”Mumbai och Helsinki-processen”, kolumni, Hufvudstadsbladet, 27.1.2004

Erkki Tuomioja

MUMBAI OCH HELSINKI-PROCESSEN

– kolumn för Hbl 27.1.2004

Att ens försöka ge en full bild av ett evenemang som World Social Forum i Mumbai med kanske 150 000 deltagare är svårt om inte omöjligt, åtminstone för en enskilld observatör som ströade omkring kanterna. Men klart blev, att det är fråga om ett enastående mötesplats som samlar ihop medborgaraktivister och organisationer från världen runt, de flesta från den sk. tredje världen.

WSF är mera ett idévaruhus och en process än en organisation, om vilken man läsa vad den står för från dess protokollförda beslut. Det är både en svaghet, men kanske ännu mera en styrka. Som en alltför klarstyrd organisation skulle WSF snart falla offer för den typ av inbördes renlärlighteskamp som de progressiva organisationer är ofta känd för.

Regeringarna tilläts ingen roll i WSF, men dem får dock vara med som observatörer. WSF-aktivisterna ser fortafarande mycket skeptiskt på regeringar, men de flesta har också börjat förstå det, att det går inte att möjliggöra den typ av annan värld som de strävar efter utan, att regerigarna också kommer överäns om hur världen skall förändras för att kunna ledas bättre och mera rättvis än idag.

X X X

Den finska regeringer har tillsammans med Tanzania startat något som vi kallar Helsinki-processen om globalisering och demokrati. Det består av en ledningsgrupp, Helsinki-gruppen och tre arbetsgrupper, dit vi har inbjudit tillasamman et femtital kvinnor och män – närä häften båda – som har sin backgrund i Nord och Syd, regeringar och internationella organisationer, näringslivet, medborgarorgasitioner och den akademiska forskarvärlden. Alla representerar sig själv, men undanförstått är att vi kan dra nytta av deras kontaktnetvärk i olika organisationer.

Detta påminner om de många olika komissioner som under de senaste decennierna har suttit och utarbetat kloka betänkanden om världsproblem. Dem har alla gett nyttiga bidrag till världsdebatten även om deras rekommendationer har implementerats bara på några enskillda punkter. Det minnst vi kan anta är, att också Helsinki-processen förstärker medvetandet om vad bör göras. Med då den leds av två utrikesministrar kan man därtill hoppas, att också dessa regeringar är i princip villiga att ta upp Helsinki-gruppens rekommendationer och försöka driva dem i internationella organisationer.

Jag har också sagt, att en någolunda ambitiös tanke vi har för Helsinki-processen är, att den kunde fungera som någon slags bro mellan WSF och World Economic Forum (Davos), som idag betraktas som yttersta motpolerna i globaliseringsdebatten. Naturligtvist inte i organisatorisk mening, men mellan individer som är med i det ena eller andra forum. Detta grundar sig på det faktum, att på båda håll domineras agendan av samma utmaningar, även om slutsatserna är ofta avvikande.

I Mumbai hade vi tillfälle på ett seminarium och i många diskussioner presentera Helsinki-processen och erbjuda alla intresserade möjligheten att ta del i den med sina olika inslag. Detta mottogs för det mesta mycket positivt. T.o.m. så positivt, att det kommer att vara mycket utmanande att kunna svara på alla dessa stora väntningar.