Eu måste snabbt bli bättre på civilkrishantering. (med Anna Lindh) Dagens Nyheter 30.4.2000

Utrikesminister Erkki Tuomioja och Anna Lindh

EU måste snabbt bli bättre på civil krishantering

Dagens Nyheter och Helsingin Sanomat 30.4.2000

Vi kan fortfarande se bilderna från översvämningarna i Mocambique framför oss.
Människor vars hem försvunnit i vattenströmmarna. Barn som tappat bort sina
föräldrar. Vi minns också jordbävningen i Turkiet. De som hade turen att grävas fram
under husmassorna. Och alla de som dog, för att hjälpen kom fram för sent. Vi vet att
det fortfarande saknas poliser i Kosovo, där brottsligheten brer ut sig och människor
fortfarande terroriseras. Sommaren 1999 kunde EU-länderna med några månaders
varsel skicka 30.000 soldater till Kosovo, men inte ens 700 poliser.

Därför är vi övertygade om att EU snabbt måste bli bättre på att förebygga och hantera
kriser, också med civila medel. Militära insatser är viktiga, som när svenska och finska
soldater är med och på FN:s uppdrag övervakar freden på Balkan. Men de största
bristerna finns på det civila området. Olika typer av insatser behövs humanitära,
militära, polisiära och samhällsbyggande. Det är EU:s styrka att ha tillgång till så
många olika instrument. Men vi måste samordna dem bättre och kunna göra insatser
snabbare.

Flera internationella organisationer, särskilt FN, kan göra räddningsinsatser. Men
resurserna räcker inte till. Det är nu hög tid att se till att den civila förmågan att
hantera kriser kommer ikapp den militära. De många kriserna under 1990-talet har
visat att båda typerna av krishantering behövs, och att de ofta är beroende av varandra.

Kosovo har varit den i särklass största utmaningen. Utöver den militära
fredsbevarande insatsen finns här enorma behov på i stort sett alla områden, från
omedelbar katastrofhjälp till uppbyggnaden av ett stabilt rättsväsende. Varken EU
eller FN har ännu klarat dessa utmaningar.

Sverige och Finland bakom krishantering som EU-uppgift

Vid EU-toppmötet i Amsterdam 1997 kom EU-länderna överens om att föra in de så
kallade Petersbergsuppgifterna i fördraget. Det betyder att EU ska arbeta med
humanitära uppgifter, räddningsinsatser, fredsbevarande insatser och
fredsframtvingande åtgärder. Sverige och Finland tog initiativ till denna viktiga
uppgift för EU. Arbetet har sedan fortsatt inom EU.

EU-toppmötena i Köln i juni 1999 och i Helsingfors i december 1999 tog beslut om att
utveckla både den militära och den civila förmågan att hantera kriser. Stats- och
regeringscheferna enades i Helsingfors bland annat om ett militärt kapacitetsmål, som
innebär att EU senast 2003 skall klara av att inom 60 dagar sätta in upp till 60.000
man för en tid av ett år i ett krisområde. Det är ett viktigt mål för Sverige och Finland
att nu att formulera gemensamma mål och stärka organisationen även på den civila
sidan.

Stora behov på många områden

EU:s arbete med att skapa en gemensam civil förmåga för krishantering måste leda till
snabba resultat. Sverige och Finland har fått gehör för att EU redan under våren skall
inrätta en särskild kommitté för civil krishantering. Därmed kan insatserna samordnas
bättre. Dessutom föreslår Sverige och Finland att EU koncentrerar arbetet på områden
där behoven är störst och där EU bäst kan komplettera andra internationella aktörers
verksamhet.

För det första måste vi förbättra förmågan till polisinsatser. Utvecklingen på Balkan
och i Östra Timor har skapat en helt ny situation. Idag behövs cirka 9 000 poliser i
FN:s civilpolisinsatser runt om i världen jämfört med cirka 2 000 poliser tidigare. Det
har inte gått att att möta detta nya behov tillräckligt snabbt. FN:s polisstyrka i Kosovo
har fortfarande ett oacceptabelt personalunderskott. Av de knappt 5 000 poliser som
FN:s generalsekreterare Kofi Annan har bett om, fanns i mars bara ungefär 60 procent
på plats. Av dessa kom endast 655 från EU-länder. Att komma till rätta med bristen på
poliser är inte lätt, eftersom varje land har dimensionerat sina polisstyrkor efter
behoven i det egna landet och saknar reserver för stora internationella insatser.
Samtidigt står vi i Kosovo inför en insats som kan fortsätta i åratal. För att vi skall
klara detta bör nästa EU-toppmöte i juni besluta om en ökning av poliskapaciteten.
Om EU-länderna beslutar öka sina bidrag till en procent av den nationella
polisstyrkan, skulle EU:s totala kapacitet öka dramatiskt. För Finlands del skulle detta
innebära att omkring 80 poliser engagerades i utlandsinsatser. Sverige bidrar idag med
cirka en procent av sin poliskår, vilket gör Sverige till en de större bidragsgivarna i
EU.

En effektivare utbildning kan bidra till en bättre förmåga. Finland och Sverige
anordnar redan kurser för civilpoliser, och inbjuder även utländska deltagare. Sådan
utbildning skulle kunna genomföras på EU-basis för att så många poliser som möjligt,
även från kandidatländer och andra intresserade länder, skall få tillgång till utbildning.
En mångkulturell utbildning svarar mot de faktiska förhållandena på fältet: i
polisinsatsen i Kosovo deltar i dag 45 nationaliteter.

För det andra är det nödvändigt att se till att rättsväsendet i övrigt fungerar. Behovet
av domare, åklagare och fängelsepersonal är stort. Detta framgår av upprepade
förfrågningar från internationella organisationer som FN och OSSE. Finland och
Sverige har ställt upp med experter, men resurserna motsvarar inte behoven. Att få
fram denna kompetens är en särskild utmaning för det internationella samfundet,
eftersom verksamhetsfältet till stor del är nytt. En viktig och brådskande åtgärd bör
vara att se över de utbildningar som finns för olika kategorier av experter och att
komplettera där det behövs.

För det tredje måste den lokala förvaltningen byggas upp och stödjas i områden där de
administrativa strukturerna har fallit samman, som i Kosovo. Både Finland och
Sverige kan bidra med erfarenheter tack vare sina traditioner av kommunalt självstyre.

För det fjärde måste vi organisera räddningstjänsten på ett sätt som gör det möjligt att
agera snabbt och effektivt. Vid räddningsoperationer är snabbheten avgörande. Vi kan
därför på förhand komma överens om en fördelning av uppgifter och utrustning i form
av ”paket” för olika slags insatser. Ett sådant arrangemang finns redan mellan de
nordiska länderna och Storbritannien. EU:s räddningsverksamhet behöver också ett
pålitligt finansieringssystem som omfattar allt från utbildning och förebyggande
verksamhet till regelrätta räddningsinsatser och eftervård efter katastrofer.

Nästa EU-toppmöte, som äger rum i Feira i Portugal i juni, bör besluta om konkreta
mål för den civila krishanteringen. Gemensamma mål sätter press på medlemsländerna
att utveckla sin egen beredskap och att satsa större resurser.

Två sidor av samma mynt

Militär och civil krishantering är två sidor av samma mynt. Finland och Sverige har
under årtionden deltagit i FN:s, och numera även i Natos, fredsbevarande insatser.
Stora resurser har gått till dessa insatser, eftersom de har uppfattats som viktiga för
freden. Den civila krishanteringen är viktig av samma skäl.

Den militära insatsen i Kosovo kan bara bli framgångsrik på lång sikt om vi lyckas i
de civila uppdragen. På så sätt förbättrar vi beredskapen att hantera nya kriser som vi
ställs inför. Medan militär krishantering är en sista utväg, kommer i stort sett alla
kriser att kräva civila insatser. Vi behöver också bli bättre på förebyggande insatser.
Att förbättra den civila förmågan att hantera kriser är en av EU:s viktigaste utmaningar
under de närmaste åren.