för vårt land, men nu finns det tecken på att samstämmigheten håller på att spricka. Orsaken är, att samlingspartiet i Finland med sin nya NATO- och USA-orienterade politik medvetet har valt en väg vars logiska konsekvens är ett avståndstagande från konsensuspolitiken. Då partiet har både utrikes-och försvarsministerposten i den nya borgerliga regeringen har särskilt försvarsministerns uppseendeväckande uttalanden, som han har gett med sin partiordförandes stöd, orsakat förvirring om var Finland egentligen står. Man kan säga att försvarsministern med en del av sina uttalanden ställt sig i opposition mot det rådande säkerhetspolitiska tänkandet i Finland. Att bedriva oppositionspolitik från en regeringsposition kan knappast vara någon långvarig företeelse i en levande demokrati. ”Förvarsministern avgår” är därför en rubrik som jag skulle välkomna också i Finland. Men det förestående arbetet med den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen får väl utvisa var det officiella Finland står i dessa frågor.
Jag beklagar situationen, men ministerns uppträdande är inte något som regeringen i Finland har omfattat, än mindre presidenten eller folkopinionen. Socialdemokratins ställningstaganden är de mest representativa för den finska folkopinionen. Ett förvånande drag i samlingspartiets partiledares linjetal häromveckan var, att han inte hade något väsentligt att säga om EU. Detta motsvarar inte alls den finska politikens utgångspunkter.
Vi lever i en värld där hotet för traditionella mellanstatliga krig avsevärt har minskat, särskilt i Europa. Att vi inte nödvändigtvis känner oss tryggare än tidigare grundar sig på de nya säkerhetshot som växt fram som allt större utmaningar. Med dessa avser jag naturkatastrofer, miljoförstörelse och miljökriser, nya epidemier och smittosjukdomar, ökade oreglerade flyttningsrörelser, droger och organiserad gränsöverskridande kriminalitet , spriding av massförintelsevapen, de olika hot och den internationella instabilitet som svaga och sammanbrytande stater har medfört, samt illegal vapenhandel och terrorism.
Det som är gemensamt för alla dessa hot är, att varken en unilateralistisk eller en isolationistisk hållning utgör ett fungerande försvar gentemot dem. Samtliga hot kräver tvärtom en ökad satsning på och ett ökat engagemang i effektivt multilateralt samarbete. Kännetecknande för dessa hot är också, att de sällan kan bekämpas med militära medel, och att även i de fall där dessa är nödvändiga, är de aldrig tillräckliga för att avvärja dem.
Detta är också utgångspunkten för EUs gemensamma säkerhetstrategi. För oss i Finland och Sverige är det lika självklart att EU bör och kommer att spela en alltmera växande och viktigare roll som den enastående internationella organisation som effektivt kan arbeta mot alla dessa nya typer av säkerhetshot.
Utgångspunkten för utvecklandet av GUSP är bra såtillvida, att i samtliga medlemsländer – också i de länder där opinionen annars präglas av t.o.m. växande euroskepticism – har kravet på att förstärka EUs globala roll ett brett understöd. Därtill kan vi notera, att förväntningarna också i den övriga världen är att EU bör utgöra en allt starkare global aktör. Det finns en utbredd otrivsel med en unipolar värld och människor anser att det är bättre att ha ett större antal likvärdiga partners i världen. Inte för att vi behöver utmana den enda supermakten, som vi också måste kunna samarbeta konstruktivt med, men för att ge en bättre balans. Och här är Europa den stora majoritetens favoritkandidat till att spela den rollen.
Här tänker man inte i första hand på EU som en blivande militär supermakt. Det är varken möjligt, önskvärt eller nödvändigt att försöka utveckla unionen i en sådan riktning. Det arbete som pågår för att utveckla unionens och dess medlemsländers militära krishanteringsförmåga är viktigt, men ingen tänker sig att det skulle leda till en union med en verklig krigsföringsförmåga. Men många av de kriser och hot mot vår säkerhet som vi måste kunna bemöta kräver också militära medel, även om de inte är de enda eller ens de viktigaste medlen i krishanteringen. Därför är det nödvändigt, att EU också satsar minst lika mycket på att utveckla samtliga krishanteringinstrument från civil krishantering – inklusive poliser, räddningspersonal, juridiska experter m.fl, till återuppbyggnadsuppgifter – och ekonomisk bistånd, precis som Sverige och Finland tillsammans har arbetat för. Samtliga instrument kan och bör användas endast med utgångspunkt i ett orubbligt tillämpande av rätssstatsprincipen och i respekt för mänskliga rättigheter och demokrati.
Samma gäller naturligtvist också sådana Nato-ledda operationer, där Sverige och Finland kan vara med. Vi har båda meddedlat, att vi är i princip intresserade att också kunna medverka i sådana Nato-operationer där man änvänder sk. NRF-trupper, om vi efter att ha analyset i frågavarande operation anser det berättigad och förnuftig att vara med. Men för närvarande måste vi ännu vänta före vi kan ta nya beslut tills Nato har kunnat komma själv komma överens om hur dess styrkor skall samlas.
